Söndagslunch

av Alex Schulman

Skärmavbild 2011-03-14 kl. 09.03.48.png

Jag åt lunch på Riche igår med hela min familj och min bror Calle och hans fru Anitha. Amanda hade en ny klänning på sig, som vi alla tyckte var väldigt fin. Men vid bordet intill satt Ansers Timell. Han tyckte att klänningen påminde om det Thai Airs flygvärdinnor har på sig. Han satt där och ropade: ”Var har du nödutgångarna, då? Och så pekade han symmetriskt med båda armarna sådär som flygvärdinnor gör när de ska ange utgångarna.

 

Skärmavbild 2011-03-14 kl. 09.03.59.png

Anders Timell satt och skrattade och pekade och fortsatte. Han svävade runt vårt bord och ropade: ”Coffee? Tea?” Och han sa ”sawadee kapp” och sånt.

 

Skärmavbild 2011-03-14 kl. 09.03.36.png

Calle, som är en medlöpare, hakade på. Pekade och skrattade åt klänningen. Nu säger Amanda att hon aldrig mer kommer att ha på sig klänningen.

Melodifestivalen

av Alex Schulman

21.54
NI SOM RÖSTADE PÅ ERIC SAADE! NI KAN ALLA DRA ÅT HELVETE!

21.08
Vinnaren av den här tävlingen kommer antingen att vara Sara Varga eller Playtones. Åtminstone hos svenska folket. Utmanare är The Moniker. Resten är, mer eller mindre, skräp. Jag hoppas verkligen på Playtones.

21.07
Erik Saade, Popular: :++:
Så ofattbar dum låt. Så obeskrivligt korkad text. Om den här låten över huvud taget bärs, som bärs den av Erik Saade, som redan utan att öppna munnen är älskad av landets fjortonåringar. Men låten i sig, den är rent provocerande dålig. Den ska ha ett plus, men får ytterligare ett därför att Erik Saade gör det hela med sådan energi.

21.02
Playtones, The King :++++:
Det finns något ABSOLUT och OMEDELBART över den här låten som jag är mycket förtjust i. Versen pulserar den fram ivrigt och vackert, som om den själv bara VILL fram till refrängen – och refrängen är ljuvlig. Detta är den bästa låten i hela Melodifestivalen. Det enda som talar mot Playtones i den här tävlingen är att juryn knappast vill skicka människor med det där ”alternativa” utseendet till Eurovision. Men vilken fullkomligt ÖVERLÄGSEN låt.

20.56
Sanna Nielsen, I’m in love: :+:
Så intetsägande att jag bara vill resa mig ur min soffa, famla runt i lägenheten på jakt efter ett trubbigt tillhygge så att jag kan drämma mig så hårt över pannan att jag tuppar av. Detta är varken ballad eller schlager, det är 100% ingenting alls.

20.50
Swingfly. Me and my drum: :++:
Jag fattar idén, jag fattar grejen. Jag fattar varför kreddmänniskor av typen Markus Larsson tycker att detta är bra. Men sanningen är att det är lite ”roliga timmen” över både låt och framträdande. Det finns något exceptionellt i grunden här, men det finns så mycket trassel med utförandet och finishen som gör att det faktiskt känns lite generande att titta på.

20.45
Nicke Borg – Leaving home: :++:
Jag tycker att den här typen av låt behövs i festivalen, men mest för att man alltid behöver en paus för att gå och hämta en kopp kaffe till eller ta en till whiskypinne. Det är en rockballad, eller vad ska man säga, men som sådan är den otroligt svag. Jag har hört den ett tiotal gånger under veckan, men den vägrar fästa sig vid mig. Den är inte alls otrevlig, men den ska inte ha något med vinnarstrid att göra.

20.40
Min fru Amanda tycker att Sara Varga är ful. Hon har för mycket puder. Ni kan läsa hennes recension av alla kläder i festivalen HÄR.

20.39
Linda Bengtzing, E det fel på mig: :++:
Jag älskar sekvensen när hon sjunger ”kapitulerar jaaaag”, för just där och då befinner vi oss i en stor schlager, kanske en av de största, men versen är svagare och räddas möjligen bara av att Linda Bengtzing är ett sådant erfaret proffs. Det känns som att bli slungad tillbaka till 1984 – och jag tycker det är helt okej. Men vi ska inte skicka den här låten, det förstår ni, va?

20.33
Brolle, Seven days and seven nights: :+++:
Jag finner låten rent ut sagt gedigen. Den äger ett ”drag”, den gör mig rätt glad, och Brolle är ju ett proffs på scen. Den saknar The Monikers unicitet, den saknar Vargas innerlighet, men det är den låt i Melodifestivalen hittills som gör att man vill ställa sig upp och dansa lite. Observera att detta kan vara vinet som talar just nu.

20.29
The Moniker – Oh, my God: :+++:
Om Tomas di Leva och John Lennon skulle få barn skulle det bli en liten Moniker. Jag råkar tycka mycket om den här låten, därför den utstrålar positivism och någon typ av galenskap som jag gärna skulle vilja identifiera mig med. Tyvärr skulle låten behöva ytterligare en ”skjuts” efter en minut eller så, men den bara fortsätter med ”oh my God, oh my God” och det gör att den inte är exceptionell. Men i jämförelse med mycket annat i den här finalen så är den originell och unik. Bra, The Moniker!

20.22
Sara Varga – spring för livet: :++++:
Det är klart att det är lite ”krävande” med en kvinna som över huvud taget inte rör på sig på scen, som inte ens grimaserar lite lätt, men det finns något så outsägligt skönt och vackert över den här låten. Den har en oerhört stark melodi, och framför allt: I en melodifestival där Danny Saucedo skriker att han är ”in the club” ett femtiotal gånger och Erik Saade skriker att han vill bli ”popular” 30 gånger, så är det rätt befriande med en låt som faktiskt betyder något. Jag gillar Sara Varga mycket.

20.16
Danny Saucedo – In the club: :+:
Det går inte att komma ifrån – detta är en platt låt. Tre minuters trummor och sedan en kille med högt hår som skriker IN THE CLUB. Det imponerar inte. Det imponerar inte det allra minsta. Sen tycker jag ju att Danny är en söting och han menar ju inte illa, men om den här låten vinner lovar jag att omsorgsfullt ta livet av mig.

20.15
This just in! Min fru Amanda betygsätter ALLA kläder i Melodifestivalen. Det får :++++: . Läs hennes OSANDE recensioner, nu om fulingen Danny, HÄR.

20.10
Carl Bildt, det faktum att han väljer att medverka i en sketch i Melodifestivalen: :++++:

Norra Europas mest rinniga ost

av Alex Schulman

Skärmavbild 2011-03-11 kl. 22.06.17.png

Jag har inte så stora krav på saker och ting. Jag köper inga dyra kläder, lägger inga stora pengar på tv-appareter eller elektronik eller så. Men när det gäller ostar är jag beredd att gå långt. Jag befinner mig i en ständig jakt på den rinnigaste kittosten på planeten. Jag vandrar mellan saluhallar och finbutiker i Stockholm för att en dag kunna lägga vantarna på en ost som är så rinnig att den fan i helvete påminner om filmjölk!

Idag kom jag närmare än någonsin tidigare. På Sabis i Fältöversten hittade jag en opastöriserad gårdstallegio. Jag såg redan i affären hur den dallrade där den låg.

”Är den rinnig?”, frågade jag med darrande röst.
”Om jag skär i den flyter den ut över hela disken”, svarade biträdet.

Titta på den lilla jävulen. Den där osten äter man inte med kniv, den äter man med sked.

En ljuvlig liten sak. Det var en opastöriserad gårdstallegio som gjorde min kväll, Tack, lilla opastöriserade gårdstallegio.

Betyg på alla i ”På Spåret”-finalen

av Alex Schulman

Peter Apelgren :+++:
Jag skulle vilja påstå att han är Sveriges i särklass roligaste människa. Jag tror att det beror på att han inte gör sig till när han skapar sin humor, han bara öppnar munnen. I en värld där Stockholms-komiker av typen Henrik Schyffert hela tiden ska vara så ”strategiska” i sin humor så är det underbart att ta del av en person som bara öppnar en kran. Dessutom var den fanimig gastkramande när han drog på tian och svarade London. Jag skrek högt här i tv-soffan.

Helne Benno :++++:
Vilken imponerande kunskapsbank hon besitter ändå. Peter Apelgren är djupt allmänbildad, men fick ändå spela andrafiol vid sidan av Helene. Dessutom framstår hon som en varm själv, omfamnande till sin person och ljuvlig i största allmänhet.

Erik Haag :++++:
Han briljerar med sin spetskunskap i de allra mest aparta områden. Mycket imponerande i sin kunskap. Dessutom har han varit genomsympatisk genom hela programserien, har kunnat ge sina motståndare beröm när han själv blivit slagen på fingrarna. I dagens final var det ensam han som gav Benno/Apelgren en match in i det sista.

Martina Haag :+:
Det är så klart lätt att irritera sig på en person som gör allt som står i sin makt att låta som ett barn. Jag antar att hon tror att det ger en ”gullifierande” effekt, men hon har fel. Den enda effekten blir att man sitter i soffan och undrar: Varför pratar hon som en bebis? Men om man ska resa sig över detta så kan man konstatera att hon är den allra minst begåvade finalisten i ”På Spårets” historia. Dummare än Birro. Ledtråden på London, att där kan man handla om man ”har råd” (vilket skulle få oss att tänka på Harrod’s), gjorde Martina övertygad om att resmålet var Rhodos. Vilket spån.

Kristian Luuk :++++:
Har varit fantastisk genom hela programserien. Treviig och rak och skärpt. Nästan ingenting av den där konstiga internironin som han höll på med så mycket förr om åren finns kvar. Det enda som jag störde mig på en liten smula var att han på riktigt tyckte att ledtrådarna var ”fiffiga”. Han sa det inte på skämt, han var på riktigt stolt. Så intelligenta var de ju inte riktigt. Det är ju bara ord och vara vind.

Fredrik LIndström :+++:
Väldigt rolig som expertdomare, men har ni märkt hur han liksom tagit lite mer plats för varje program som gått, hur han nu mot slutet har valt att orera fem eller sex sekunder för länge per oreringstillfälle. Det blir kanske lite för mycket av det goda. Men han är ju rolig, farbrorn.

Hälsning från mörkret

av Alex Schulman

Skärmavbild 2011-03-10 kl. 22.34.54.png

Ville bara säga hej. Amanda och Charlie sover här bredvid och jag ligger i mörkret och surfar och håller på. Har sänkt ljuset på skärmen så att ingen ska störas, vill ju inte att Charlies huvud plötsligt poppar upp och där sitter hon och kisar i dataskenet och undrar vad som står på och så blir hon orolig och börjar jämra sig och jag hyschar och viskar ”såja”, men hon är otröstlig, lillan, tjuter vilt, Amanda vaknar och jag försöker hitta nappen, men ser den ingenstans, vänder upp och ner på lakan och täcken, men ingen napp, och Charlie gråter och jag jäktar upp, in i köket, hitta ny napp, HAR VI INTE EN ENDA JÄVLA NAPP I HELA LÄGENNETEN ELLER VAD FAN ÄR DET FRÅGA OM???

Ligger här och slösurfar, bara. Ligger i mörkret. Alltid när jag ligger i mörkret känner jag för att oroligt ropa ”hallå” ut i svartheten. Som i en film, alldeles innan man blir mördad. Men det gör jag inte, vill ju inte att Charlies huvud plötsligt poppar upp och där sitter hon och kisar i dataskenet och undrar vad som står på och så blir hon orolig och börjar jämra sig och jag hyschar och viskar ”såja”, men hon är otröstlig, lillan, tjuter vilt, Amanda vaknar och jag försöker hitta nappen, men ser den ingenstans, vänder upp och ner på lakan och täcken, men ingen napp, och Charlie gråter och jag jäktar upp, olycklig och jävlig lubbar jag in i köket, sliter upp balkongdörren, tre bestämda kliv och så kastar jag mig ut över räcket, faller nio eller tio meter rakt ner i asfalten och dör på studs.

Kanske borde gå och sova nu. Varje gång jag trycker ner tangenterna känns det som att jag är nära att väcka någon och man vill ju inte, ja, ni fattar, gonatt med er.

Tankar just nu

av Alex Schulman

Sitter och förbereder Schulman Show på Hard Hat Media. Ska bli kul att spela in, men sen längtar jag hem till min familj. Hoppas kunna komma hem innan 19, för då somnar Charlie. Sen blir det torsdagsmys. Synd, bara, att det är en sån satans skitkväll på tv. Spelade in den där polisserien på TV4 från igår kväll – var den nåt att ha? Calle sa att det var trist, men han har ju haft fel förr. Han tittade på de första Lost-avsnitten, men gav upp. Han ”fastnade inte”. Vilken människa, tittar på Lost och fastnar inte. Jag känner hopplöshet inför en sådan människa.

Lite som när jag var barn och skulle på KISS-konsert och köade i timmar för att få stå längst fram, och när portarna öppnades så sprang jag som ett litet as och lyckades komma först fram till scenen. Lyckan jag kände då!

Och där väntade jag, det var många timmar kvar tills konserten skulle börja, men så trängde sig en fet man i 30-årsåldern fram. Han var full och kom från Östergötland, det hördes på diftongerna. Han lyfte liksom bort mig från den plats jag stod på och ställde sig på min plats där längst fram. Jag försökte argumentera med honom, jag  påtalade att jag stått i timmar för att stå just där. Han svarade bara ”STÖRST FÖRST” och vände sig åter framåt. Han luktade svett.

Han var helt okommunicerbar, det gick inte att nå honom. Jag minns att jag fann det frustrerande. Det där att jag inte kunde nå fram till honom. Han var som en människo-ö. Så måste det vara med brorsan, vilken människa, tittade på Lost men ”fastnade inte.”

Betyg på Håkan Juholt

av Alex Schulman

Skärmavbild 2011-03-10 kl. 13.49.55.png

Mitt första intryck av Håkan Juholt, efter presskonferensen som jag såg alldeles nyss, är att jag tycker bra om honom. Han verkar sympatisk och framför allt: Han är en varm människa. Det finns så många kalla politiker där ute, titta bara på en sådan som Tomas Östros, alldeles iskall till både sätt och utseende. Håkan Juholt sprider värme när man ser honom.

Jag tyckte att han talade väl. Rent retoriskt blev det till slut lite tröttsamt att lyssna på de där förstärkningsorden som han hela tiden använde. Juholt måste förstå att det bara blir kontraproduktivt om man hela tiden säger att något är ”SYNNERLIGEN viktigt” eller ”OERHÖRT angeläget”.

Dessutom använda han ordet solidaritet ett tjugotal gånger på femton minuter. Jag tror inte att Juholt förstår att varje gång han använder det ordet så förlorar han de flesta under 30 år. Jag älskar ordet ”solidaritet” och vad det står för, men det är alldeles för mycket av 60-talets socialdemokrati över det. Varför inte bara säga att man tror på att ”människor ska vara sköna mot varandra.”

Det var fint att höra honom tala om sin familj, sina två söner i över tonåren. ”Vi har alltid kallat oss tre emigos, och nu är vi tre vuxna amigos”, sa han. Det var fint!

Dessutom tycks Juholt ha humor. Han fick folk att skratta fler gånger än vad Statsminister Reinfeldt gjort under hela sin tid som partiledare. Humor är omfamnande och härligt. Det är en fin egenskap att ha när man leder människor.

Allt som allt: Håkan Juholts första framträdande får :++++:

Om snackepåsen till pilot

av Alex Schulman

På nervägen till Barcelona hade vi en pilot som tyckte om att pladdra i högtalaren. Han var en riktig snackepåse, ville berätta allt om så och så många fot, sån groundspeed, vädret både här och där – och titta till vänster så kan ni se Alperna. Han högg högtalaren så fort han fick chansen. Jag hade egentligen inget emot det i sig (bortsett från att högtalarna var dåliga också på denna flight), men det fick mig att tro att han var ny på jobbet, alltså oerfaren, alltså livsfarlig. Kanske premiärflygningen?

En halvtimme innan vi landade berättade han att vi skulle fälla upp stolsryggarna, stänga av elektroniken, för nu skulle han gå ner för landning, och precis i samma sekund som han berättade det så tryckte han på lampan med säkerhetsbälten och slog ner på farten. Det var liksom hans coola grej. Han sitter där och rattar planet, samtidigt som han tjötar med oss i kabinen SAMTIDIGT som han ledigt drämmer in säkerhetsbälteslamporna i kabinen. Han kanske trodde att det var lite häftigt, han kanske ville imponera på nån flygvärdinna, men jag tyckte inte om det. Kalla mig gammalmodig, men jag tycker att var sak har sin tid. Sitta där och flyga och tjattra och knappa samtidigt. Jag vill inte bli utsatt för livsfara på det sättet, tack så hemskt mycket.

Sida 80 av 107