Imorgon spelar vi in Schulman Show och då kommer Henke Lundqvist som gäst. Det ser jag fram emot. Han jobbar tillsammans med Head&Shoulders och de har skänkt oss 10 biljetter till NHL-premiären i Globen på lördag, då New York Rangers möter Anaheim.

Jag lottar nu ut dem till er, kära läsare.

Det ni behöver göra: skriv ett mejl till schulmanshow@aftonbladet.se. Ge oss förslag på samtidsreflekterande ”spaningar” eller ”ämnen” eller ”fenomen” som ni tycker att vi ska ta upp i showen imorgon.

Jag har tio biljetter. Fem vinnare får två biljetter vardera. Bäst förslag vinner!

på Twitter och annorstädes har människor uppmanat mig att förlöjliga Marcus Birro som först kandiderade för att bli partiledare för KD och som sedan hoppade av när det stod klart att han höll på att mista jobbet som programledare på TV4, eftersom TV4 inte vill/kan ha programledare som är öppet partipolitiska.

Trots att han alltså avsade sig kandidaturen så får han ändå sparken av TV4. Det är, måste jag säga, MYCKET märkligt beteende av TV4. Som om det inte stått FULLSTÄNDIGT klart i många, många år var Marcus Birro stått partipolitiskt. Han har skrivit om sin kristdemokratiska syn i krönika efter krönika och det har TV4 inte haft något emot. Men nu plötsligt får han alltså sparken.

Det är denna strävan efter objektivitet som alltmer haltar fram i det mediala Sverige. I min värld är det ärligare att en programledare berättar var han står politiskt. Alla programledare har en polistisk syn. Alla är färgade på ett eller annat sätt. Men det är bara den som är ärlig med det som ska straffas. De grumliga, lögnarna, kommer undan.

Så ska det inte vara.

Löpbandet är nu såld till en Ulrika – men jag har bara börjat. Jag lägger all min kreativa tid på säljtexterna. Det kanske är endast här jag ska publicera mig framöver! Nu säljer jag en bäddsoffa för en tusing och berättar historien om min och Amandas sällsamma och svindlande kärlek. Läs annonsen HÄR.

Amanda köpte för ett år sedan en sån där springhistoria och använde den sedan 1,5 gång innan hon omsorgsfullt gömde den under sängen. Det är först nu i flytten som den visar sitt fula tryne igen. Nu säljer jag den på Blocket och har också sett till att berätta historien om Amanda och löpbandet, så att alla får veta.

Läs hela annonsen HÄR.

Märklig morgon. Jag vaknar före Charlie i sängen. Ligger och tittar på henne där hon ligger rofylld bredvid mig, undrar när hon ska vakna egentligen. Inget roligt att gå upp ensam. Vänder mig om i sängen, men gör det medvetet klumpigt för att hon ska vakna, men det gör hon inte. Petar på henne, först försiktigt och sedan lite mer bestämt, men hon vaknar ändå inte. Jag låter henne ligga kvar och går upp.

Bestämmer mig för att koka ägg, lassar fram kastrullen, fyller med vatten, sätter på spisen – som tycks vara på men som ändå inte är det. Det kommer ingen värme från plattorna. Jag fattar ingenting, eller ”jag fattar nada”, som brorsan Calle alltid brukar säga. Jag står länge och donar med knapparna, men hur jag än trycker kommer det ingen värme.

Kan någon hjälpa mig – är detta någon speciell spis som kräver något speciellt? Varför kan jag inte bara brassa på mina ägg?

God dag, jag är en lättkränkt herre i mina bästa år.
   
Jag kan inte räkna alla gånger då blivit kränkt i livet – det måste röra sig om tiotusentals – men jag tror mig minnas den första. Jag var liten pojk, hela familjen skulle bort på middag. Mamma och pappa hade klätt upp oss tre barn i matchande färger, de gillade att göra det, vi var i de där stunderna inte barn, vi var installationer – vänkretsen kunde sedan stå med isknarrande drinkar och recensera hur festligt vi matchade varandra. Just innan avresa inspekterade pappa oss och vid något tillfälle upptäckte han en matfläck på kinden min. Han böjde sig fram och slickade på sin tumme och torkade med denna tumme mot min kind. Det var förnedrande, med betoning i varje stavelse – för-ned-ran-de. Jag blev ursinnig och slog vilt omkring mig en stund och sedan sprang jag upp på rummet.

Och så där har det fortsatt genom livet, jag blir kränkt gång på gång.

Sena tonåren, jag var på dejt med en tjej jag var förtjust i. Jag var mycket nervös, spänd, samtalet haltade länge, men mot slutet av kvällen hittade vi en lucka hos varandra, jag öppnade mig för henne och hon för mig. Hon berättade hur hon var i relationer och liknade sig därvid vid ett ägg – “hård på utsidan, men mjuk på insidan”. Idag kan vuxna jag förstå att det väl var en ganska platt och nött liknelse, men då, herregud, jag tyckte det var så makalöst vackert, så sällsamt och svindlande. Nästan existentiellt! Vi skildes åt och jag ville så gärna träffa henne igen, tänkte på äggen, hård på utsidan och mjuk på insidan. Dagen efter gick jag till ICA, köpte ett sexpack kronägg, band in i en stor rosett och placerade utanför hennes dörr.
   
Ja, det var ju konceptuellt sett en superidioti. Så otroligt trubbigt uttänkt. Varför skulle jag ge henne sex ägg? Men det förstod jag inte då, jag tyckte det hela var både fiffigt och gulligt och efter några timmar fick jag ett sms med texten: “Tack för presenten – tänkvärt!” Hon hörde aldrig av sig sen, naturligtvis, och på något sätt kom det här ut till mina vänner och varje gång de kom på middag eller liknande hem till mig så hade de med sig ett paket ägg – och varje gång blev jag så oerhört kränkt.
   
Några år senare skrev jag mitt första bokmanus. Jag minns knappt något av innehållet, men jag minns att titeln var “Småsaken och ingenting”. Med kaninpuls skickade jag manuset till Bonniers, som svarade bara efter ett par veckor med ett vänligt och alldeles kort refuseringsbrev där de berättade att “Småsaken och ingenting inte har någon plats i Bonnierförlagens utgivning”. Jag blev så kränkt när jag fick brevet att jag genast satte mig och skrev ett brev tillbaka, som jag bakdaterade tre dagar, och meddelade att jag tyvärr ångrat mig, att jag inte längre erbjuder Bonnier manuset eftersom att annat, attraktivare förslag kommit min väg.
   
Så har det varit, livet som kränkt, och så är det fortfarande. Jag kommer att tänka på detta just nu eftersom jag alldeles nyss besökte en charkuteriaffär i det område som jag nyss flyttat till. Jag ska inte säga att jag kan något om charkuterier rent generellt, men ostar känner jag att jag numera kan så pass mycket om att mina kunskaper och INSIKTER torde respekteras också hos kännarna i ostdisken. Jag frågade flickan bakom kassan vilka kittostar som fanns i butiken. Flickan tittade på mig med död blick, kanske var hon prao. “JÖRGEN”, skrek hon och efter en stund tittade Jörgen fram ur gömmorna. “Vad är en kittost”, frågade hon. Jörgen log och när han pratade vände han sig till min stora förvåning rakt till mig: “En kittost är en form av hårdost, med ett speciellt ytskikt, detta skikt kallar vi för kitt och därav namnet kittost.” Jag visste allt detta, jag visste kanske till och med MER om kittostar än Jörgen, men han babblade på om konsistens och yta och jag kunde inte stoppa honom och insikten att han TRODDE att jag inte alls visste vad en kittost var gjorde mig förödmjukad. Jörgen gick fram till mig, fick syn på något i mitt ansikte och så spottade han i handen och gned handflatan mot min kind så att jag blev först vimsig och sedan ursinnig och slog vilt omkring mig en stund och sedan sprang jag upp på rummet. Det där sista hände ju aldrig, men ni förstår KÄNSLAN.

Ingen kan vara kränkt som jag. Det är ingen känsla jag ibland känner, det påminner alltmer om ett allmäntillstånd.

Jag kunde inte lägga upp denna igår. Men jag gör det nu, för det är ett speciellt avsnitt – jag hade Marcus Birro som gäst i Schulman Show. Jag är alltid lite pirrig och nervig inför inspelningarna, men den här gången var jag nästan skakad. Snälla, säg vad ni tycker om programmet på det att vi kan göra det bättre till nästa gång.

Och följ gärna Schulman Show på twitter.com/SchulmanShow
Och har ni tips på innehåll eller vad som helst, mejla till schulmanshow@aftonbladet.se

Förlåt frånvaron – jag har flyttat! Och här finns ingen internet än så länge, måste hålla på
med telefoner, sladdar och sånt. Jag ska visa er hur det ser ut imorgon. Hela dagen har vi packat upp. Hittade bland annat den här muggen. Vad det är för mugg, äh, det är inget att snacka om. En liten grej jag fick när jag var med i det där skavleriet. 

Vi hade Marcus Birro i Schulman Show-studion igår. Elektrisk stämning, Markus Larsson konstaterade att han erfor svimningskänslor. Det hade så klart att göra med att jag och Birro bråkat i flera år. Själv har jag länge varit besatt i Birro. Jag har läst varenda rad han skrivit och alltid sett till att ge min syn på saken. Jag fick en låsning, kan man säga. Det gick så långt att Amanda i våras förbjöd mig att skriva en enda rad till om Birro. Jag fick inte ens nämna honom. Och jag har hållit mitt löfte, trots att det ibland varit svårt.

Man kan väl säga att jag räckte ut en försonande hand. Och han tog emot den. Stort av Marcus. Men det tog en stund innan vi hittade varandra i studion. Jag var tagen och Marcus med. Och bredvid satt markus Larsson, som vsade tänderna mot Birro flera gånger, som man tänker sig att aporna på zoo gör mot gallret när besökarna blir för närgångna. Märklig stämning.

Satte mig på Cafe Mocco i eftermiddags, fick syn på ett konstverk. Motivet är Pippi Långstrump och det är väl fint, även om det är svårt att göra ”fine art” av Astrid Lindgren-figurer, inte sant. Något försök åt det hållet har gjorts i alla fall, undertill där, ser ni, det står: ”2 X 3 = 4”

Nå, 2 gånger 3 är ju inte 4, det är ju 6. Vad har det här för betydelse ”i konstverket”? Vad är meningen? Det funderade jag på en bra stund. Är det som en underrubrik till Pippi, en hyllning till henne, är meningen att berätta att Pippi tänker utanför boxen, att i hennes värld är 2 gånger 3 lika med 4 och det är BRA, för det är okonventionellt och galet och fel men ändå RÄTT! Men jag förstår det inte. Jag ser inte Pippi som någon som är utanför boxen. Hon står för busighet, kanske, och fantasirikedom möjligen. Men det går inte ihop med 2 gånger 3 lika med 4. Kan det vara tvärtom, har det att göra med att Pippi aldrig gick skolan och då kan man inte räkna och då tror man att 2 gånger 3 är lika med 4. Därför ör konstverket en uppmaning till människor att gå i skolan. Men så KAN det ju inte vara, men inte heller det första, ingenting stämmer med den jävla tavlan.