Igår köpte jag mig en schweizernöt-choklad på ICA. När jag skulle betala den informerade kassörskan att de hade ett erbjudande, jag kunde köpa två chokladkakor för 20 kronor. Att köpa bara en chokladkaka skulle kosta 14 kronor, så det borde ju vara ett enkelt beslut. Men det fanns en problematik, Att hugga en chokladkaka till skulle kunna uppfattas som snålt och girigt. Så jag tittade på henne avmätt och meddelade: ”Nej, tack, det är bra.”

Man vill ju inte vara ”en av dem”.

Och sedan fylldes jag av ett obeskrivligt välbehag en stund. Jag är oberoende av extrapriser och specialerbjudanden. Jag står över sånt. Jag var sugen på en chokladkaka och jag köpte den. Det spelar ingen roll vad ni säger! Säg till mig att jag får köpa två kakor för 10 kronor och jag säger ändå nej! Säg att ni ger mig en slant i handen om jag tar två kakor – nej tack! Jag vill bara en chokladkaka, tack så mycket!

Jag känner mig stark.
Oberoende.

MIG ÄGER INGEN!

Det är först efter en stund som jag ångrar mig. Det var ju ett bra erbjudande. Skulle tagit en till.

Tittar på Sveriges mästerkock och inte en enda gång under hela programmet blir jag disträ. Ingen gång vill jag plocka upp datorn eller gå och dona med nåt i köket. Jag sitter fast i det här programmet. Det var länge sen jag satt framför tv:n och KÄNDE så med deltagarna.

Till formen är skillnaden mellan detta program och Idol liten. Men i Idol står hemskt unga människor och sjunger. Om de åker ut börjar de studsa på stället och göra high five. Om de åker ut kan det hånda att de börjar gråta. Men sen är det inte mer med det. De är ungdomar med livet framför sig, de klarar sig nog.

Det fina med Sveriges Mästerkock är att det här är människor med saker och ting i bagaget. De är vuxna människor som hamnat lite varstans i livet. Någon är taxichaffis. En annan är undersköterska. De är märkta av åren, ärrade av det liv de levt. Man ser det på dem, på hur de ler, hur de agerar. De har upplevt sorger och saker. De är vuxna människor som trubbats till lite av livet, men som långsamt börjat förstå att det faktiskt finns något de älskar. Det är matlagningen.

Därför står så mycket på spel. Därför känns det så viktigt. Därför känner man för de här människorna tusen gånger mer än ungdomarna i Idol. Det här är på riktigt.

Jag ÄLSKAR Sveriges mästerkock. Det är ett mästerligt program. Kanske det bästa svenskproducerade som går att se just nu. Grattis, producent Lena styren. Jag ger ditt program :++++: .

När jag var ung tittade jag på ”Fiendens fiende” på tv. Peter Haber spelade agent Carl Hamilton. Varje avsnitt började med att Jan Guillou gick omkring i Skärgårdsmiljö och höll en inledningsmonolog. En av de där presentationerna avslutade Guillou med att säga: ”Det är viktigt att förstå: fiendens fiende är min vän.”

It blew my mind!!

Som jag höll på sedan och lägga ihop och dra ifrån. Jag visualisera det hela, försökte FÖRSTÅ! Om vi har en fiende där och om denna fiende har en fiende, ja, då… DÅ ÄR HAN MIN VÄN!!

Jag var så stolt över att förstå det här. Jag kände mig så klipsk.

Jag funderar över det där ibland.

Charlie är mycket förtjust i Bolibompa. Så fort jag kommer hem skriker hon BOMPA och vill att jag ska sätta på datorn. Och då sitter vi en stund varje dag och tittar på de bästa klippen. Jag har lärt mig att älska människorna som är med. De är fantastiska. Skulle jag träffa dem på stan skulle jag bli starstruck. Charlie också. Hon gillar det allra mesta. Här är Charlies betyg på programledarna.

Namn: Farzad
Omdöme: Charlie gillar Farzad. Det finns ett lugn över honom som Charlie är förtjust i. Hon gillar hur han lunkar omkring, liksom nyvaken i studion.
Favoritklipp: När Farzad klipper hål i en tidning och leker spion. Och när han låter oss som tittar vara spion!
Betyg: :+++:

Namn: Nina
Omdöme: Charlie gillar galenskapen, spralligheten. Och så tycker Charlie att hon alltid har fina, glittriga kläder.
Favoritklipp: Cirkus Ninikus helt klart. Särskilt klippet när Starke Adolf är sjuk och Markus får hoppa in i hans ställe.
Betyg:  :+++:

Namn: Johan
Omdöme: Äldst i gänget och därför mest trygg att titta på. Dessutom tycks Johan vara den mest musikaliska av dem alla. Charlie älskar när han tar fram gitarren.
Favoritklipp: När han sjunger låten ”Väx, blomma, väx” till en planta. Den vill Charlie alltid se igen och igen och igen.
Betyg: :++++:

Namn: Markus
Omdöme: En av Charlies absoluta favoriter. Hon är förtjust i hans röst, hur den blir gäll. Han är ofta lite tjurig i programmet, vilket ofta speglar Charlies allmäntillstånd.
Favoritklipp: När han ska besöka Tant Lyckra och har inget lösenord och frågar oss som tittar vad det är för lösen!
Betyg: :++++:

Namn: Ayla
Omdöme: Charlie gillar att hon är busig, hon är liksom på Charlies ”sida” när hon tittar. Hon är väldigt glad hela tiden. Pappa kan tycka att det är lite besvärligt att titta på, men Charlie är förtjust.
Favoritklipp: När hon spelar Opera-Olga!
Betyg: :+++:

Namn: Dina
Omdöme: Charlie gillar hundar överlag. Varje gång hon ser Dina blir hon förtjust. Men sen händer ingenting. hunden gör ju inget! Den bara lufsar runt och är tråkig.
Favoritklipp: Inget. Allt är tråkigt.
Betyg: :+:

Namn: Kossan
Omdöme: Varje gång kossan kommer blir Charlie mycket uppspelt. Hon ropar: TITTA! Och så pekar hon på skärmen och när klippet är slut skriker hon: IGEN! IGEN!
Favoritklipp: När kossan kommer in under Cirkus Ninikus och ska gå på lina.
Betyg: :+++++: (detta är alltså inte mitt betyg, utan Charlies. Jag ger inte femmor hur som helst, men det gör Charlie)

Namn: Tant Lyckra
Omdöme: Pappa är förvirrad över att varelsen heter ”tant Lyckra” – det är väl en man? Men Charlie älskar Lyckra. Hon gillar hennes sätt att smälla igen luckan när man gissar fel lösenord.
Favoritklipp: När Lyckra i smyg har gjort i ordning fyrverkeri till Markus och han blir så förvånad.
Betyg: :++++:

Jag såg den här artikeln på aftonbladet.se häromdagen och tyckte att det var ganska lustigt. Uppenbarligen ett självironiskt grepp, en blinkning från redaktionen till dem som tycker att det är för mycket CHOCK och ATTACK och KRIG i kvällstidningsrubrikerna. Sen såg jag en intervju med rubriksättaren i en branschtidning, där han berättade att de hade skojat om just detta. Han beklagade att de inte fått med ordet HÅN. Så var det inte mer med det. En lustighet i det lilla och sen gick jag vidare i livet.

Men så såg jag på Nyhetsmorgon igår. Där tog Anders Kraft och Kristin Kaspersen upp artikeln. De raljerade över den, med utgångspunkt från denna rubrik hånade de kvällspressens sätt att sätta rubriker. Jag tyckte det var olyckligt, för deras skull. Förstod de inte att detta var ett skämt från Aftonbladet? Trodde de att rubriken var allvarligt menad? De var mycket hånfulla mot kvällstidningarnas sätt att arbeta. Jag blev bekymrad när jag såg dem sitta där och håna. Nå, så var det inte mer med det. Jag gick vidare  i livet.

Men så såg jag detta imorse.

Kristin Kaspersen, som alltså är en del av TV4:s nyhetsavdelning, stod och gjorde promotion för TV4:s program ”Let’s Dance” genom att under 3 minuter dansa med någon av Let’s Dance-dansarna. Jag blev förundrad. Jag förstår inte hur man kan rikta någon som helst kritik mot något annat medias sätt att arbeta när man samtidigt står i ett nyhetsprogram och ”svingar sina lurviga” för att göra reklam för en program som går i samma kanal. Hur går det ihop? Nej, det går inte ihop.

Jag gillar Kristin Kaspersen, men i just det här fallet måste hon få underkänt, det vill säga :+: .

Jag har arbetat rätt hårt under hela hösten och vintern och under de senaste veckorna har jag ställt upp på ALLT för att tala om boken och nu står jag plötsligt sysslolös. Jag borde kanske njuta av att inte göra någonting, men istället känner jag att jag fan i helvete håller på att bli tokig. Jag strosar runt och gör ingernting om dagarna, slösurfar, suckar avgrundsdjupt, dricker väldigt mycket kaffe, gör mig något litet ärende på stan. Jag är fortfarande uppe i varv, men har ingenting att vara uppe i varv för. Jag längtar tills det blir onsdag, så att jag kan börja jobba lite med Schulman Show som spelas in på torsdag. Så är det, så har jag det. Skulle vilja sätta tänderna i ett nytt skrivprojekt, men vet inte riktigt vad jag ska skriva. Sitter och velar mellan olika idéer, kan inte bestämma mig.

Vill ni hjälpa mig?

Vad ska jag skriva om? Det enda jag verkligen bestämt mig för är att skriva en fiktiv historia, en roman, en maffig sak, femhundra sidor kanske. Jag vill ha ett SKRIVPROJEKT som sysselsätter mig så att det KÄNNS. Men i vilken genre? Vad ska den handla om?

Den som kommer på bäst idé kommer, oavsett om jag väljer att göra det eller inte, att få ett ”tack till” i nästa bok.

Hade inte så mycket för mig, så jag åkte med Amanda och Cem till Mastiff. Platsen mitt emot Cem var ledig, så jag fick sitta där. Lite nervöst att sitta mitt emot VD:n, särsklit eftersom han inte är på prathumör. Han sitter mest och begrundar saker i datorn, suckar och så plötsligt lutar han sig tillbaka i stolen och blundar och funderar över något och så plötsligt kastar han sig fram igen och skriver. Han skriver intensivt, som om han vore i affekt, som om han slutgiltigt gjorde upp med en ärkefiende. Och så avtar det, han slutar skriva, suckar, lutar sig tillbaka och blundar.

Och så börjar det om.

Nyss gav han mig en uppgift! Han berättade att de sålt in ett program till en av de stora kanalerna, men kanalen var inte nöjd med den titel som Cem hade förelagit. De bad om andra förslag. Så nu sitter jag här och försöker kommer på titlar. Jag har en lista på fem titlar nu. Ska komma upp till tio, sen ska jag skicka dem till Cem.

Åt lunch på Riche idag med Amanda (vars blogg blivit en av Sveriges största, läs den HÄR)…

…och med Cem (uttalas Djämm), som är Amandas chef och VD på produktionsbolaget Mastiff. Det är tack vare honom (och Amanda och Amandas syster Hannah) som det går så bra för Mastiff. För ett år sedan var det knappt någon utanför branschen som visste var Mastiff var, men sedan Djämm blev VD har de lanserat program som Kungarna av Tylösand och Så mycket bättre. Djämm är dessutom mycket snygg. Enda nackdel: han är från Göteborg. Ibland ordvitsar han, då blir vi andra tysta. Konstig stämning uppstår. På många plan är han :++++: , men den där dialekten gör ändå att slutbetyget på honom blir :+++: .

Vi åt biff Rydberg. Den var väldigt god. Jag ger den :++++:

Vi såg en kändis också. Jag tog en bild på Amanda och Djämm på sånt sätt att jag fick en bild på denna kändis utan att han såg att jag tog bilden på honom. Kan ni se vem det är?

Notan kom in och jag gjorde vad jag kunde för att ta fram plånboken mycket, mycket långsamt. Jag fumlade, låtsades inte hitta den någonstans, mumlade ”vafan” för mig själv och till slut sa Djämm: ”Jag tar det.” Jag frågade om Mastiff verkligen har råd med det. Då skrattade han sålunda.

Lägg ihop den ålder du fyller i år med ditt födelseår.
Jag får siffran 111.

Jag kan svära på att du får exakt samma siffra.
Lite magi så här på tisdagsmorgonen.

De gör reklam i tv hela tiden för Hans-Erik Dyvik som åker runt med en Cornelis-turné. Dyvik, det är han normannen som spelade Cormelis. Han gjorde det porträttlikt, i fråga om tjockhet och så, men jävlar i min lilla låda vilken dålig skådespelare. Han talade ju för fan norska!

Nu åker han alltså ut på turné och kör lite Cornelis-låtar. Jag tycker att det är rent obehagligt. Det är alltså en avancerad form av ”Sikta mot stjärnorna”. Det är spekulativt, det är åt helvete. Det är alltså en man som inte tolkar Cornelis. Han UTGER sig för att vara Cornelis. Han har klippt sig som Cornelis. Han har tjockat till sig som Cornelis. Han fuktar armhålorna med blomsprej så att han ska svettas som Cornelis.

Det finns mycket motbjudande här. Jag har inte sett showen, det behövs inte, den får :+: