Jag är uppfostrad i ett djupt socialdemokratiskt hem. Både mamma och pappa var socialdemokrater i själen. Jag var inte särskilt politiskt medveten, men jag minns att jag beundrade mamma och pappa för att de ivrade för att staten skulle ta hand om MER av mammas och pappas pengar så att andra, mindre lyckligt ställda, kunde ha det bättre. Jag tyckte att det var så osjälviskt och fint av dem.

Jag var med i SSU i några år. Gick på möten och umgicks och det var trevligt, men jag kan ärligt talat säga att jag inte riktigt förstod så mycket av det som diskuterades. Jag kan knappast påstå att jag är en politisk varelse heller idag. Men jag tänker på egna ben och jag märker att även om jag inte kan just så många sakfrågor såhar jag samma tydliga grundinställning till världen som mina föräldrar har och hade. Det brinner en socialdemokratisk glöd i mig. Det var nog därför jag gillade Mona Sahlin så mycket, för jag kände igen den där grundåsikten, urtanken om samhället och hur det ska se ut.

Höromdagen fick jag ett meddelande från en tjej på Facebook som uppmuntrade mig att gå med i det socialdemokratiska partiet. Och jag tänkte först: ”Jag kan väl ingenting om politik, inte ska jag in där och gegga.” Men min andra tanke var: ”Det är klart att jag ska göra det.”

Så nu är jag medlem i Socialdemokraterna.
Jag tycker att det känns mycket bra.
Det känns fint att ta ställning för något jag tror på.

Det var en mycket bra start med den där inledningsfilmen där de berättade i vilka länder programmet gått tidigare. Man förstod vidden av dess världssuccé. Det var lite frysloppor över det där, särsklit när de visade upp den där Big Brother-bebisen, men inledningsfilmen avslutades med att fokusera på vem som skulle vinna. Så och så många deltagare, de ska vara där så och så många dagar och så ställde de sig frågan i versaler: VEM KOMMER ATT VINNA? Som om det vore intressant! Tror de på TV11 att vi tittar på Big Brother för att vi vill veta vem som vinner? Tror de att vi följer detta på samma sätt som vi följer en slalomtävling från Garmisch? Då har man väldigt lite koll på vår tv-konsumtion. Vi skiter i vem som vinner! I alla fall de närmaste 95 dagarna. Vilken idioti. Och dessutom: vi hade ju i det läget inte ens fått se deltagarna. TV11 frågar sig: ”Vem kommer att vinna?” Jag frågar mig: ”Vilka tävlar?” Det där tog bort all magin.

______________________________

Det var smärtsamt att titta på de flesta deltagarna när de presenterades i de där kortfilmerna. Jagsvaga, uppumpade och dumma i huvudet stod de där och badade i vitt sken och gjorde yviga gester. Det var mycket FUCK YOU, mycket nakna överkroppar, putmunnar, rumpor i vädret och kaxiga miner. Och sen kom de in och fick träffa Gry Forssell och skakade som asplöv, tittade ner i golvet och försökte samtidigt vidmakthålla den image som de skräckslagna hade fått bevittna på skärmarna alldeles innan. Smärtsamt! Så stor skillnad på den man vill vara och den man är. Det är väl allmänmänskligt, antar jag, så är det med oss alla.

______________________________

De där sketcherna där två vetenskapsmän stod och laborerade fram deltagare var fånigt. Och den där hemlige solglasögonkillen som kom in med ”knappen” utgjorde en riktigt generande stund. Knappast något som Gry Forssell kan ha känt sig tillfreds med. Gry Forssell var för övrigt duktig. Nu är jag mycket god vän med henne, och jag kanske är märkt av det, men enligt min mening var hon mycket säker och mycket bra, en klippa som alltid när det gäller direktsänd tv. Det finns väl få saker som är svårare än att få ut vettiga saker från dessa nervvrak till premiärdeltagare som står där och hoppar och bröstar upp sig och spelar nervös teater.

______________________________

Roligast var deltagaren som påstod att han var ”extremt socialt kompetent”. Om man nu är en extremt social kompetent person så är man sannolikt noga med att inte babbla så mycket om sin sociala kompetens, för det är inte särskilt socialt kompetent att prata om hur socialt kompetent man är. Då blir man lätt ett socialt missfoster. Men denne extremt socialt kompetente kille bedyrade om och om igen hur socialt kompetent han var. Ha ha. Han var kul

______________________________

Det var allt som allt en bra samling människor. Det var en härlig människogrogg. Jag tycker om att spridningen på så många olika plan. Det är lite Expedition:Robinson över casten. Det är fint tänkt. Jag tror på den!

______________________________

Stort pådrag över det faktum att de tagit in ett hemligt par i Big Brother. En kille (som till utseendet påminde en del om Austin Powers, inte sant) och tjej som utgör ett par, men som inte får berätta för någon om detta i huset. Tanken är att det ska uppstå svartsjukedrama när de andra i huset börjat stöta vilt på de två. Men en sak förstår jag inte. Det är väl bara för dem att gå in i huset, spela att de blir blixtkära och sen kan de vara ett par hur mycket de vill där inne. Hur kan det bli något spännande med det där? Eller vadå? Vad är det jag inte förstår? Hallå?

______________________________

Den här typen av program, premiäravsnitt där deltagarna ska presenteras, är ju ett nödvändigt ont. Detta är inte Big Brother. Big Brother är realityn, det som händer där inne. Nu längtar jag tills imorgon för att ta del av riktiga Big Brother. Detta program får dock godkänt, det vill säga :++:

Vi sitter i soffan och äter vår frukost, jag och Amanda och Charlie. Det är söndag och då får Charlie blåbär till frukost. Hon fattar tag i blåbär efter blåbär med fingrarna stelt formade som en tång och så stoppar hon in dem i munnen. Charlie älskar blåbär.

Amanda läser DN, men hon gör det förstrött, jag kan hela tiden kommunicera med henne. Men så blir hon okontaktbar, sitter bara där och stirrar ner i pappret med halvöppen mun. Jag frågar vad det är hon läser. Hon svarar inte. Jag frågar igen och hon säger ”det är…” och så tystnar hon och efter en lång stund säger jag: ”Det är?” Och Amanda säger ”det är…” ännu en gång och så blir hon lika tyst. Jag blir lite ilsk, höjer rösten en smula, säger: ”Kan du inte säga vad du läser?” Hon rycks ur sin dröm, tittar upp mot mig och säger: ”Äh, det är ingenting.”

Men jag ser vad hon läser. Det är dödsannonserna. Hon är så förtjust i att läsa dem. Kollar när folk föddes, hur gamla de blev, vilka som sörjer, vilket motiv släkten valt där i överkanten, om det är en ensam eka på havet eller en fågel på en kvist eller vad det kan vara. Jag blir så otroligt illa berörd. Dödsannonserna är det värsta jag vet.

Jag säger att hon måste sluta läsa dödsannonserna. Amanda pekar på en av dem och säger: ”Titta här. Maken dog i februari, 89 år gammal. Och sen, bara tre veckor senare, så dog hustrun.”

Amanda tittar på mig med ledsna ögon och säger: ”Hon dog av sorg.”

Jag flyr ut till köket, gör mig en kopp kaffe eller vad som helst.

21.27
The Playtones! vad det svänger! Fy fan i helvete, vilken bra låt! Vore det inte för 8-åringarna – och de förvirrade musikjournalisterna på bland annat den här tidningen – så skulle dem vunnit alltsammans. Med de orden – jag säger tack och hej. Det här måste vi göra om.

21.17
Marie Serneholt och Rikard Olsson: :++++:
De är säkra och roliga och snygga. Precis det man önskar från programledare.

Peter Stormare: :+++:
Gud, vad alla ska gnälla på honom. Hela den svenska humoreliten sluter upp för att såga honom. Det är en sketch! Ni får väl lugna ner er. Jag tycker alltid att det är kul att se Stormare, för han är ett original. Sen kanske manuset till just den här grejen inte är MAGISKT, men herregud. Släpp det, hörrni.

21.10
Betyg till de hundratusentals 8-åringar som skickade vidare Eric Saade till Globen: :-:

20.53
Eric Saade – Popular: :+:
Har ni lyssnat på refrängen? Han vill bli populär. Vad är detta för trams? Det är så fånigt, jag vill inte lyssna på det. Vilken oerhörd besvikelse. Den här låten gör varken från eller till. Bara för att en låt har högt tempo gör den inte bra. En låt som bara pågår, den börjar aldrig, slutar aldrig, det är bara ett rabblande av att han vill bli populär. Vad ledsamt att se.

20.47
Sara Varga – Spring för livet: :+++:
Som en kåtare version av Lisa Ekdahl. Jag gillar det här, för det är enkelt och ganska vackert. En vacker text som balanserar mot det banala, men som i regel håller sig på rätt sida. Och vad ska man säga om Varga? Hon bara står där och är vit. Men ändå. Trevligt liten sak.

20.44
Katrin Sundberg och Per Andersson: :++++:
Jag var mycket skeptisk till den här duon när hag läste om den i pressen, att de skulle ”ställa artisterna mot väggen”. Men detta är riktigt bra. De spelar bra, kompletterar varandra och har ett bra manus att arbeta efter.

20.42
Sebastian – No one els could: :++:
Det är nåt med låtar där det visslas. Jag tycker så mycket om det. Det är så kaxigt på något sätt, något flyfotat, muntert, bekymmerslöst. Jag skulle vilja att de visslade mer i den här låten. Man väntar på visslandet. Man vill att Sebastian ska hålla snattran och släppa fram visslaren där bakom. I övrigt är detta faktiskt en ganska dålig låt, får man nog säga.

20.37
Shirley’s Angels – I thought it was forever: :+:
Den där dansen, de där vita rutorna, de ”heta” blickarna”, de åmiga dansrörelserna – för mig är det oklart om de skämtar. Om de driver med genren. De kanske de gör. De kanske är ironiska? Henrik Schyffert har skrivit låten, Fredrik LIndström har gjort koreografin? Om de menar allvar är det sorgligt på så många olika plan. Det här generar mig.

20.32
The playtones – The king: :++++:
Underbar refräng! Jävlar i min lilla låda, vad den svänger! När jag hör refrängen vill jag leva i låten, bli en del av den. Det här är den bästa låten hittills i Melodifestivalen. Jag är rörd här i soffan. Lite synd att de ser så fåniga ut, man skulle ju skämmas för att skicka ut dem i Europa.

20.27
Sara Lumholdt – Enemy: :+++:
Jösses, vad hon sjunger DÅLIGT. Inte en ren ton i början. Jag är väldigt överraskad, det här är sånt man ser gamla Idol-klipp på Youtube. Det är ju synd, för låten är ju väldigt bra! Jag tycker det är gung i den. Framför allt när hon sjunger ENEMY-ENEMY-ENEMY och det ligger sköna stråkar bakom. Fint! Men lär dig sjunga!

20.22
Dåren på SVT som trots att det gått en kvart inte förstått att han måste be publiken ta bort ballongerna: :-:

20.20
Simon Forsberg – tid att andas: :++:
Förlåt Simon, men skulle det inte hellre varit en tjej som skulle sjunga den här låten? Jag sitter och lyssnar på den och undrar när den ska komma igång. Jag märker ju att de ökar röken där nere vid fötterna, och drar på mer ljus och där kom silverkonfettin, vad fint, men jag väntar ändå på en refränge som inte kom. Och nu var den slut.

20.15
Linda Sundblad – Lucky you: :+:
En låt som påminner en hel del om det som Marie Serneholt höll på med när hon var med i A-Teens. Den söta tandställningen adderar till tonårskänslan! Den här låten säger mig just ingenting. Den är ingenting. Jag kunde skrivit den. Jag kunde skrivit den igår kväll, på fyllan.

20.10
De tycks ha problem med kamerorna där framme. Marie och Rikard tittar hela tiden in i fel kamera. Till slut undrar jag om det är mig det är fel på. Är jag vindögd? Lite skakig start, som får en svag :++:

20.05
Serneholts och Olssons inledningssketch: :-:
Detta är alltså i nivå med det man fick sig till livs på roliga timmen när man var barn. Skolsketch! Uselt! Varför tar den aldrig slut! Sluta nu! Snälla!

20.03
Lena Philipsons idiot: :+++:
Det är alltid så underligt att se henne på scen. Hon dansar så underligt. Man blir inte klok på om det är en ironisk dans eller inte. Men låten var trevlig! Den där kommer man höra fyra gånger till på radion och sen är den det enda man tänker på.

20.01
Dåren på SVT som FORTSÄTTER att ge publiken ballonger att vifta med: :+:

Om jag fick uppmaningen: ”Beskriv dig själv som person!”

Då skulle jag spela upp den där melodin från Drömmarnas trädgård. Alldeles i början av de där programmen. Det ligger en pojke och ska somna och en varm röst säger att man sitter i en liten båt och att man ska hala in segeln nu, för snart närmar man sig drömmarnas trädgård. Och där kommer en melodi när man får se den lilla båten på havet.

Den melodin ÄR jag.
Ingenting på jorden sammanfattar mig mer än den musiken.
Där finns allt. Man behöver inte lägga till minsta sak.

Kära brudpar.
Kära Calle.

När jag tänker tillbaka på min barndom så tänker jag nästan bara på dig och mig. Från det att du föddes var det du och jag. Vi gjorde allt tillsammans. Vi upplevde allt tillsammans. Var jag än befann mig så fanns du alltid vid min sida. Jag tror varken du eller jag valde det här – vi hörde helt enkelt ihop. Du var inte bara en del av min barndom, du var ena halvan av den. Jag kände och känner det här väldigt starkt: Saker och ting blev ofullständiga när du inte var med. Om jag upplevde något ensam, utan dig, så var det nästan overkligt. Det var som om det aldrig hänt.

(TA FRAM BILD PÅ CALLE OCH FISKEN)

Året är 1992. Vi sitter i ekan, har hämtat upp näten med pappa. Det blev en fin fångst idag. Tre abborrar och en gädda. Pappa tror att gäddan ligger på fyra kilo, kanske fem. Han är mycket belåten. Vi ror mot land. Fiskarna stirrar på oss från botten av en signalröd hink. Du och jag vågar inte gå nära. Försiktigt böjer vi oss fram mot hinken för att titta på fångsten. En av fiskarna gör ett sista rymningsförsök, han rycker till där på botten, och vi blir så rädda att vi kastar oss bakåt. Pappa ryter åt oss att vi ska sitta still i båten. Vi har en sån oerhörd respekt för fiskarna. Vi vill så gärna visa mamma fångsten, men törs vi verkligen fatta tag i handtaget på hinken? Vi gör det till slut. Du gör det. Du håller hinken långt från kroppen, som en illaluktande soppåse, och vi springer upp längs stigen. Inga andra människor kan springa så fort på så svår terräng, men du och jag känner den här stigen, vi kan varenda korsande trädrot, varenda gömd sten. Mamma dricker kaffe i en sån där vit trädgårdsstol som är så lätt att man kan kasta iväg den med en hand. Vi är mycket stolta, exalterade. Mamma berömmer oss. Nu ska fisken rensas. Vi har stått så många gånger bredvid pappa och sett hur han med vana händer klippt av fenor, slitit ut inälvorna och kastat till måsarna. Vi vill så gärna göra det själv. Men varken du eller jag törs. Vi är så otroligt rädda. Men nu tar du mod till dig. Du vill gärna avrätta gäddan. Pappa visar hur du ska göra. Vänligt men bestämt ska du driva en kniv genom fisknacken och börjar den sprattla så ska du inte bry dig om det – det är bara reflexer. Jag tar ett steg tillbaka, vågar knappt titta. Du är mycket rädd. Jag ser det på dina stora ögon, på pulsen som slår genom pyjamaströjan. Du vill inte gärna röra fisken. Pappa suckar, säger att det är trams, men jag förstår dig precis. Jag springer upp och hämtar tidningspapper, som vi lägger i din hand så att du kan hålla fisken. Du och fisken, ni är båda likställt chockade av situationen, ni är båda paralyserade av skräck. Du trycker till med kniven, fisken sprattlar, du famlar i panik bakåt, du flyr från platsen. Pappa blir rasande, han skriker HELVETE, och skyndar fram för att avsluta lidandet. Du är illa till mods, det är jag också. Det är ett misslyckande. Vi frågar pappa om vi kan ta en bild på dig där det ser ut som om du just dödat fisken. Och så tar vi bilden. Vi talade mycket om det sen på kvällen när vi låg bredvid varandra i sängen. Vi låg i timmar i sängen och pratade. Den kvällen och alla andra. Det var du och jag.

(BILD PÅ CALLE OCH FOTBOLLEN)

Året är 1986. Alla vi barn har fått en kamera vardera i present av mamma och pappa. Den är av märket kodac Instamatic, ser nästan kubisk ut i sin trubbighet, men den osar av framtid. Den hade till och med blixt! En blixtkub, som man satte på toppen av kameran. Det fanns fyra blixtar allt som allt, vi tävlade om vem som hade flest blixtar kvar mot slutet av rullen. Niklas vann alltid. Vi fick en filmrulle per sommar och en rulle hade 24 bilder, det gällde att förvalta dem väl.  Det är första dagen på semestern. Du och jag går ner till ängen vid sjön. Vi hittar en övervintrad fotboll vid rödavinbärsbusken. Den är fattig på luft och lädret har spruckit, men det går att spela med den. Vi leker att det är landskamp mellan Frankrike och Brasilien, jag är Platini och du är Zico. Vi låtsas att vi gör drömmål efter drömmål. Jag tar fram kameran och tar en bild på dig. 23 bilder kvar. Jag tar en bild till och ännu en bild. 21 bilder kvar. Jag ber dig plocka upp bollen i handen och posera med den. Jag tar bild efter bild efter bild på dig. Jag glömmer helt bort mina begränsningar. Jag vill bara ta bilder på dig. Jag är så obeskrivligt förtjust i dig. Det är inte bara så att jag tycker om dig – jag är förälskad. Du är min bror och du är en sån underbar pojke. Jag gör slut på hela filmrullen där nere på ängen. När pappa sen framkallar rullen och får se 24 bilder på dig med en fotboll i handen och då blir han mycket arg. Jag skulle ju förvalta bilderna. Och på något sätt var det ju precis vad jag gjorde. För det var du och jag.

(BILD CALLE OCH ALEX I SOLSTOLEN)

Året är 1987. Vi har bara en solstol på torpet. Vi ligger i den tillsammans och läser. Du läser Spökhuset och jag läser Dean R. Koontz. Vi förstår att mamma och pappa tycker att det är festligt att vi ligger i samma stol, de pekar muntert på oss när vi ligger där och läser, de tar bilder på oss – särskilt när vi somnat i stolen sida vid sida. Jag tror inte vi reflekterar över det. För du och jag gör allt tillsammans. Du och jag går upp till dungen vid elledningen och plockar blåbär. Du och jag går till dammen och kastar sten mot det murknade träet. Du och jag bygger en koja i det krokiga trädet vid badmintonbanan. Du och jag plockar smörblommor en hel dag och får fem kronor per knippe av mamma, som vill torka dem och lägga ovanpå vitrinskåpet. Du och jag utforskar skräckslaget den övergivna och igenbommade husvagnen bakom ladan. Du och jag går upp till grusvägen och bygger dammar av pölarna efter kraftiga regn. Du och jag samlar grodyngel i en hink nere vid sjön.  Du och jag är lika rädda för den våta kylan i jordkällaren så när pappa ber en av oss att hämta en öl så går vi tillsammans. Du och jag somnar tillsammans på kvällen och vi vaknar tillsammans på morgonen. Du och jag står bredvid varandra i den våta daggen när vi morgonkissar vid muren. Allt vi gör, gör vi tillsammans. Jag varken kan eller vill göra det på annat sätt.

Jag ser inte dig som en annan människa, jag ser dig som en del av mig själv.

Hälften av det som är jag – är du. Och idag gifte jag bort halva mig själv. Så känns det. Jag är så glad att jag gifte bort den halvan till dig, Anitha.

Skål och grattis

Ledsen för dåligt uppdaterande igår. Calle gifte sig och jag var marskalk och det avr så mycket att fixa med och sen blev jag så lycklig och berusad. Men nu är jag tillbaka – ikväll ska vi titta på Melodifestivalen tillsammans, tycker jag. 

Och här är Schulman Show från igår. Snälla, säg vad ni tycker om programmet!

Jag ville slå på stort, äta en maffig födelsedagslunch. Jag kollade med Klas, men han kunde inte, satt i möte. Jag kollade med Calle, men han hade lunch uppe vid norrport. Jag kollade med fredrik, men han var hemma med sjukt barn. Så jag gav upp, gick ner på hörnan och köpte mig en sushi.

Den tog jag med upp till butiken, och så stängde jag för persiennerna och satte i mig. Jag åt snabbt och slafsigt, maniskt och med vild blick, sådär som i filmerna när utsvulten man äntligen får en brödbit och lite soppa.

Sen var jag färdig. Då satt jag kvar en stund. Tittade på resterna. Tittade ut över butiken. Sen sa jag ”jaha” för mig själv, drog upp persiennerna och fortsatte jobba.

Jag åkte till Rix FM imorse, det gör jag varje torsdag morgon. Det var trevligt att prata i radion och Morronzoo-gänget firade och gav mig presenter. Jag fick en salva för analklåda och ett par läsglasögon. Ja, ni förstår att det mest var skämtsamt menade presenter, men jag blev ändå glad. De hade slagit in paketen och så. Sen skulle jag ha ett möte med TV3:s programchef Irene nere på tv-avdelningen (MTG Radio och MTG TV sitter i samma hus) och jag väntade i konferensrummet och då stormade plötsligt hela tv-avdelningen in med tårta. Jag blev så otroligt glad, alltså, jag blev verkligen rörd. Alla de där viktiga tv-människorna med sina tajta kalendrar, hade kommit för att fira.

Där var tablåchefen, utvecklingschefen, programchefen, alla exekutiva producenter. Till och med Manfred, högsta hönset, var där. Fast han försvann efter en stund, var tvungen att ”kila iväg på möte”.

Tårtan var väldigt god. Men efter tre tuggor högg det till utav bara helvete, det kändes som om jag skulle kollapsa, att jag skulle rasa ihop och aldrig resa mig åter. Jag såg stjärnor!

Sen gick det över och jag tänkte ”javafan” och tog en bit tårta till. Och efter några sekunder så smällde det till igen! Vilken sjuhelvetes tandvärk!

Tack, kära MTG-kollegor! Det är aldrig just någon som firar mig på födelsedagen, utom min fru. Jag blev väldigt glad!

Med en tandvärk som bultar från tandroten ända ner i stjärten vill jag meddela att jag fyller år idag! 35!

Det är inte så illa. Jag fick en resa till Barcelona för att se Barcelona mot Arsenal i present av Amanda. Vad sa ni nu då?