Solen skiner där ute, ställer man sig mot en vägg VÄRMER solen ens ansikte, och nu har jag bestämt mig: idag kastar jag ner vinterjackan i källarförrådet. Nu har jag inget källarförråd, har inget hem, men ni förstår gesten. Jag har burit min vinterjacka för sista gången denna vinter. Det räcker nu. NOG ÄR NOG!

Imorgon går jag ut i min vårjacka. Från och med imorgon spelar det ingen roll hur mycket snö det kommer, hur mycket vinden pinar – jag har bestämt mig för att det är vå och då är det det också.

JAG ÄR SÅ JÄVLA GLAD FÖR ATT JAG KOMMIT PÅ DETTA! JAG BESTÄMMER! MIG ÄGER INGEN!

DET ÄR VÅR NU!

Ibland behöver man inte just skriva och hålla på. Ibland kan det räcka med att lägga ut en bild på sig själv. Och så kan man berätta vad man har på sig för stunden, det har jag sett att min fru ibland gör och det tycks vara uppskattat. Jag har på mig en kavaj av märket Morris. Det är den enda kavaj jag går runt på för tillfället. Måste köpa mig en kavaj till. Sen har jag en skjorta, rutig i rödvitt. Vet inte vad det är för märke och om jag ska kolla upp det måste jag ta av mig hela skjortan för att se vad det står i kragen – ORKA! Och undertill har jag ett par Acne-jeans, men de kan ni just inte se.

Hur var det nu med skoltiderna i gymnasiet? Visst började man 8.10 på morgonen? Är inte det sinnessjukt? Man fick väl gå upp klockan sex för att komma till skolan klockan åtta. Varje lektion var väl 40 minuter, va? 8.10-8.50. Och sen en tiominutare på det, va, så lektion två började 9.00 och höll på till 9.40. Sen då? Var det en 20-minutersrast där? Var det inte det? Till tio? Och sen, klockan 10 till 10.40 och sen en tia där så att nästa lektion började 10.50 till 11.30. Och så lunch på det. 40 minuters lunch? Verkar rimligt! 12.10 började eftermiddagspasset. Dubbeltimmar, hur var det med dem? Hade man rast i dem? Det måste man ju haft. Lektion 12.10-12.50 och sen en jävel mellan 13.00 och 13.40. Och sen då? En tjuga? Så var det, va? Nästa lektion började 14.00 till 14.40. Och sen en tiominutersrast så att nästa lektion började 14.50 och höll på till 15.30. Och hade man otur åkte man på en liten jävel till mellan 15.40 och 16.20. Där har vi den! Minus håltimmar och sånt.

Lektion: 8.10 – 8.50
Rast: 8.50 – 9.00
Lektion: 9.00 – 9.40
Rast: 9.40 – 10.00
Lektion: 10.00 – 10.40
Rast: 10.40 – 10.50
Lektion: 10.50 – 11.30
Lunch: 11.30 – 12.10
Lektion: 12.10 – 12.50
Rast: 12.50 – 13.00
Lektion: 13.00 – 13.40
Rast: 13.40 – 14.00
Lektion: 14.00 – 14.40
Rast: 14.40 – 14.50
Lektion: 14.50 – 15.30
Rast: 15.30 – 15.40
Lektion: 15.50 – 16.30

Eller har jag fel?

Sitter i butiken. Det släntrar in en kund från gatan. Han skakar av sig kylan och stirrar in. Han hälsar inte, vilket gör det märkligt. Det är så otroligt litet här. 

Han tar några kliv in i butiken och tittar gapande upp i hyllorna. Han tar fram boken ”En familjesaga” av Danielle Steele. Han frågar vad jag ska ha för den och jag, som irriterat mig på att han inte ens hälsat, svarar kort: ”Det står i boken.”

Han öppnar boken. Gapar fortfarande. Trycker upp glasögonen, kisar. Så vänder han sig mot mig, visar upp boken och säger: ”Det står ingenting.” Jag vet inte varför, men han går mig på nerverna. Jag höftar och avrundar uppåt.

”2.295 kronor”, svarar jag.

Jag stirrar in i min dataskärm, men jag kan erfara hans häpenhet ända hit. Jag kan KÄNNA hur han tittar på mig och jag vill skrika: ”TITTA INTE PÅ MIG!”

”Kostar den 2.295 kronor”, frågar han sen.
”Det kostar den, ja”, svarar jag.

Han står kvar en stund. Sen går han,

Jag minns när jag och Amanda just hade blivit tillsammans. Vi satt i en bil på väg till Gotland och lyssnade på Mix Megapol. Per Lernström rabblade ihåligheter mellan låtarna och Amanda sa: ”Han kommer att bli the next big thing i tv”. Hon hade helt rätt. Det gick väldigt fort. Han fick jobb som programledare på Kanal 5:s Ballar av Stål, värvades av TV4 för att göra Parlamentet och nu är han alltså klar som ny programledare för Idol.

Jag lanserade idén om att han skulle ta över Idol redan för några veckor sedan när han var gäst i Schulman Show. Då var han klädsamt blyg, men icke desto mindre visade han stort intresse för jobbet.

Jag tycker att det är ett väldigt fint val. Bekymret med Peter Jihde var inte att han var för gammal, vilket han i och för sig var. Problemet var inte heller att han var självupptagen, sånt händer väl endera dagen när man arbetar inom tv. Peter Jihdes misslyckande berodde främst på att han inte brydde sig om musik över huvud taget. Han hade inte musiken i kroppen och det det där kan man inte fejka. Per Lernström kommer från kommersiell radio där musik utgör 90 procent av innehållet. Han kan musik. Han är ung, snygg, han är VÄLARTAD för att använda ett uttryck som jag tycker mycket om. Och han är en god programledare. Han kan ledigt guida oss tittare genom ett program. 

Ibland kan jag se en ängslig hinna hos honom, han har ett sätt att distansera sig från den han pratar med, möjligen för att undvika bli bortgjord. Jag märkte det senast imorse när han intervjuades i radion. Anders Timell ropade ”grattis, vad stort” och det var en ärlig gratulation, men Per svarade genast ironiskt: ”Vad ROLIGT att just du tycker det, Anders.” Förstår ni vad jag menar med den där hinnan? Den klär honom inte riktigt. Den klär egentligen ingen.

Per Lernström är som bäst när han är sig själv, när han tar bort sitt pansar, öppnar sig. Per ska inte vara ängslig. Per är inte the next big thing inom tv, han ÄR the big thing.

Programledaren Per lernström och TV4:s val av honom som programledare för Idol får :++++: .

Sitter i vår nya soffa hemma i vårt nya tillfälliga hem. Vi bor nu hos Amandas mamma Stina. Ta det nu lugnt innan ni skadeglatt ringer runt till era vänner och skvallrar om att ”Schulmans har flyttat hem Amandas morsa”. Amandas mamma bor inte här, lägenheten är tom, OKEJ??? Tack, Stina, för att vi får bo här, om du läser detta, jo, det gär du, jag tror du läser min blogg, det har du sagt.

Sitter i en fåtölj i vardagsrummet, nedsjunken som låg jag i ett hett bad. Tittar på Big Brother, tydligen ska det nuppas ikväll. Här sitter jag och väntar på detta nuppande. Nu kom Amanda med kaffe och Anthon Berg. Varje gång jag vill göra det lite extra mysigt så tar jag fram en Anthon Berg. Det är nog mitt favoritgodis. Det är något med lite mörkare choklad och marsipan som är så in i helvete gott. Jag kan sätta i mig tre eller fyra Anthon Berg efter varandra, jag sätter i mig dem på samma sätt som andra äter OSTRON!!! Förstår ni, jag äter inte Anthon Berg, jag STJÄLPER i mig dem som en sjuk liten jävul.

Sen sitter jag lite illa till mods och tar igen mig.

Men idag äter jag bara en. Det är måndag, ingen idé att ägan sig åt excesser. Det blir Big Brother och sen går vi och lägger sig. Varför nuppar de inte nu då?? De bara babblar och babblar och alla talar skånska, men inget nupp, äh, jag skiter i det, vad står det i Milan-matchen?

klicka HÄR.

Jag vaknade tidigare än mina bröder, med pirr i kroppen. Det var lördag, jag skulle titta på barnprogrammen i God Morgon Sverige, och sen skulle vi till affären och handla chips och dipp till kvällen för då var det ”V” på tv. De hade en chipssort som var så otroligt god, den hette HOT CHIPS som var så stark att det var eldflammor på påsen.

Men det var inget God Morgon Sverige. Det var bara nyhetssändningar. De berättade att olof Palme skjutits till döds. Jag sprang upp till mammas och pappas sovrum. De låg och sov. Jag viskade till dem i dörren: ”Olof Palme är död.”

Jag minns att pappa blev upprörd. Han reste sig halvt upp i sängen och sa: ”Sånt får man absolut inte skämta om.”

Jag sa att det inte var något skämt, att de säger det på nyheterna hela tiden. Mamma och pappa gick sömndrucket upp, placerade sig framför tv:n. De satt häpna, sa ingenting. Pappa mumlade ”herregud” om och om igen.

”Herregud, herregud, herregud”, viskade han.

Sen blev hemmet så fruktansvärt tyst.

Minns ni dagen? Berätta i kommentarsfältet, det skulle vara spännande att höra era historer.

Tidig morgon på Engelbrektsgatan. Amanda och Charlie är borta, det är bara jag kvar. Jag sitter i soffan och tittar ut över resterna av vårt gamla hem. Lådorna står travade på varandra mitt i vardagsrummet. Svarta som vi klumpigt knutit ihop. Soffbordet på ända, som efter ett våldsamt bråk. Det finns ingen nostalgi här, jag känner inte igen det här hemmet längre. Jag vill bara härifrån.

Efter en stund ringer flyttgubbarna, de stå nedanför och har ingen kod. Jag springer ner och öppnar. Tre män står i sin lastbil och garvar högt åt något. De tycks vara på mycket gott humör. ”Vi har lite rådslag”, säger den ene när han får syn på mig. ”Jag förstår. Snackar ni om hur ni ska bära lådorna?” säger jag.

Jag säger det muntert. jag är välvilligt inställd, jag vill bara vara trevlig. Men jag märker att det landar fel. De uppfattar det kanske som att jag hånat dem och deras yrke, att jag förringat deras arbete, för de tystnar, kliver ner från bilen och går in.

Jag känner mig dum. Det var inte så jag menade. Jag försökte bara vara trevlig.

Vi var på promenad igår och blev så obeskrivligt glada när vi såg några små gröna blad på träden i Humlegården. Vilket tecken! Våren är på väg! Snart orkar inte vintern hålla emot längre. Jag bad Amanda ta en bild på mig med dessa fantastiska blad.

Precis när vi skulle gå vidare märkte vi. Det var inte blad. Det var tygbitar som utgav sig för att vara blad. Någon dåre hade sytt fast fejkblad i trädet. Vi kände oss lurade. Gick tyst från platsen.