Vad anser du göra en lycklig?
Att få vara mycket med sin familj och samtidigt kunna leva ett liv där man känner sig utmanad och duktig på jobbet.

Forelæsning i København snart? Would be so cool!!
Ja. Men jag har inget sånt inplanerat, tyvärr.

Hur får man möjlighet att börja blogga på spotlife? Skulle gärna vilja göra de!
Ingen aning. Vet faktiskt knappt vad Spotlife är, om jag ska vara ärlig.

Hur går det med träningen förresten?
Jag har aldrig tränat i hela mitt liv. Spelade lite squash förut, men det var längesen.

Har du någon som korrekturläser dina artiklar? Annars kan det nog bli ett jävligt skevt resultat med tanke på ditt…öhöm…”speciella” skriftspråk…
Nu fattar jag inte vad du menar. Tycker du att jag skriver dåligt? Att jag har dålig svenska, eller vad?

När kommer Egoboost Magazine ut?
Vet inte. Men rätt snart, va? Läste en artikel om det i Resumé för bara några dagar sedan.

Varför har du bytt assistent?
Har aldrig haft assistent. Tycker att det är lite tjåsigt att ha assistenter.

Du sa förut att du skulle bli ekonomiskt oberoende när du var 20 år, hur har det gått med det?
Har jag verkligen sagt det? Minns det inte alls. Men om jag nu sagt det, så kan man väl konstatera att jag misslyckats. Också nu femton år senare noterar jag att jag fortfarande inte är ekonomiskt oberoende.

Dejtar du någon nu? Du skriver aldrig om det!
Jag dejtar min fru! Men ingen annan.

När ska du föreläsa i Lund?
Inget sådant inplanerat, tyvärr!

Istället för att åka runt hela Sverige för att ha läsarföreläsningar så borde man väl på nåt sätt kunna göra en webb-föreläsning, antingen live eller inspelad? På så sätt får ju verkligen alla möjlighet att lyssna.
Jag delar inte bilden att jag “åker runt hela Sverige”. Jag har föreläst ett par tre gånger under vintern, men det gör jag mest för att det är kul.

Har lite besvärligt på jobbet, kommer inte loss, trampar vatten, är fylld av dåligt självförtroende, går igenom en riktig liten skitperiod.

Men så kommer jag hem till min älskling och då försvinner precis allt omedelbart.

När jag var barn och vi hade gäster kunde det hända att mamma gjorde blinier. Det var det bästa pappa visste. Pappa hade nån kontakt i Ukraina, som ibland levererade rysk kaviar till honom. Då var det fest.

Idag bestämde jag mig för att göra blimier till min fru. Jag hade inte råd med rysk kaviar, men jag kostade på mig forellrom. Höll på och donade med den där blini-smeten i timmar. Den skulle jäsa och man skulle separera äggulan från vitan och sånt där jox.

Sen åt vi och ja, det är väl synd att säga att det var urläckert. Jag glömde nämligen salt. Hur fan i helvete kan man glömma salt! Vad är det för jävla dumheter.

Alexander Bard :+++:
Supersmart och superkunnig. Det som talar mot honom i sammanhanget är att han är fullständigt känslokall som människa. Det gör att det kan vara svårt att “känna med honom”, svårt att identifiera sig med vad han tycker och tänker. Dessutom är han möjligen också lite skev i den målgrupp som Idol riktar sig mot – det finns en risk att tonåringar i Sverige inte bryr sig det allra minsta av vad han säger. Men det är ett spännande val, för Bard är en intellektuellt överlägsen människa. Jag skulle vilja att han ”alltid stod på”. Lite varningsklockor ringer när han i sin första intervju om saken fastslår att han aldrig sett ett enda program av Idol. Det signalerar att han tror sig vara större än plattformen. Då missförstår han. Idol är en enorm plattform. Ingen människa i Sverige är större än Idol.  

Pelle Lidell :+:
Det är omöjligt att säga något om hur han kommer att vara som jurymedlem, jag har aldrig någonsin hört talas om honom. Men det står klart att TV4 har valt honom utifrån något slags samarbetsperspektiv. Det finns affärer i bakgrunden här. Jag måste säga att jag mycket hellre hade sett en artist i juryn, inte en skivbolgasmänniska. En Orup eller en Carola. Det här med att ta in skivbolagsbranschen i juryn känns lite 1999. Idag vet alla att om man ska lyckas som artist så måste man hålla sig så långt borta från skivbolagen som det bara är möjligt.

Anders Bagge :+++:
Jag tycker ju att han är mysig och go i grunden. Jag blir glad av att titta på honom. Men som jury i Idol är han väl inte omistlig. Han är en känslomänniska som säger hela tiden “WOW”, men jag som tittar på Idol vill inte höra “WOW”. Jag vill höra EXAKT varför ett framförande var bra eller dåligt. Jag vill att de ska sätta saker i perspektiv. Jag älskar när en Idol-jurymedlem säger saker som: “Du har valt en extremt svår låt.” Jag förstår inte varför just den låten skulle vara så svår att sjunga och jurymedlemmen berättar det. Då känner jag: “WOW!” Men jag tror Bagge behövs ändå. Inte som auktoritet, för jag skulle inte ens låta honom välja blandband till min Sälenresa, men som mysfarbror och feelgood-gubbe.

Laila Bagge :+:
Den mest mediala i juryn och därmed Sveriges svar på Paula Abdul. Skillnaden är dock att Paula Abdul faktiskt har ett CV. Laila Bagge har aldrig sagt något som gjort att mitt Idol-universum utvidgats . När hon dyker ner i manuskorten för att högläsa de ordvitsar till betyg som hon skrivit ner under genrepet så känner jag mest genans över att vara människa.

En tes som jag snabbt vill bolla med er.

Folk som dricker kaffe är lite mer intressanta än de som dricker té.
Folk som vill ha ägget löskokt har lite större själsdjup än de som vill ha ägget hårdkokt.
Folk som vill ha köttet medium har större social och intellektuell spänst än de som vill ha det well done.
Folk som dricker rött vin är mer intressanta än de som dricker vitt.

Sant? Ja, det är nog sant. Behöver inte er input, tack ändå.

Både jag och Amanda har redan från start känt att det varit viktigt att Charlie äter ALLT. Vi vill inte uppfostra en dotter som i tonåren släntrar ner till middagsbordet och gör finger-i-munnen-gester och kräkgrimaser när det kommer in fisk på bordet eller så. Därför är vi noga med att i möjligaste mån ska Charlie äta det vi äter.

Och, ja.

Igår åt vi libanesiskt. Det är ju så gott. Det var korvar och lite karaktärsstarka såser och hoummos och kyckling och lite sånt. Charlie tyckte mycket om det.

Sen gick jag och lade Charlie. Vi låg i sängen och jag väntade på att hon skulle vrida-vända på sig klart och somna in. Då började hon rapa där i sängen. Det var inga bebisrapar, det var mans-rapar. De lade sig som en slöja över hela sovrummet. Vitlök och starka såser. Sen somnade hon. Och vaknade inte förrän klockan 03.15, då hon kräktes vilt i sängen.

Ja, hon höll på sådär morgonen ut. Kräktes och kräktes. Hon tycktes inte bekommas så mycket av det, hon betedde sig som en van kräkare, hon kräktes som man tänker sig att en vass bullimiker gör, ledigt och elegant och utan någon synlig smärta.

Imorse var hon frisk igen. Som om det aldrig hänt.

Men nu. Nu känner jag efter. Var det fel på kycklingen? Hur mår jag egentligen? Har jag inte en klump i halsen? Mår jag inte lite illa? Amanda har varit på möten hela dagen så vi har inte kunnat prata, men när jag läser DETTA i hennes blogg är jag övertygad: om en timme är vi båda utslagna.

Läser om vad som händer i Japan och har så svårt att ta in vidden av det hela. Det blir enklare när man läser om enskilda fall. Jag läser om en 70-årig kvinna som idag hittades vid liv inne i en rasad konstruktion.

Jag läser också att det ingenstans i Japan förekommer plundring av övergivna hem eller affärer. Det beror tydligen på att det i Japan anses vara extremt skamfyllt att stjäla från någon som är i nöd.

– Det finns i vårt samuraj-DNA, berättar en kvinna för Aftonbladet.

Jag blir rörd av det där. Fina människor, japanerna. Det är enkelt att hjälpa de katastrofdrabbade med lite pengar. Klicka HÄR och ge en hundring eller några genom Röda Korset.

Jag var med i Filip&Fredriks nya program Nittileaks igår. De gjorde bland annat ett intervjuformat som heter ”Tätt intill”, som är inspirerat av det som Gry Forssell och Ulrika, vad hette hon, Nilsson, gjorde i programmet Silikon på 90-talet. Den första frågan som de ställde var: ”Tror du att du kommer att gå med i Livets ord?”

De trodde nämligen det. De utvecklade och sa att de såg mig som en förvirrad sökare, en ensam, grubblande människa som bara söker efter ett sammanhang, en familj att känna sig hemma tillsammans med, och att det därför var stor risk att jag skulle gå med i Livets ord eller något annat sektliknande.

Jag funderade på det där i taxin hem sen. Är jag den typen av människa? Skulle jag kunna gå med i Livets Ord? Jag var tvungen att väcka Amanda, det var sent, hon sov. Jag satt på sängkanten, viskade vad Filip och fredrik hade sagt. Hon sa att Filip och Fredrik har fel. ”Du har alldeles för stort kontrollbehov för att göra något sådant.” Sen vände hon sig i sängen och somnade om.

Och det hon sa var ju ingen tröst, men ändå trösterikt, om ni förstår.

Jag har en hemmaförmiddag med Charlie. Ska dra mig in mot stan efer lunch, men just nu sitter jag här och kollar klipp på datorn med Charlie. Hon har lärt sig att säga Youtube, men det låter som att hon säger ”too”. Det finns ett klipp som hon är särskilt besatt i och det är introt till mupparna. Detta klipp har vi hittills idag sett på 40 eller 50 gånger. Jag tänkte att ni kanske ville se det också, så känns det som om vi gör nåt tillsammans.