I veckan kom gubbarna in och rev vårt befintliga lilla badrum och det sovrum som ligger intill, som ska bli vårt nya badrum. Så här såg det ut efter första dagen. Jag tyckte det var så roligt att tänka att nån just vart på denna tjotta och att det gått vilt till där inne, så jag skämtade mycket om det, sa till Amanda att ”jag är ledsen, men jag tror jag skitit sönder toan”, och Amanda tyckte det var halvlustigt första gången, men sen tröttnade hon.

Jag har köpt tofflor och jag ville skriva om dem, men kom inte riktigt ihåg vad jag skulle skriva. Att de är sköna, kanske. Men framför allt kanske att man känner sig väldigt gammal när man går runt i tofflor.

Amandas företag bjöd mig på middag på Pontus häromdagen och då slog jag till med en rätt som hette ”poussin”. Jag visste inte vad poussin var för något, men den presenterades så spännande: det var denna rätt som var nu avlidne medielegenden Jan Stenbecks favoriträtt. Och jag förstår honom. Jag tror nog faktiskt att jag ALDRIG ätit något så gott i Sverige förut. Det var alltså en liten minikyckling, som var fylld med tryffel och gåslever. Det var overkligt gott. Poussin på Pontus får faktsikt :+++++: .

Vi satt och slösurfade i soffan, jag och Amanda, häromdagen och när hon gick för att sätta på kaffe tittade jag vad hon höll på med. Jaha. Vi ska alltså ha heltäckningsmatta här hemma. Och inte bara det – den ska tydligen vara ”exklusiv” också.

Jag var på svensexa igår och när jag kom hem så var Amanda vaken. Hon låg i sängen och läste. Hon sa att jag genast skulle komma med henne till badrummet. Hon hade fått en idé, sa hon. Och så ställde hon sig där inne och mumlade och jag var lite berusad och ville sova.

Hon pekade på den yta där det var ett skafferi förut. Hon hade kommit på idén om att vi skulle ha duschen där istället för på andra sidan av rummet. Hon tyckte att det kunde vara så ”fiffigt”, ett litet krypin som är dusch. Jag undrade om det inte var lite litet, men hon sa att det nog skulle gå bra. Jag sa att byggarna redan börjat lägga rören, och Amanda sa: ”De kan väl lägga om dem.” Amanda sa att hon skulle ringa Bauhaus imorgon, och jag sa att man kanske inte ska ringa dem på en söndag.

Imorse fick jag sovmorgon och hade helt glömt bort att det var Fars Dag! Charlie och Amanda firade mig med god frukost och paket. Jag fick strumpor och ett par shorts till squashen, eftersom jag spelat i Amandas shorts och de är tydligen lite högt skurna och lite ”tjejiga”. Jag fick också Coca-Cola till frukost. Cola till frukost är det bästa jag vet! Efter frukosten ringde Amanda Hannu på Bauhaus. Det var ett långt men vad jag förstod hjärtligt samtal som mynnade ut i att de bestämde att vi alla skulle ses på måndag och prata om idén. Men det mötet kommer inte att bli av, för en timme senare ringde Amanda tillbaka och sa att hon ändrat sig, att det kanske inte var någon bra idé att ha duschen där inne, trots allt.

En bild på Charlie som var så gullig. Hon vill alltid klä sig i sina regnyxor.

Jag vet inte hur ni äter era Ballerina-kex, men jag gnager av det översta lagret bit för bit och sen slickar jag chokladen som en hund och sen kastar jag resten i sopen. När jag i veckan inledde detta knaprande på överdelen av ett sådant kex så hände det sig att jag plötsligt bet av en bit av min framtand. Tänk er den isande skräcken när man omedelbart förstår att något är fruktansvärt fel, hur man fryser till, vill inte ens röra överkroppen, står med öppen mun och stora ögon och händerna liksom balanserande utåt och undrar vad som pågår. Och så samlar man sig, tuggar försiktigt på kexresterna i munnen och upptäcker tandflisan, som man med besvär spottar ut och placerar i handflatan och med växande panik studerar man den lilla tandbiten och man vet att man står inför en skadekontroll, att tungan måste leta sig upp till framtanden för att undersöka exakt vad som fattas där uppe, men man drar sig för det, eller hur, man vill egentligen inte veta.

Andlöst undersöker tungan området och det är ju bara en liten flisa, men tungan är konservativ, känslig för förändringar och den har ett sätt att förstora saker. När jag trevar mig upp och hittar det skadade området känns som att en tandflisa stor som en Ahlgrens bil lämnat min mun.    

Och jag gör inte mer den dagen, jag bara känner med tungan på denna nya, vassa omständighet och rätt vad det är minns jag så underliga saker. Det är inte en bit av en tand jag har tappat – det är en gammal fyllning. Jag har suttit precis på samma sätt med samma tunga mot samma kolossala öppning, för mer än 20 år sedan. Min storebror staplade burkar på ett bord i sitt rum. Ett hundratal burkar som reste sig på varandra på mäktigt sätt där inne. Det var ett projekt som både jag och min lillebror var avundsjuka på. Vi brukade ibland stänga igen dörren till hans rum medvetet hårt, för då hände det att en burk eller två ramlade. Men den här gången tog vi i för mycket, vinddraget gjorde att hela konstruktionen sviktade och föll mot marken. Min storebror blev vansinnig och det fat med rostat bröd han just skulle äta kastades mot mig och tallriken träffade rakt i framtanden och en bit av min tand lossnade.
   
När tandflisan lossnade andra gången mindes jag plötsligt allt från när det hände första gången. Jag tyckte det där var förfärligt intressant. Hur den fysiska förnimmelsen av något kunde slunga tillbaka mig så långt tillbaka i tiden. Det är klart att det händer ofta när det gäller lukter, smaker och dofter. Vi har väl alla våra minnen av det. Den frätande doften av det Salubrin som mystiskt försvann in i huden när pappa baddade mina myggbett med bomull om somrarna. Smaken av varm filmjölk när frukosten stått ute en stund i morgonsolen. Den stickande, spännande smaken som satte sig i gommen när jag fick doppa fingret i pappas whiskypinne. Ljudet av baklucka som smällde igen så kraftigt att det sjöng i öronen och man blev lite vimmelkantig. Den blandade doften av bensin och röda prince mjukpack från barndomens bilresor. Doften av popcorn från första egna biobesöket på Filmstaden när jag såg Jurtjyrkogården trots att jag inte var 15.

Doften av läppstift och kaffe när mamma gjorde sina snabba morgnar innan hon rusade iväg till jobbet. Den märkliga doften av uppvärmd sand när man plockade ut overallerna ur torkskåpet. Det trygga ljudet av kaffebryggare och diskmaskin i köket. Det korta explosionsartade ljudet när man stängde av teven, som en liten elektronisk bomb. Det sällsamma ljudet av två röster från två olika program, som babblade mot varandra på samma frekvens på radion. Det viskande ljudet av ”TJICKITI-KAO-WOW som fanns på alla ens blandband i ungdomen. Det visslande ljudet av nylon som möter nylon när man gick med sin snowracer i snön. Lukten i Salomon-skolryggan, blandningen av inplastade böcker, suddigum och gammal gympahandduk. Känslan när mamma hade städdag hemma och hon vädrade – den kalla luften som blandades med en doft av Ajax.

Så mycket minnen från smaker, dofter och lukter. Men sällan från något fysiskt.
   
Jag gick till tandläkaren sen och fyllde igen gluggen och när jag vandrade ut från tandläkaren och kände med tungan på lenheten så var minnet nästan borta. Jag minns episoden, men när tandläkaren lade på sin fyllning lade han också på ett lock på alla de där nyanserna. Det var så märkligt.

Dagens gäst är Pernilla Wahlgren och jag tyckte att det funkade bra! Man vad tycker ni?? Hör av er i kommentarsfältet, så tar vi upp alla era synpunkter under måndagens redaktionsmöte!

Trevlig helg!
Kram
Alex

Contagion på bio: :++: (stark)
Berg flyttar in till dr Alban, på TV4: :++:
Danne och Bleckan, dokumentär på SVT Play: :+++:
Elsas Värld, dramaserie på TV3Play: :-:
Fotbollsgalan på TV4: :++: (svag)
Idol på TV4: :+++:
Så mycket bättre, episod 2: :+++: (stark)
Sons of Anarchy, säsong 3: :++++: (svag)
Jag är Zlatan, e-bok: :+++:
Magnus Betnérs podcast på Itunes: :+:
Filip&Fredriks podcast med rubriken. ”Helt unikt program”: :++++:
Unni Drougge på Radio1: :+:
Adam Live, i tisdags, på TV3: :++: (stark)
Intervju med Lasse Hallström i Nyhetsmorgon lördag: :+++: (stark)
”Lagom finns bara i Sverige”, bok av Mikael Parkvall: :++:
Tidningen Icon, senaste numret: :++:
Hotell Kantarell, DVD: :+++:
IQ:s nya alkoholreklam: :+++:
”I’m on the Zoloft to keep from killing you all”, låt som utgår från Mike Tyson-citat: :+++:

Jag såg att Charlotta Flinkenberg har fått pris som ”årets mediechef” på en tidskriftsgala. Grattis till henne! Jag minns när jag träffade henne första gången. Och enda gången.

Det var väl för 10 år sedan. Jag hade aldrig skrivit i en tidning förut, men hade fått chansen att skriva en text för Veckorevyn, som Flinkenberg var chef på då. Jag fick hälsa på uppe på redaktionen och blev vallad av en redaktör genom det öppna redaktionslandskapet. Alla tog i hand och var så trevliga – jag kände mig inbjuden till ett mycket spännande sammanhang! När vi kom fram till Flinkenberg sa redaktören: ”Charlotta, det här är Alex som ska skriva en text för oss.”

Charlotta tittade snabbt upp, liksom SYNADE MIG, och utan att säga ett ord återvände hon till sin dator. Jag var inte mycket värd för henne, det stod klart. Jag minns att jag var lite tagen av hennes lilla otrevlighet, tänkte på det där mycket.

Sen bestämde jag mig för att aldrig jobba med eller för henne i hela mitt liv och det löftet har jag faktiskt hållit, hurra för mig.

Jag älskar den här omröstningen som fanns på Aftonbladet höromdagen. Visst, visst, Jackson blev mördad, MEN SKIT I DET: vilken låt tycker ni är hans bästa?

Spelade in Schulman Show idag med Pernilla Wahlgren och ni vet att jag inte brukar skrävla och hålla på, men det här programmet blev faktiskt väldigt bra. Vi åt lunch på Texas Longhorn före inspelningen och på väggen satt den här bilden. I många år har jag dividerat med min kompis Mats Sétreus om den. Han vill på fullt allvar påstå att detta är en snapshot. Alltså: han menar att någon vandrat förbi de där lunchätarna, upptäckt det hisnande i alltihop och sedan tagit bilden.

Han tycks alltså tro att byggjobbarna på Manhattan för 100 år sedan faktiskt satt och åt sina luncher på det här sättet. Det är ju så dumt tänkt. Det är väl uppenbart att den här bilden är ARRANGERAD. Någon gynnare har bett gubbsen att ta sitt käk och sätta sig på balken och så har bilden tagits. Det är väl klart att de åt i en säkrare miljö. Ha ha. Mats Sétreus. Han har otur när han tänker.

Jag åt ett ballerinakex och rätt som det var försvann en bit av min framtand. Mina sargade tänder fick sig ytterligare en smäll. Frågan är vad jag gör. Tandbiten hittar jag inte och hålet är rätt stort – får in en tändsticka där om jag trycker och bråkar lite. Går man till tandis på momangen eller tar man det hela med ro?

Ligger i sängen, min älskling har just somnat bredvid mig och jag tittar på klockan, snart tolv, då vet jag att min andra älskling snart är på ingång. Om tio minuter, en kvart börjar Charlie sin ostadiga färd mot mammas och pappas sovrum och sen lägger hon sig mellan oss och kurar ihop sig med sin snuttis och sin napp och när hon bufflat färdigt viskar hon ut i mörkret: ”Klia.” Och om hon inte får någon respons så säger hon högre: ”Klia.” Och till sist jämrar hon sig: ”KLIA!”

Och då är det bara att klia, långa och försiktiga drag med naglarna från nacken och över ryggen. Och hon ligger där och njuter tills man slutar då hon plötsligt blir stel och på sin vakt. Hela hennes kropp skriker: ”Vad pågår nu?” Och så ropar hon sig igen: ”KLIA!”

Och då jobbar vi lite i skift, jag och Amanda. Amanda kliar Charlie en stund och sen tar jag över.

Nå, detta om detta, hej med er på ett tag.

Jag och Amanda säljer våra matsalsstolar på Blocket. Det är inte mycket med de där stolarna, men man måste ju skriva en säljande text, så jag körde den där kändisgrejen, att stolarna är ”kändissuttna”.

Hoppas det funkar nu!
Kolla annonsen HÄR.