Det är med sorg och förvirring jag tar del av informationen att mitt älskade bageri på Gotland ska säljas. plötsligt blir allt så otroligt skört. Hur kommer det nu bli? Ska de nya ägarna göra om det till pilsnerpang? Eller pizzeria? Blir det plastmöbler och neonskyltar?

Jag kräver härmed att vem det än är som köper det, han eller hon måste omedelbart kontakta mig på alex@schulmangruppen.se och förklara avsikten med bageriet. Han eller hon ska veta att jag kan vara en god vän, som gärna sprider kärlek om det jag tycker om i spalterna. Men han eller hon ska också veta att jag kan vara den värsta fiende de någinsin haft att göra med.

Hemma igen. Har varit i Göteborg och vi höll på med de vanliga skämten. Att man inte får glömma att ställa tillbaka klockan när man åker till Göteborg. Ett år. Att det öppnat nya, trendiga krogar i Göteborg där de erbjuder ”rå fisk på kudde av ris”. Och så har vi fnissat. Vi bodde på ett hotell som heter Avalon och jag ska inte tråka er med en recension, men jag måste beskriva lamporna på rummen. De spred ett skarpt, nästan blått sken. Att ligga där inne var som att ligga inne i ett fotolabb, eller nej, det var som att ligga på ett bårhus när coronern kommer med sin lampa för att kontrollera vad det är för konstiga märken och skit man har på kroppen. De där lamporna var inte kloka, jag kände hur jag långsamt höll på att bli tokig där inne, ville slå sönder alla lampor och sedan kura ihop mig som en krympling i ett hörn i duschen och utstöta läten så höga att först knackar en bell boy oroat på och sen the hotel manager och sist men inte minst – bängen kommer och slår in dörren med någon metallkonstruktion och springer runt i alla rum och skriker CLEAR, CLEAR, CLEAR tills de kommer in i badrummet och där hittar en av poliserna mig avliden och rätt illa tilltygad, för jag tycks ha slagit mig själv med ett duschhandtag eller vad det kan vara, och ännu en polis kommer in, han blir så illa berörd av min sargade kropp att, häpp, han springer och spyr på toan. De luttrade snutarna skakar på huvudet åt den nyutexaminerade junioren som sitter där och hulkar med huvudet i toaletten, och sen är det bara i med kroppen i svarta säcken, någon drar försiktigt igen dragkedjan, som för att visa mig en sista respekt och iväg till bårhuset, där jag ligger i timmar innan coronern öppnar dragkedjan och, häpp, där har vi den där lampan som återger exakt det fasansfulla ljus som gjorde att jag hamnade i den där säcken över huvudet taget, och det var ju en jävla ironi, var det inte.

Jag är så stolt över Amanda som säger upp sig från jobbet som genrechef på Mastiff och startar eget tillsammans med sin syster Hannah (som jobbade som utvecklingschef på Mastiff).

Ni kan läsa mer om nyheten HÄR.

På fredag kör vi igång med Schulman Show igen! Håkan Juholt är gäst. Detta är vår femte säsong – det börjar bli en riktig långkörare!

Jag har alltid uppskattat den nära kontakt vi har med våra tittare och skulle bli hemskt glad om ni ville hjälpa oss när vi nu sätter den nya säsongen. Vad har varit bra, vad har varit dåligt, vad saknas, vad är det för mycket av?

Är det nåt vi inte alls tänkt på? Något vi borde göra, men struntar i?

Hjälp oss att göra detta till den bästa säsongen av succéprogrammet Schulman Show!

Lämna gärna en kommentar, så tar vi upp allihop på vårt uppstartsmöte.

Premiär på Gröna Lund idag för Charlie! Vi åkte nyckelpigan och någon ny tågtjosan. Charlie var mycket road, utom när vi åkte tekoppen, för då satte sig två vuxna kvinnor i 35-årsåldern i vår kopp och stirrade på Charlie och Charlie blev blyg och hämmad och fick stirr i blicken och betedde sig som Rainman. 

Sitter på ett café inne i Sturegallerian. Amanda och Charlie är och köper kläder till dagis. Hon måste ha inomhustofflor, har vi fått veta. Vi vill att hon ska ha ett par fina tofflor. Men ingenting utöver det vanliga. Vill inte att de andra barnen ska reta henne för konstiga tofflor. Vill bara köpa helt normala tofflor.

Vi ska börja skola in henne på tisdag.
På dagis.

Ja, jag säger dagis och kommer nog fortsätta säga det. Jag läser i kommentarsfältet att vissa av er tycker att det är av yttersta vikt att kalla det ”förskola”. Men jag kan inte tänka mig att det sårar någon om jag fortsätter att säga dagis. Jag har ju gjort det i 30 år, känns onödigt att sluta. Men det är klart, om det kommer fram människa till mig på stan som drar till lipen, hulkar, rasslar ihop framför mig i hög, säger att hon känner sig nedvärderad för att jag kallat förskola för dagis, då kanske jag slutar. Vill ju inte såra någon med att säga dagis. Vill inte att människor far illa.

Äter en chokladboll. Superäcklig! Smakar bara havre, jag känner mig som en häst. Den får :+:
Dricker en kaffe, och den är okej :++: , men jag känner att det får vara nog med kaffe nu, har druckit fem koppar, känner mig gulnad i både tänder och själen av allt detta kaffe. Skulle gärna dricka té, men hur skulle det se ut. Folk skulle kanske tro att jag kom från Göteborg, att jag vara vegetarian eller något annat underligt.

Amanda ska träffa sin kompis Vicky. Jag ska hem med Charlie. Ta ett bad med henne. Jag kan inte bada så varmt som jag vill bada när Charlie är med. Charlie tycker om när badet är kissvarmt och jag gillar när det är varmt som té. Vi försöker mötas någonstans däremellan, bråkar lite med kranarna, men efter en stund hittar vi en nivå som är acceptabel.

Övriga små plus idag:

Lunch på Riche: :++++:
Med Fredrik Wikingsson: :++:
Fick höra om Wikingsson och Hammars nya program BREAKING NEWS: :++++:
Gick på lägenhetsvisning: :+:
Träffade Amanda: :++++:

Ok. Det var allt. Hej med er.

Vaknade lite bakis efter kräftmiddag igår: :+:
Morgonbadade med Charlie: :+++:
Charlie försökte imitera mamma i badet, tog rakhyveln och började raka benen: :+:
Tittade på Amanda som var med i Gomorron Sverige och talade om sin Afrikainsamling: :++++:
Tog en promenad till jobbet: :+++:
Satte mig i min fula kontorsstol: :-:
Betalade polisboten jag fick i somras på Gotland för att jag hade “bältat barnet fel”: :-:
Gick och hämtade ut tre research-böcker från Adlibris: :+++:
Tillbaka i butiken, började läsa, blev trött: :+:
Drog ner persiennen, ut med STÄNGT-skylten och tog tupplur i fåtöljen: :+++++:
Åt lunch med Gry: :++++:
Maten på East: :+++:
Träffade Hannah&Amanda och tog en kaffe: :++++:
Tillbaka på jobbet, skrev Innelistan till Aftonbladet: :++:
Ringde till min gamla arbetsgivare Metronome för att få loss materialet till 1000apor för att kunna ge ut som bok och DVD: :+++:
Gick på tjotta, lite kräftmage efter gårdagen: :++:
Träffade Amanda och Charlie på stan: :+++:
Fick en kavaj i present av Amanda: :++++:
Amanda och Charlie matchade varandra i glasögon: :+++:

:++++:
Charlies humör i bilen på väg hem: :+:
Kvällsbad med Charlie: :++++:
40 minuter att lägga Charlie: :+:
Bara repriser på teve: :+:
True Blood på datorn: :++++:

Det här är min gamla skrivbordsstol. Jag har älskat den här stolen sedan jag köpte den. Man kan vicka på den och allt. I våras gick den sönder och inte för att jag kan just nåt om såna saker, men det ser verkligen inte ut som att man kan laga den. Jag förstod att jag var tvungen att köpa en ny stol. Så jag gick ut på stan igår för att hitta en, hamnade i en möbelaffär på Regeringsgatan. Och där hittade jag min drömstol.

Jag blev alldeles tagen av denna stol. Provsatt i den i en kvart, kände på skinnet, kände på snurret, drömde att jag hade den i butiken. Jag frågade vad den kostade och kvinnan svarade en ren fantasisumma. Jag visste faktiskt inte att det fanns stolar som var så dyra. Jag fick puls av att bara höra siffran nämnas. Men jag satt kvar där och drömde mig bort och så funderade jag: Jag sitter i min stol timme ut och timme in. Ibland sitter jag i den tio timmar om dagen. Det är i min stol som jag gör det arbete som drar in pengar till familjen. Är jag då inte värd att sitta i en riktigt fin stol? Ska jag inte unna mig denna stol? Ska jag inte för en gångs skull gå emot allt det där lutherska inom mig och bara säga: ”Jag tar den.”

Så jag sa det!

”Jag tar den”, sa jag. Och kvinnan blev liksom lite paff. Det var som i Pretty Woman, kvinnan trodde kanske inte att jag skulle köpa nåt, hon trodde väl att jag bara hängde runt, provsatt lite och att jag skulle troppa av efter en stund. Men icke!

Kvinnan gick iväg för att skriva de nödvändiga pappren. Hon sa också att hon skulle vara tvungen att be sin ekonomiavdelning att kontrollera min kreditvärdighet och så. Efter en stund kom hon tiullbaka med dyster blick – hon hade inte fått tag på sin egen ekonomiavdelning och hon kunde inte låta mig gå iväg med stol och faktura utan att hon gjort de nödvändiga kontrollerna. Hon var hemskt ledsen, hon bad att få återkomma om en liten stund.

Jag gick därifrån. Gick till butiken. Funderade över stolen och de enorma pengarna. När kvinnan sedan ringde för att säga att allt var grönt för köpet så hade jag byggt upp så mycket ångest att jag inte ens svarade. Hon ringde igen och sedan igen, hon talade in på svararen – nu kan du komma till butiken! Men jag kände mig äcklad av mig själv. Kunde inte förmå mig att gå tillbaka. Så mycket pengar. För en stol. Så jag bestämde mig för att strunta i stolen.

Sedan gick jag hela dagen och fyllde mig själv med sådant självhat. Så igår kväll gick jag in i en annan typ av möbelbutik och frågade efter den billigaste stolen de hade. Han tog fram något dammigt ur någon gömma och jag slog till direkt – hundra kronor.

Nu sitter jag här i butiken i min stol och funderar på hur det här kunde komma sig och jag tror att det här köpet av den här stolen var mitt sätt att straffa mig själv för att jag nästan köpte en alldeles för dyr stol.

Den här bilden gör Charlie perplex. Hon tittar på den misstänksamt och så säger hon: ”Calle. Anitha. Calle. Anitha. Calle. Anitha.” Charlie kan inte bestämma sig. Bilden är både Calle och Anitha i en och samma person. Så hon sitter länge och tittar förundrat och mumlar: ”Calle. Anitha. Calle. Anitha.” 

Jag tog en snabb kaffe med Amanda och Hannah efter klippningen. De satt på Hotel Nobis på Norrmalmstorg. Amanda försvann för att köpa kaffe och kom tillbaka från baren alldeles hyperventilerande. Hon sa att hon hade sett Zlatan där inne. Hon hade blivit så paff att hon helt sonika ställt sig en stund och stirrat på honom där han satt och drack en kopp kaffe. Det hade blivit lite konstigt till slut och Amanda sjappade.

Jag blev så stissig, kutade in för att beställa en kopp kaffe, fastän jag inte var sugen. Lugnade ner stegen alldeles innan jag gick in, ville inte verka psykotisk. Ville inte HASTA in i baren, ville liksom SLÄNTRA in och det gjorde jag. Jag vågade inte se mig omkring när jag kom in, ville inte verka sjuk i huvudet. Så jag gick med nedåtböjd nacke mot baren och beställde den kaffe som jag inte ville ha. Då hörde jag hans omisskännliga röst. Tre meter bakom mig satt han och pratade med någon. Jag vågade inte vända mig om. Låtsades ta fram telefonen, låtsades knappa och dona med den.

Så kom kaffet. Jag betalade och skulle gå. Vågade inte titta upp, ville inte uppträda som nåt psyke. Med böjd nacke hastade jag ut. Man kan alltså inte säga att jag såg Zlatan, för det gjorde jag aldrig. Men jag hörde honom, ja herregud, det gjorde jag!