På måndag startar det stora klimattoppmötet i Paris och klimat-tänket ska hamna i fokus igen. 

Något som skulle hjälpa var om alla hade mindre jag-vill-bo-i-stan-lust. Själv kan jag inte tänka mig nåt annat. Men storstäder och megastäder är storbovar när det handlar om miljötänk – och redan 2050 kommer 70 procent bo i megastäder om vi inte gör nåt.

Beteendeförändringen för oss när bostäder ska göras om i noll-miljö-avtryck-stil och vi ska leva klimatsmart är enorm. Eko-visionärer tänker ofta i gröna-vågen-banor och uppmålar det som romantiskt att påta i egna grönsaksland, odla fisk i stora tråg i växthuset på tomten och se till att maskarna trivs i komposten. Steget för mig är bara för stort. För jag tror att det skulle vara jättetrist och småjobbigt (well, uppvuxen i skogen, så jag pratar inte helt utan erfarenhet). Jag vill beställa matkassar och ha nära till krogen. Tror att eko-visionärerna måste komma upp med en ny story. En Tesla-vändning för eko-bostäder, om ni fattar hur jag menar. Sexigt istället för skogsmulle-vibe. Tesla lyckades göra elbilen till något lika attraktivt som en traditionell supersportbil. Minst. 

Har träffat en eko-visionär. Hoppas att hans eko-byar tar skruv, men alla kommer inte vilja leva på det här sättet. Läs själv:

http://www.aftonbladet.se/partnerstudio/digitalalivet/article21821075.ab

Under terrornatten i Paris blev det tydligt att människor som ville hitta, hjälpa och trösta varandra tog till sociala medier. 4,1 miljoner människor använde Facebooks redskap och kunde med ett klick meddela vänner och familj att de var i säkerhet och inte drabbats av terroristernas vansinne.

Ibland är det lätt att glömma hur det var utan Facebook och twitter, eller sms och mejl direkt i mobilen.

Dagarna efter terrordådet den 11 september var sökandet efter saknade familjemedlemmar, kollegor och vänner som jobbat i tvillingtornen konstant. Det var inte bara räddningspersonalen som letade. Alla sökte och hoppades på mirakel. Väggar runt om i stan tapetserades med bilder på saknade och desperata vädjanden om att höra av sig om man hade sett personen.

Namn, företag och våningsnummer i skyskrapan. “Help me please.” Och så ett telefonnummer.

Anhöriga försökte också få uppmärksamhet från nyhetsteamen ute på gatorna. Alla ville få chansen att få vara med framför kameran med hoppet om att någon där ute visste om en älskad anhörig hade överlevt.

När ännu en våldsam terrorattack drabbar nästan 15 år senare vände sig människor världen över till sociala medier för att få information om familjemedlemmar och vänner som fanns i Paris.

Facebook aktiverade sitt Safety-check-redskap fredag kväll, och bad sina användare i Paris att klicka “I´m safe” om de var i säkerhet och inte drabbats i attackerna. Under de 24 första timmarna hade 4,1 miljoner personer använt Facebook-redskapet och i vännernas feedar dök det lugnande meddelandet upp:

“I´m ok”.

Efter tsunamin i Japan som drabbade över tolv miljoner människor för fyra år sedan började Facebook  jobba med att ta fram säkerhetskontroll-verktyget.

“Under de senaste åren, vid katastrofer och kriser, har vi sett hur människor använder Facebook för att få veta om deras närmaste är i säkerhet. Att få kontakt med andra är alltid viktigt, men i kriser spelar det som störst roll”, skrev Mark Zuckerberg när Safety-check lanserades förra året.

Sedan dess har Saftey-check aktiverats fem gånger vid olika naturkatastrofer.

“I fredags var första gången vi aktiverade tjänsten för en sådan här situation”, skriver Facebooks pressteam i ett mejl till Aftonbladet (de skriver alltså inte ”terrorattack”, jag bara noterar)

På Twitter användes hashtaggen som kan översättas “söker i Paris” (#rechercheParis) flitigt under terrornatten. Användare över hela världen publicerade foton på människor de desperat försökte få kontakt med i Paris och under natten vällde 100 tweets i minuten in under taggen.

Många använde också Twitter för att hjälpa andra som inte vågade ta sig hem efter terrorattackerna. Under hashtaggen #PorteOuverte (öppen dörr) rullade 6.900 tweets i minuten in efter midnatt. Folk öppnade sina hem för främlingar som behövde någonstans att ta vägen. Här i USA startade #strandedinUS, där fransmän som blivit fast när flyg till Paris ställdes in, kunde få hjälp att hitta tak över huvudet.

Det är en klen tröst efter fruktansvärda terrordåden i Paris – men människor som vill hitta, hjälpa och stötta varandra har fått en mycket större möjlighet att göra just det – tack vare sociala medier.

En hektiskt start på veckan. I söndags kväll brände vi ner till Los Angeles och träffade teamet bakom Hyperloopen. Projektet handlar om att revolutionera resandet. I kapslar lika snabba som flygplan ska vi vina genom jätterör mellan San Francisco och Los Angeles på 35 minuter.

Väl till baka i San Francisco (tyvärr är inte Hyperloopen verklighet än, så det tog närmare åtta tråkiga, långsamma timmar i bil att ta sig hem) träffade vi gänget som håller på att utveckla världens första webbverktyg som kan bygga hemsidor med artificiell intelligens. Ett projekt som tech-världen följer med stormintresse.

Entreprenörer som bestämt sig för att förändra ett system i grunden är såklart intressanta. De kan snacka. De har visioner som slår i taket och förmågan att få andra att tända på deras idéer.

De tänker i nya banor, inte bara när det gäller själva projektidén, utan också när det gäller hur man jobbar.

The Grid-killarna, som vill förändra webbsajt-byggen i grunden, består av ett team på runt 30 personer. Högkvarteret ligger på Clay Street i San Francisco och hit är alla utvecklare välkomna att bo och jobba när dom vill. Det är en ståtlig kåk. Ett familjehus med fem sovrum, jättevardagsrum och trädgård med pool. Småtrist historia med förre stenrike ägaren som dog i huset, där han drog i sig en överdos när han festade om med ett gäng prostituerade. Hursomhelst, idag bor och jobbar The Grid-teamet här.

https://twitter.com/KatMedias/status/664237241858846720

Grundaren Dan Tocchini är gift småbarnspappa med hus en bit utanför San Francisco, men ägnar minst två nätter i veckan i The Grid-huset.

”Skönt att kunna koncentrera sig på jobb. Visst, vi tar en öl på kvällen och har kul. Allt flyter ihop, jobb eller fritid, det vet man inte riktigt. Alla är fokuserade på att få jobbet gjort.”

Det är en oortodox syn på arbetsplatsen – att leva ihop med sina jobbarkompisar. Men det funkar, säger dom.

Hyperloop Transportation Technologies i Los Angeles är också annorlunda. Det handlar om hur företaget byggs. Grundaren Dirk Ahlborn är ingen techie egentligen, men har tydligen förmågan att suga åt sig talanger från hela världen. Teknisk expertis, psykologer, arkitekter och anti-terrorexperter har signat upp och jobbar i projektet. I utbyte mot minst tio timmar jobb i veckan får de aktier i företaget och kan jobba från vilket hörn i världen som helst. All möjlig typ av kompetens behövs för att projektet ska bli framgångsrikt.

Det handlar alltså inte om anställningsintervjuer och traditionella anställningar, den som har något att bidra med är välkommen. Serieentreprenören Dick Ahlborn säger att det aldrig varit lättare att driva företag. Han kallar det inte ens företag förresten, utan väljer att säga ”movement”.

Jag höll på att dö. Trodde jag i alla fall. Plötsligt blossade ansiktet upp, det hettade i kinderna och röda utslag spred sig ner över halsen, axlar och bröst. Allt gick på några minuter, såg i ett slag ut som en rödbränd solturist, hyn kliade och brände. Jag fick panik. Skulle ni också fått om ni såg det här i spegeln framför er:

Fick chansen att älta min nära-döden-upplevelse med läkaren Alexander Börve i veckan. Han har kallat sig en ny Steve Jobs – för sjukvård, och huserar på Berkeley University.

– Jesus, säger han när jag visade bilden i mobilen. Vad hände?

Att på allvar börja integrera användarvänliga appar och hemma-teknik i sjukvården är nödvändigt menar doktor Börve.

I Sverige avsätter vi en hög med pengar för att ta hand om våra sjuka varje år, men om vi inte börjar jobba smartare med det som kallas hälso-tech finns ingen chans att pengarna kommer räcka till framöver. Den åldrande befolkningen växer, allt fler lever längre med kroniska sjukdomar och trycket på sjukvården ökar.

Experter räknar med att skatten måste höjas brutalt om vi ska kunna hålla samma nivå i sjukvården framöver.

Ingen vill betala mer skatt, och ingen vill ha sämre sjukvård. Ekvationen går inte ihop, så vad göra?

Ett svar är att patienterna gör en del av jobbet själva. Alexander Börve har utvecklat en app och ett billigt hemma-dermatoskop (ett redskap som hudläkare använder dagligen för att kolla på misstänkta cancer lesioner) Det här kan kan hjälpa patienter att ta reda på om utslag och hudfläckar är farliga. Det fungerar såhär: Patienten fotar sin hudåkomma med mobilen eller hemma-dermatoskopet, svarar på några frågor och klickar iväg info och foto. På andra sidan appen analyserar en hudläkare bilderna och kan i bästa fall avfärda hudåkomma som helt ofarlig. Det händer i 70 procent av fallen. I de fall som app-läkaren är osäker eller med säkerhet vet att hudproblemet borde åtgärdas, rekommenderas patienten att söka upp en läkare face-to-face.

7 av 10 som använder appen får alltså ett lugnande besked, och behöver inte ranta iväg till läkaren på vårdcentralen i onödan. På samma sätt slipper vårdcentralens läkare träffa patienter med helt ofarliga hudåkommor. En win-win, huh?

Jag önskar att jag känt till Börves app – FirstDerm – innan jag åkte taxi i ilfart till en läkare. Där fick jag först fick vänta i ett sterilt väntrum och sen vänta ännu längre i ett undersökningsrum, iklädd enormt ful sjukhusrock (vid det här laget hade mina utslag försvunnit för länge sen).

När jag låg där på britsen googlade jag. Resultaten pekade på att det jag drabbats av var en så kallad ”niacin flush”, en allergisk reaktion mot B-vitaminet niacin. Hade blivit serverad en portion vitaminpiller till frukost av min son, som är inne i en hälsosam period.

När läkaren väl klev in i undersökningsrummet förklarade jag vad jag varit med om, visade bilden på utslagen och presenterade mitt googlings-resultat. Kunde det vara en “niacin-flush”?

Vad händer? Jo läkaren sätter sig vid datorn och – googlar.

Efter ett par minuters scrollande bland resultaten säger hon:

”Jag kan sätta hela min månadslön på det du drabbats av är ”nicacin-flush”.

Jag checkar ut. Läkarbesöket tog 2,5 timmar och kostade över 2 000 kronor.
I´m just saying.

När jag träffar människor som är uberly smarta hänger jag inte alltid med, fattar inte hela bilden. Men jag greppar i alla fall ”det här är så jävla bra”.

Larry Leifer, professor på Stanfords D-school  är en  enormt smart person. I fredags fick jag en två timmar lång privat föreläsning av honom. Ni fattar. Lyx.

I 30 år har Larry forskat i hur de bästa idéerna skapas. Wow!-Pow!-Yay!-genombrotten i teamwork. Vilka faktorer spelar in? Hur kommunicerar teamen som lyckas bäst.

Det visar sig till exempel att orden ”no” och ”but” är förödande för lyckat teamwork.
Och att ju fler frågor som teamet ställer sinsemellan, desto bättre resultat.
Det är bara ett axplock av intressant teamwork-forskning från Larrys labb.

När robotar (Larry räknar allt som är digitalt och programerbart som robotar) i allt högre grad börjar kommunicera med människor är det viktigt att robotarna blir så bra som möjligt på mänskligt teamwork. Idag är dom inte tillräckligt vassa. Som Siri, Apple-assistenten:

”Siri är autistisk. Hyfsat smart, men autistisk.”, säger Larry.

Framöver kommer robotarna att bli mer känslosamma. Det är lätt att programmera bort kommunikationsmissar som ”no” och ”but”. Larrys labbtester visar också vilket som är det mest effektiva sättet att bemöta en irriterad person. Robotar kan lära sig hur det går till, höra om vi pratar med arg eller glad röst och svara oss därefter.

Inte konstigt att tech-företagen i Silicon Valley jagar professor Larry Leifer och vill jobba med honom för att göra sina robotar bättre på mänskligt teamwork.

Jag skrattar och säger att det låter väldigt trevlig att umgås med sin mobil eller robotassistent framöver, när de blivit lite smartare, kommit över sin autism.
”Kanske kan dom uppfostra våra barn åt oss”, skämtar jag.
”Ja, och dom kommer vara mycket bättre på det”, säger Larry och ler.
Han däremot, skämtar inte.