Jag har en MacBook Pro, en såndär silvrig. Jag har haft den ett år eller så. De senaste veckorna har den varit så seg att det ligger nära till hands att bara skratta förtvivlat och sula den in i en vägg. Jag trycker på en knapp och sen ska den stå där och tugga och vänta och konstra sig. Jag bli sinnessjuk av detta. SINNESSJUK, säger jag!!!

Är det någon som vet vad jag ska göra åt detta? I förra veckan kom ett meddelande om att jag måste ta bort saker från startskivan. Jag vet tyvärr inte vad en startskiva är och jag vet därför inte hur man tar bort saker från den.

Jag tog bort några filmer, men det blev inte bättre för det.

Vet någon vad jag ska göra?

Kram

Alex

Så jävla speciellt igår. Alldeles innan Körslaget började igår satt en hallåa på TV4 i TOTALMÖRKER ocg pratade om Earth Hour. Hon hade släckt alla lamporna där i hallåa-studion, satt med en sån kandelaber och nästan viskade det hon hade att säga. Hon sa: ”20.30 är det earth hour, men vi på TV4 har tjuvstartat lite.” Och så uppmanade hon alla att släcka lamporna som en symbolisk gest för att skona miljön.

Sen presenterade hon Körslaget, det program på TV4 som just nu erbjuder den allra största ljusshowen. Jag kan svära på att de har över 150 lampor i taket. Och vilken ljuskavalkad! Det var spotlights, dimmers, stämningsljus, LAMPA-LAMPA-LAMPA!

Det var en enda lång LJUSFEST!

20.30-slaget passerade fullständigt obemärkt förbi. Det var bara LJUS, LJUS, LJUS!

DET ÄR PRECIS DÄRFÖR MAN BÅDE HATAR OCH ÄLSKAR TV4 PÅ EN OCH SAMMA GÅNG!

Vi började titta på Änglavakt. Men det handlade om ett barn som hamnade i koma och jag vill inte se filmer om barn som handlar om koma, så vi bytte till the Abyss och jag lyckades hålla kvar Amanda gott och väl tjugi minuter innan hon tyckte att det var för mycket u-båtar som kraschade i raviner, och då bytte vi till Körslaget och sen blev det Nyheterna och nu tittar vi på National Treasure, eller vad den heter, filmen med Nichola Cage – skitbra!

Charlie har just somnat och jag och Amanda ska kanske göra oss en bit mat. Vi har bestämt oss för att se film ikväll, väljer mellan The Abyss och den där svenska filmen med Micke Nyqvist och Isabella Scorupco, vad heter den, ÄNGLAVAKT! Vad tycker ni, har ni någon hållning här? Vilken film ska vi se?

När vi ändå är inne på teve – herregud, vilken sensationell tv-krock det är imorgon kväll! Tror aldrig jag varit med om liknande.

Imorgon klockan 20.00 händer följande:

SVT: Premiär för Mästarnas Mästare
TV3: Premiär för Bachelorette
TV4: Premiär för dramakomedin Stockholm-Båstad
Kanal 5: Premiär för Uri Gellers Fenomen

Jag kommer nog att välja Fenomen och det beror mest på att jag är galen i livesändningar. Jag tycker det finns en nerv där som inte går att finna i det som är inspelat. Sen ser jag också mycket fram emot Claes Åkesons tv-comeback. Han är ju så duktig. Dessutom har jag också redan sett första episoden av ”Stockholm-Båstad”, den var bra, jag ger den :+++: . Mästarnas mästare kommer säkert att vinna fajten, men för mig är den fullständigt ointressant. Och Bachelorette kommer nog att få sämst tittning av alla.

Vet ni varför denna krock äger rum så här? Jo, för något år sedan hade ingen kanal något särskilt på söndagar klockan 20. Men så sände Femman Wipeout där och fick typ miljonpublik. Och alla bara: ”Söndagar klockan 20.00!!! Det här fär vi inte missa!” Och så började Solsidan där och alla andra kanaler bara: ”Herregud, vi har ingen chans mot Solsidan, vi väntar med vårt skit” och förra veckan tog Solsidan slut och nu bara: värsta bombardemanget.

KUL!

Jag träffade alltså Uri Geller. Han tog mig avsides och bad mig rita något på en papperslapp. Jag frågade vad det skulle vara för motiv och han svarade att jag fick rita precis vad som helst. Han böjde sig bort när jag gjorde det och jag hade full kontroll över att han inte såg det allra minsta av min teckning. Jag gjorde en blomma, med stjälkar och blad.

Sen bad han mig titta honom i ögonen och tänka på vad jag ritat. Så tog han fram papper och ritade exakt samma blomma, med samma stjälklar och samma blad och inte bara det – han ritade i exakt samma skala. Hans blad var exakt lika stora som mina. Hans stjälklar likaså.

Skulle ni kunna svara mig: hur är det möjligt?

Dagens gäster är Ola rapace, Uri Geller och Claes Åkeson. Så många har vi aldrig varit i studion förut. Ledsen om det blev lite rörigt.

Vad tyckte ni om programmet? Vad var bra och vad var mindre bra?
Och har ni förslag på ämnen som ni vill att vi tar upp nästa vecka?

Skriv en rad eller två i kommentarsfältet! Eller mejla mig på alex@schulmangruppen.se

Sitter i hotellbaren på Hotel Knaust i Sundsvall. Har just kommit hem från mitt bokprat. Jag saknar min familj, mår alltid dåligt när jag inte är med dem, men den här stunden är ändå speciell. Jag tar en whisky och en öl, sitter här ensam i det muntra sorlet. Det är absolut något enastående med att dricka ensam. Jag älskar det här!

Främmande stad, främmande beteendekoder, jag vågar knappt tilltala någon för jag vet att risken att göra fel är stor. Jag vet inte vem som är hövding här inne, förstår inte blickarna. Jag är verkligen en främling, men jag har min whisky och jag tittar bistert ut över alla männskor, som en western-hjälte, beredd på allt, en hand på avtryckaren, men tills vidare – jag dricker min whisky med en grimas, håller mig lugn, läser blickar.

Jag tror inte ni känner till honom, men av mina närmaste vänner heter Jonas. Eftersom han är polis kallar vi honom polis-Jonas. Han tillåter mig inte att lägga upp bilder på honom i den här bloggen, han säger att han vill vara “under cover”.

Har ni tid en stund att lyssna på hans historia?

Jonas reste till Gran Canaria i början på mars. Lasta honom inte för det, biljetten var billig och det finns vackra ställen där om man vet var man ska leta. På flyget hem, den 12 mars, blev han blixtförälskad.

Hon var 25 år, kanske 30, aldrig äldre, knappast yngre. Hon var sensationellt brunbränd, bar vit stickad tröja, ljusblå jeans och Converse Allstars på fötterna. Hon reste tillsammans med sin mamma, lasta henne inte för det – en semester med mamma är ofta gratis och dessutom är det väl precis den typen av resor som för att mor och dotter kommer närmare varandra.

Jonas var förblindad av hennes skönhet.
Inte av mammans, utan av dotterns!

Han hade bara ögon för henne, ville bara titta på henne, blev förgrymmad på flygvärdinnan som kom med sin jävla vagn och skymde sikten en stund.

Han tänkte många gånger att han skulle gå och prata med henne. Men han hade inte modet. Han kunde inte förmå sig. Någon gång reste han sig upp, men avbröt just när han var framme och låtsades gå till toaletten. Ju längre resan gick desto mer frustrerad blev Jonas. Han förbannade sin feghet!

Planet landade. Resenärerna slussades som boskap till bagagebandet. Jonas positionerade sig strax bakom mamma och dotter. Det tog lång tid för väskorna att komma. Och efter många minuters inre strider slog han till – och började prata med mamman!

Hon var trevlig, berättade att de egentligen skulle åkt till Egypten, men så fick de byta när revolutionen kom. De hade bott i Puerto Rico, jodå, det var en trevlig liten by, sa hon.

Sen kom väskorna och de försvann. Jonas stod kvar och såg hur siluetten av hennes bruna hår försvann mot tullen. Och sen var hon borta.

Han har inte kunnat sluta tänka på henne. Han känner skam för att han inte vågade gå fram. Men jag ser ingen anledning. Jonas ska inte skämmas. Jonas ska vara stolt. Han är svag och svaghet är vackert.

Kan vi inte leka med tanken på att styrka är BRA och svaghet är VACKERT! I så fall är Jonas den vackraste människan på jorden. Och nu behöver han vår hjälp att ta revansch.

Har någon som läser den här bloggen en aning om vem det var som åkte med flight DK1742 från Gran Canaria, som landade på Arlanda kockan 20.40 den 12 mars? Känner ni igen det?

Den som kan laga så att Jonas får chansen att ta revansch på sig själv när det gäller den här tjejen kommer vi båda att stå i stor tacksamhetsskuld till. Snälla, hjälp polis-Jonas. Kom ihåg. Hans svaghet är inte dålig. Den är vacker.

Vet ni något, vänligen hör av er till mig på alex@schulmangruppen.se

Mycket roligt att läsa alla som skriver ”FÖRST” i kommentarsfältet.
Jag älskar tanken på att det ligger prestige i det, att det finns ett värde i att kommentera först.

Men hur är det med den som kommenterar sist?
Honom eller henne glömmer vi ofta bort.

Därför: den person som kommenterar detta inlägg SIST får min senaste bok på posten och i den kommer det finnas en i det närmaste obehaglig kärlekshälsning från mig.