Jag är tillbaka i min butik! Jag har städat ur den, när jag kom imorse kunde skriva mitt namn i dammet på skrivbordet. Jag har satt på radion, de spelar Whitney Houston, kaffebryggaren hostar upp det sista vattnet ur behållaren, jag sätter mig ner vid min dator, tar en tugga på det wienerbröd jag köpte nere på bageriet och njuter av att ha den här stunden för mig själv. En älskvärd dag! Jag ska påta med någon text, ändra någon kommatering och något ordval, sitta och suga på saker och ting, och sedan ska jag äta lunch, en riktig braklunch och sen ska jag hämta Charlie tidigt från förskolan. Hon var så besviken på mig igår när jag hämtade henne sist av alla. Hon ville inte prata i bilen. Jag frågade vilka hon hade lekt med på dagis och hon svarade ”ingen” och vände sig bort och tittade ut genom fönsterrutan.

Idag ska det bli härligare. Jag har lovat henne att vi ska gå till ostaffären! Vi delar kärleken till ostar. Vi delar kärleken till samma typ av ostsorter. Charlie tycker till exempel inte om brie de melun, men älskar brie de meaux. Fast mest älskar hon kittostar. Epoisse eller opastöriserad gårdstaleggio.

Ibland händer det att vi åker till ostaffären efter dagis och så köper vi en liten bit ost och så åker vi hem, bara jag och Charlie, och sätter oss vid köksbordet och tar fram kex och ost och myser. Det ska vi göra idag. Vilken dag!

Idag har vi ett väldigt långt avsnitt av podcasten. är det för långt? Jag är inte säker, kan inte avgöra. Säg gärna vad ni tycker om avsnittet! Och tack för att ni använder Pampers!

Lyssna på Itunes: KLICKA HÄR!
Lyssna på Internet: KLICKA HÄR!

Nu kör vi igång nya säsongen av Schulman Show, som har premiär på Aftonbladet nu på fredag och som vad det lider också kommer att sändas på Kanal 5! Jag har för första gången fått en egen kontorsplats på Calles och Mats Dickléns produktionsbolag Hard Hat. Jag får sitta med cheferna! Gissa vilket av dessa fyra bord som är Calles!

Calle var inte inne när jag kom imorse. Han hade dratt på möte. Jag såg att han glömt rocken. Så typiskt Calle! Jag vill inte att han ska springa runt i den här höstkylan utan rock på det här sättet.

Jag var på Cirkus Scott idag tillsammans med Charlie, min bästis Klas och hans dotter Maj-Lis. Jag kan inte säga att det var en fantastisk föreställning. Jag och Klas satt mest och bytte plågade blickar för underhållningsvärdet var faktiskt ganska lågt. MEN MAN GÅR INTE PÅ CIRKUS FÖR EGEN SKULL – MAN GÅR FÖR BARNA, invänder ni och det är helt sant. Men Charlie var kanske ännu mer uttråkad än jag, efter en kvart snodde hon min telefon och började spela Toca Monsters eller vad det var.

Men en gång brände det till. En ung man sprang på ett snurrande hjul tio meter upp i luften, utan livräddande snören runt sin kropp. Det var hisnande. Och mot slutet av sitt nummer stod han inför finalen – han skulle springa på det där hjulet med förbundna ögon. Och då hände det – Robert Bronnett sa det som hans pappa gjort för honom och hans pappa för det, den klasiska repliken som blivit Cirkus Scotts signum: ”Får jag be om största möjliga tysssssssssstnad.”

Och det blev kusligt tyst. Till och med de mest livliga barnen verkade förstå allvaret här. Med händerna stelnade i popcornkartongerna och med stora ögon tittade vi upp mot mannen som skulle våga sitt liv för att underhålla oss, och han stod där och förberedde sig, hyperventilerade, slog sig på kinderna, mumlade grejer för sig själv, var väldigt om sig och kring sig och vi satt där som tysta ljus och väntade. Då vände han sig mot publiken och började klappa taktfast med händerna i luften.

KLAPP! KLAPP! KLAPP!

Han ville få oss att klappa i takt och det gjorde vi och så sprang han och det gick bra och det var ju skönt, men jag kunde inte glädjas, jag kände bara irriitation.

Vad var det som hände? Bronnett hade högtidligt bett om största möjliga tystnad. Vi får förutsätta att han bad om det eftersom mannen stod inför ett nummer av så avancerad art att han måste få utföra den utan störande ljud omkring sig. Och vi hade gjort honom till viljes, vi hade tystnat så att han kunde arbeta i ro. Och då uppmanar han oss att klappa? Han är alltså inte alls i behov av tystnad? Men varför bad Bronnett om det då? Det är inte logiskt!

Jag fattar ju att det där med största möjliga tystnad är ett koncept, en gimmick. Mannen kunde säkert göra det där bredvid en oompa-oompa-orkester. Men ska man hålla på med koncept så får man fan vara konsekvent. Det håller inte att den ene ber om största möjliga tystnad bara någon minut innan den andra ber om största möjliga oljud. Förstår ni mig? Det går inte ihop!!!

Så. Jävla. Störande.

Igår sände Filip och Fredrik sin hundrade podcast live på Berwaldhallen och det var en ganska otrolig upplevelse. 1300 människor, fans till podcasten, hade klätt upp sig för att lyssna på när två människor pratar med varandra. Och det fick de också se – Filip och Fredrik satt mitt emot varandra på två stolar och pratade om saker de funderat på under veckan. Det var speciellt att se hur podcastens moderna anslag mötte Berwaldhallens uråldrighet. Att se att det fungerade! Det var fint och faktiskt rörande.

Tyvärr satt jag lite skevt och ljudet nådde mig från två olika högtalare, vilket innebar att jag hörde dubbla röster, en halv sekund efter att jag hörde en stavelse hörde jag den en gång till. Det innebar att det inte var två snabbpratande människor jag hörde – det var fyra! Jag kände att det var en miljö att bli utbränd i. Jag blev till slut mycket trött, jag hörde nästan ingenting, fick läsa läppar och gissa och kisa och titta på publiken och när de gapskrattade – vilket de gjorde ofta – så förstod jag att det var roligt och då skrattade jag också.

Jag vacklade ut från Berwaldhallen, glad över att ha upplevt en så speciell stund.
Och lycklig över att rösterna var borta.

Charlie väcker mig klockan 6 genom att med fingrarna öppna mina ögon. Hon drar upp mina ögonlock och trycker sin panna mot min och säger: ”Ska vi äta frukost?” Och jag stapplar upp i morgonrocken med mitt virvlande barn vid min läst och vi går till köket och jag kan ännu inte se, så trött är jag, så jag kisar ich försöker hitta rätt på tv-knapperiet och får till slut på TV4 och när jag ser programledare i fluga och hängslen, jag vet inte riktigt vad som händer. Jag tappar det. Det är för tidigt, jag orkar inte, jag vill inte se det.

Jag är för trött för att orka ta in en narcissist-spellevink i fluga. Jag vill bara ha en normal människa som säger normala saker i en normal ton. Jag klarar inte av några excesser. DET ÄR FÖR TIDIGT! JAG ORKAR INTE!!!!

Varje onsdag kommer den ut, min och Sigge Eklunds podsändning. Det är en sändnig på en timme där jag och Sigge pratar om det som vi funderat på under veckan som gått. I dagens avsnitt har Sigge bland annat funderat på röster – härliga röster och äckliga röster. Och jag har funderat på vad det innebär när man ljuger för sin psykolog.

Hoppas att ni har lite tid över och kan lyssna på den. Särskilt roligt vore det om människor som inte vanligtvis lyssnar på podcasts ville göra ett försök. Det är verkligen inte avancerat. Och gillar ni inte vår så finns det många andra podcaster att välja bland.

För att lyssna på denna podcast i Itunes, klicka HÄR.
För att lyssna via nätet, klicka HÄR.

Jag har en kompis som jobbar på BIKEID, och jag skulle vilja slå ett slag för honom och företaget. De säljer cyklar som man får designa själv. Alltså, man får välja färg på däcken, handtagen, kedjan och skärmarna och allt!

Jag är Sveriges svårast färgblinda person och Amanda sa att det kanske var en bra idé om hon hjällpte till lite med valen, men jag sa ifrån. JAG KAN SJÄLV, sa jag. Och så valde jag – så jävla härliga färger.

Och idag blev cykeln klar och titta! Vilka val! Och kedjan matchar skorna. Jag är otrolig.

Min kompis frågade om jag ville lägga upp en länk till sajten och jag sa: Självklart!

www.bikeid.se

Under augusti månad ligger stort fokus på att äta kräftor. Jag brukar se till att äta dem i alla fall fyra eller fem dagar i veckan, på ett eller annat sätt. Det är så mycket barndom i det där. Jag minns hur pappa kom hem med en kartong med levande kräftor och han lade ner alla i badkaret och det där ljudet när de låg och glittrade i vattnet, som när man äter en banan. Och pappa var mycket fokuserad, räknade kräftorna och hade tidtagarur på bröstet och räknade och hummade och bar kräftor till den kokande grytan i köket och om vi stojade mumlade han att vi måste vara tysta när han räknar och fortsatte vi så skrek han: ”DET MÅSTE VARA TYST HÄR INNE!” Vi barn tittade på när kräftorna mötte döden, de sista ryckningarna i det skållheta vattnet innan de kurade ihop sig och dog.

Och så åt vi samma kväll. Pappa gav alltid honorna till mamma, för där fanns det rom.