Sitter ensam på en pizzeria i Stockholm. Det är bara jag och min Trocadero. Snart kommer pizzan in, nånting med bearnaise. Det finns något sorgligt med att sitta ensam på en pizzeria. Man stoppar i sig dålig mat samtidigt som man tänker så dystra tankar.

Allt gick bra igår på Skavlan. Jag råder er att se programmet, inte för min skull, utan för intervjun med Stieg Larssons brorsa. Det var verkligen magnifikt. Själv fick jag vara med en stund och prata om ditt och datt. Lite förvånad blev jag av frågorna. De kändes ibland inaktuella. Det kändes som om året plötsligt var 2006.

Frågor som ”ångrar du något elakt som du skrivit” och ”vad skulle din pappa säga om de elakheter du skrev”  kändes verkligen fem år gamla. Jag blev överrumplad, det var länge sen någon frågade mig den typen av saker. Men det gick bra. Det var ett TREVLIGT SAMTAL. Men huvudrollen ikväll är, som sagt, Joakim Larsson. Han är min nya idol.

Schulman Show har säsongspremiär idag! Marcus Schenkenberg i studion! Som vanligt: säg vad ni tycker. Förra säsongen var det nån som skrev att jag skulle ta bort de här maniska presentationerna av gästerna. Då gjorde jag det. Då protesterade många av er. Ni skrek: Ta tillbaka presentationerna! Och då gjorde vi det. Titta, vilken liten vindflöjel jag är.

Svenska Akademiens ständige Peter Englund sammanfattar nu allt bråk i sin blogg och skriver att han lovar att ta tag i sig själv, han ska arbeta me att tygla sin vrede. Det låter lite som om han bestämt sig för att gå i terapi. Det är väl en bra sysselsättning för honom. Alla aktiviteter som håller honom borta från skrivandet välkomnas.

Jag: Hej, det är Alex.
Calle: Tja.
Jag: Jag måste bara kolla av en grej med dig. Har vi bokat möte idag vid fyrabläcket?
Calle: Va? Nej, det tror jag inte.
Jag: Säker? För det har kört ihop sig utav bara helvete här.
Calle: Nej, vi har inget möte. Inget som står i mitt schema.
Jag: Skönt! För eftermiddagen är helt körd.
Calle:  Ok.
Jag: Nej, ska vara med i det där Skavleriet.
Calle: Skavleriet?
Jag: Ja. Skavlan.
Calle: Ok, så det är i eftermiddag?
Jag: Ja. Det var därför jag ringde, för att kolla av att det inte ligger något dubbelboks-skit där och skvalpar.
Calle: Ok. Men det gör det inte.
Jag: Bra, för den där Skavlan-konkarongen börjar ju vid fyra och sen är ju eftermiddagen körd.
Calle: Ok, Alex, jag måste sticka.
Jag: Jag också. Måste förbereda hela den där skiten.
Calle: Ok. Hej då.
Jag: Hej.

Jag och AMANDA hade en rätt besvärlig natt. Charlie tycktes tro att hon hade fått ”nattpasset”, att hon var tvungen att vara uppe för att vaka över något, oklart vad.

Något jag finner intressant:

Charlie vaknade, vad kan klockan ha varit, två? Det är klart att det inte är alldeles ANGENÄMT att gå upp, stappla som en berusad till hennes säng, plocka upp henne och bära in henne till vår säng. Man LÄNGTAR inte efter det.

Så. När Charlie börjar skrika så vaknar både jag och Amanda. Jag hör att Amanda är vaken, för när hon sover så andas hon tungt – nu andas hon ljudlöst. Men hon rör sig inte. Gör ingen ansats att gå upp och hämta Charlie.Jag förstår snart. Hon låtsas sova för att slippa. Hon fejkar att hon inte ens hör Charlie.

Jag säger: ”Amanda.”
Hon svarar inte, ligger stel som en pinne, vill bara att jag ska försvinna, att jag ska gå och plocka upp Charlie.

Jag säger igen: ”Amanda.”
Jag kan se framför mig hur hon ligger där på andra sidan med ögonen vilt utspärrade, glasklar blick, och väntar.

Ja, hon väntar. Hon väntar ut mig. Och hon vinner. Jag går och hämtar Charlie.

Jag ville bara säga det. Mest till Amanda. Tror du inte att jag fattade att du var vaken! Jag är väl inte dum?!

Spelade in Schulman Show idag. Gäst var Marcus Schenkenberg. Vi hade det mycket trevligt före sändningen, stod och hängde och snackade skit. Det kom fram någon och ville ta en bild på oss och jag sa att det var okej så länge jag också fick en kopia på bilden att lägga ut på min blogg.

Amanda: Jag talade med mäklaren. Vi kan titta på lägenheten ikväll klockan 18. Kan du då?
Jag: Ja. Jag kan inte på torsdag eftermiddag.
Amanda: Ok. Men du kan ikväll?
Jag: Absolut. Men på torsdag har jag ju den där jävla Skavlan-grejen.
Amanda: Ok.
Jag: Då är det ju helt kört att titta på lägenheter.
Amanda: Men då säger jag till mäklaren att vi kommer ikväll.
Jag: Gör det!
Amanda: Perfekt.

Det kan hända att det blir lite tunnsått med blogginlägg här på torsdag mellan 16 och 18. Det beror på att jag ska åka bort till SVT och vara med i det där Skavlan-fadderiet. De har varit på mig länge, till slut kunde jag inte värja mig längre. Hoppas ni kan acceptera att det inte kommer några bloggposter då. Då är jag helt fast i tv-studion och kör med Skavlan och gänget. Kommer inte kunna mobilblogga heller – det är mobilförbud inne i studion. I Skavlan-studion. Där jag är en av gästerna.

Tack för visad förståelse.

Jag ska vara gäst i Skavlan på fredag. Det har gjort mig så upprymd att jag ser till att nämna det för alla. Mamma kan ringa och fråga om vi ska se och ta en kopp kaffe i dagarna. Jag svarar: ”Vad trevligt! men torsdag eftermiddag blir svårt.” Hon säger, lite förvirrat: ”Jaha.” Men hon frågar inte hur det kan komma sig. Det blir tyst och till slut säger jag: ”Nä, för då ska jag spela in Skavlan.” Mamma säger: ”Jaha. Vad kul!”

Och då säger jag: ”Äh, det är väl inget speciellt.”
Mamma säger: ”Men vi kanske kan ses på fredag.”
Jag säger: ”Absolut. Bara inte torsdag eftermiddag. För då gör jag den här Skavlan-tjosan.”
Mamma säger: ”Jo, du sa det.”
Jag säger: ”Äh. Det är väl inget.”

Ledsen för dravlet i förra inlägget. Där har ni ett bra exempel på dåligt berättande. Den typen av liten poäng ska ska man berätta på tre rader eller så ska man inte berätta den alls. Borde ta bort hela inlägget, men det får ligga kvar som en påminnelse om nånting, oklart vad.

Nu går jag och lägger mig, hej på er.