Första bilden på Frances

av Alex Schulman

Vi var hos barnmorskan och ultraljudsundersökte Frances igår. Det var en märklig sak att se kameran söka runt där inne. Efter en stund hittade vi henne och vi såg hennes ansikte, såg hur hon höll på med sitt där inne. Hon svalde och sög på tumme och vände sig till rätta och övade på att andas. Hon var liksom helt och hållet i sin egen värld, om man säger. Inte hade hon en aning om att vi tittade på henne här utanför. Det kändes nästan integritetskränkande. Som om vi gjorde nåt olagligt. Alltså, olaglig avlyssning eller så.

Till slut tror jag att hon upptäckte vad vi höll på med, för hon vände sig bort och gömde ansiktet. Det tog fem minuter innan vi fick en bild på hennes ansikte. Eller: det var en bild på hennes mun och näsa. Vilken fin bebis vi ska få! Amanda sa att hennes näsa liknade min och att det var min mun. Jag var tvungen att kontrollera saken.

Men jag vet inte. Mina näsborrar är ju symmetriska och utsökta på något vis. Tyckte inte jag såg det riktigt i den där bilden.

Sveriges största podcast är tillbaka med nytt avsnitt!

av Alex Schulman

Det är så JÄVLA roligt att göra denna podcast tillsammans med Sigge. Jag är så in i helvete förtjust i detta format. Och jag är så glad att ni lyssnar! Vi är nu Sveriges största podcast. Tack för att ni fortsätter att ge den chansen!

Lyssna på den via iTunes genom att klicka HÄR.
Lyssna på den på Internet genom att klicka HÄR.
Lyssna på den via det som kallas RSS genom att klicka HÄR.

Tv-människor, alltså

av Alex Schulman

Jag var på Kristallen igår. Det var fint arrangerat av Kanal 5 och allt det där, men det går ju inte att komma ifrån: vilket skräpigt koncept detta är. Tv-människor som står på en scen och ryggdunkar varandra. Det är ju vidrigt på alla sätt och vis.

En ögonblicksbild från igår. Sveriges Mästerkock vinner pris, TV4:s chef Fredrik Arefalk gör en så kallad ”ensam stående ovation” samtidigt som Åke Unger sitter och messar eller vad han gör.

Tv-människor, alltså.

Henke Lundqvist är svår igen

av Alex Schulman

Jag intervjuade New York Rangers hockeymålis Henke Lundqvist under en USA-resa i somras. Det blev märklig stämning och intervjun blev inte riktigt som jag hade föreställt mig.

av Alex Schulman

Jag var på bröllop igår. Klädseln var smoking. Calle är inte så van vid smokingmiddagar, han trodde att smoking betydde något i stil med ”smoking hot”, så han kom i en lite mer färgstark dräkt. Det var ju pinsamt för den lille mannen en stund, men det var inget som inte två whiskypinnar kunde råda bot på. Och sen var han glad och bekymmerslös hela kvällen.

En Gud jag gillar

av Alex Schulman

Jag är inte troende, men jag är öppen för saken.

Jag gillar att vara i kyrkan och det är alldeles som om kyrkorna vet om det här, som om de känner mig på pulsen varje gång jag går in: ”Går han att lockas över?”

Jag blir därför på spänn, jag känner efter, funderar: ”Är det nu det ska ske? Är det nu jag ska förvandlas, förtrollas, bli övermannad av trons kraft?” Varje gång jag går in i en kyrka öppnar jag ett litet fönster på glänt och tänker: ”Om ni kan ta mig, så får ni mig.”

Jag var på bröllop i går i en kyrka utanför Stockholm. Tända ljus som flämtade när det gnistrande brudparet vandrade förbi oss i bänkraderna.

En präst som genom en subtil gest meddelade att vi skulle resa oss upp. Först psalm 139 och sedan 297 och ingen sjunger, alla mumlar texten till ”Härlig är jorden”, utom en entusiast lite längre bak som sjunger så högt att organisten blir förvirrad.

Och vigseln är underbar och prästen har en röst som påminner om en filt eller en lammfäll, man vill ligga invirad i den.

Och sedan Fader Vår som är i himmelen, och jag kan texten, helgat vare ditt namn, mormor lärde mig den, men jag tror inte ett ord av det jag säger, eller: jag lyssnar inte på texten. Och prästen gör stora åtbörder så rocken fladdrar och han talar så fint till församlingen om att ”Gud bor i omsorgen mellan två par som älskar varandra”.

Men det fångar mig ändå inte riktigt, det är som om Gud spänner musklerna, hen ger mig allt hen har och lämnar mig ändå oberörd.

Och jag får en känsla att hen kanske blir besviken på mig där jag sitter och är sval.

Prästen vänder sig mot oss och säger: ”Ta så emot herrens välsignelse.” Han håller upp en hand mot oss och berättar att Gud beskyddar oss, att han låter sitt ansikte lysa över oss och visar oss nåd.

Och jag blir så oerhört rörd av detta. Jag har inte gjort det allra minsta för att vara förtjänt av herrens välsignelse, ändå får jag den.

Jag har suttit skeptisk och väntat på att tron ska komma till mig, som om det vore en present från någon. Gud har all rätt att vara irriterad på mig. Jag gav hen ingenting. Och Gud sa: ”Det gör ingenting. Jag välsignar dig ändå.”

Den Guden gillar jag. Det är en fin Gud.

Man lär sig aldrig att man aldrig lär sig

av Alex Schulman

Det här med att skruva ihop Ikea-möbler är lite som att cykla, fast tvärtom. Man misslyckas första gången och sen går misslyckandet på ren rutin. Det går inte att lyckas.

Visst, man kan få till det på sådant sätt att möbeln faktiskt står, men någonstans inne i möbelns system vet man att det ligger något och skaver. Man vet att man gjort misstag. En skruv som hamnat i fel gänga nånstans där inne. En mutter som ­inte dragits åt riktigt. Ikea-­möbeln är liksom ­trasig ­redan från start.

Den har ­inre blödningar. Omärkligt ger konstruktionen vika och en vacker dag har vi den där – den trasiga Ikea-möbeln.

Vi köpte en byrå på Ikea i går.

När jag varsamt öppnar kartongen i vardags­rummet är jag fylld av en obegriplig­ optimism. Det här fixar jag! Och jag läser instruktionsbladen, fibblar med plastpåsen med muttrar och ­metallmojänger, ­sliter upp påsen och häller ­febrigt ut alltsammans på golvet, ­högen ser ut som en replika­ i miniatyr av en dyrbar­ ­silverskatt. Och jag betraktar trädelarna, skelettet till min byrå, de är fyllda av så många olika hål.

Och jag börjar, och det tar tid, mitt humör blir sämre,­ min fru frågar mig om ­någon skitsak och jag ­säger till henne att JAG MÅSTE FOKUSERA PÅ DE HÄR SAKERNA!

Och långsamt tar min byrå form och jag sitter på golvet med värk i knäna och kramp i handen och så plötsligt är det nåt som inte stämmer.­ Delarna som jag har i handen motsvarar inte det jag ser i pappren. Och jag ­tänker att det är generande för ett så stort företag som Ikea att producera felaktiga­ ­manualer. Och jag inser att jag måste­ tänka lite själv.

Om jag ska hitta en speciell tidpunkt när allt på riktigt går åt helvete, så skulle jag säga att det är när jag börjar göra egna hål.

Förstår ni? Trädelarna till byrån är fyllda av hål som inte passar. SÅ JAG GÖR EGNA!

Till slut står byrån där. Min fru kommer in och tittar misstroget på den, jag blir nervös – hon får gärna titta, men jag vill inte att hon rör den.

Hon öppnar en av lådorna, och när något går sönder inne i byrån går något sönder också i mig. Och trots att jag lovar mig själv att aldrig mer försöka mig på det här, så vet jag att jag står där om två månader igen: ”Det här fixar jag!”

Man lär sig aldrig. Eller: Man lär sig aldrig att man aldrig lär sig.

Mannen som inte kunde öppna ögonen

av Alex Schulman
Skärmavbild 2012-08-26 kl. 22.41.59.png

Varje fredag är jag med och programleder Mix Megapols morgonprogram ”Äntligen morgon” tillsammans med Anders Timell och Gry Forssell. I fredags var Dolph Lundgren gäst. Och vad ska man säga om honom, jag vet inte, han stod ju inte på tå där i studion, han kändes lite ointresserad och därför kanske också en liten aning arrogant. Men han svarade på frågorna och i reklampauserna satt han mest och läste KLICK och när det var färdigt tog han sin rock och fladdrade iväg. Ett möte man skulle glömma hemskt fort om det inte vore det där med ögonen. Under hela vårt samtal öppnade han inte ögonen. Han höll dem slutna i flera minuter i sträck.

Jag blev så häpen att jag tog en bild. Tro nu inte att jag tog en bild där han råkade blunda – det var alltså precis så här han såg ut under långa perioder. Han öppnade bara ögonen när han skulle läsa KLICK. Och när han skulle gå, hej-hej sa han och var försvunnen.

Det är fredag! Det är säsongspremiär av SCHULMAN SHOW!

av Alex Schulman

Äntligen kommer vi igång med Schulman Show igen! Plura Jonsson gästar oss i premiären. Och Malin Gramer och Pontus Gårdinger sitter i panelen. Det kändes lite ovant att göra det igen, kanske var jag lite ringrostig eller så.

Säg gärna vad ni tycker om programmet i kommentarsfältet. Vad var bra och vad kan vi göra bättre! Era synpunkter är mycket värdefulla!

 

Sida 6 av 107
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Sandra Wejbro
  • Nöjeschef: Nathalie Mark
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB