Tech-kille skriver öppet brev till San Franciscos borgmästare (och fattar inte att han just signerat värsta skitstormen): “Jag ska inte behöva se hemlösas smärta, kamp och förtvivlan.”

Om och om igen hamnar techisarnas intåg i San Francisco på tapeten. Högvalönade och priviligerade lever de i sin isolerade bubbla med gratisluncher och fina förmåner, menar kritikerna. I veckan som gick fick tech-hatarna vatten på sin kvarn. Ett öppet brev till San Francsicos borgmästare från programmeraren Justin Keller publicerades.

Snart var Keller San Franciscos mest hatade man och hans märkligt omdömeslösa, osympatiska brev citerades över hela USA.

Keller klagar över alla hemlösa på San Franciscos gator och menar att han inte ska behöva se dem. Han känner sig otrygg. “Rika, arbetande människor har förtjänat rätten att bo i stan. Vi har fixat en utbildning, vi jobbar hårt. Det är vår rätt. Jag ska inte behöva se hemlösas smärta, kamp och förtvivlan varje dag när jag går till och hem från jobbet”, skriver han.

Med det här brevet hamnade Keller – uppenbart oförberedd  – mitt i en skitstorm där han själv blev symbolen för hela den infekterade gentrifieringsdebatten.

Keller har rätt i att hemlösa är en del av gatubilden i San Francisco. Enligt stadens egna beräkningar finns 6.700 människor utan hem i stan. Varje kväll slås nåra tält upp ute på min egen gata. Tio minuter bort ligger ”Tent city”, de hemlösas kolloni av tält uppradade under motorvägen. Det är ingen vacker syn. Tältinvånarna är trashankar, många crazies som håller galna monologer och uppenbarligen behöver vård. Andra behöver nästa sil – och vård. Stöldgods ligger fullt öppet utanför tälten. Mountinbikes som saknar ett hjul bland sopor och matrester. För vissa är hemlösheten självvald, förklarar dom. Det handlar om att tron på samhället rämnat. Ibland kryddas historierna med smått vansinniga konspirationsteorier, som får mig att tänka att det ändå är något som är väldigt snett. Det sticker i ögonen, såklart. Att människor bor i tält på en skitig trottoar. Mitt i en stad med enorma mängder välstånd, där det finns miljonärer och miljardärer i varje kvarter (förutom Tenderloin).

Det underliga är att Justin Keller inte alls har den ingången. Han verkar bara se hur bekymmersam de hemlösas situation är för – honom.

Grabbar av hans typ kallas ”tech-bros” i San Francisco. Inget smickrande epitet, precis. En techbro är en dominant, uppblåst, översittare med noll historisk kunskap om staden han landat i. Enligt kritikerna.

Det är inte första gången rosenrasande sanfrancisco ger sig på en techie som gått över gränsen. Och jag lovar – det är inte den sista heller.

Nyheten exploderade på torsdagen. Apple vd Tim Cooks öppna brev till FBI fick känslorna att svalla i Silicon Valley. FBI har via domstol krävt att Apple installerar en så kallad ”bakdörr” i en telefon som användes i terrorskjutningarna i San Bernardino i december.

En bakdörr är ett sätt att komma åt all data som lagrats i telefonen – utan lösenord. Som att lämna ut extranycklar till en lägenhet utan att hyresgästen vet om det.

Låter logiskt, eller hur? FBI borde såklart få hjälp av Apple att låsa upp telefonen och komma åt viktig information om mordraiden i San Bernardino, där 14 människor fick sätta livet till.

Men riktigt så enkelt är det inte.

Apple vd:n Tim Cook vägrar att hjälpa till och skrev i sitt öppna brev att ”det är för farligt att skapa en sådan möjlighet”. Snabbt började andra techföretag ta ställning. Höjdarna från Facebook, Google, Twitter höjde rösterna, Apples medgrundare Woz, exil-Snowden och många ställde sig på Apples sida.

Grejen är att en extranyckel till just terror-telefonen från San Bernardino riskerar att kopieras, menar Apple. I många år har Apple använt kryptering för att skydda iPhone-ägarnas data från kriminella hackare och cyberbrottslingar. Inte ens Apple har tillgång till vår information, påstår de själva.

För att hjälpa FBI måste alltså Apple själva börja tillverka en nyckel – och när den väl finns där kan den användas igen och igen. Det handlar alltså inte om att FBI vill ha tillgång till en telefon en gång, menar Tim Cook.

“Staten vill att vi ska hacka våra egna kunder”, skriver han i det öppna brevet.

Och han fortsätter: “Vi tror att FBI har goda intentioner, men det vore fel att tvinga oss att skapa en bakdörr till våra produkter, vi är rädda för att det här kravet undergräver just de friheter som staten ska beskydda”.

Där går skiljelinjen mellan dem som är på Apples sida och de som tycker att jätteföretaget har helt fel. Inte helt överraskande är det politiker som motsätter sig Apples motsträviga attityd.

//

Det är inte bara högljudda Donald Trump som klagar. Folkvalda politiker i kongressen är också kritiska till Apples ställningstagande.

Det är lätt att ta till T-ordet när vi snackar om övervakning. Såklart vore det fantastiskt om FBI skulle kunna ha förhindrat tragedin i San Bernardino. Eller om terrorvansinnet i Paris skulle kunna ha kunnat stoppats tack vare övervakning . Men alla som har en iPhone tänker inte spränga byggnader och folk i luften. Så var står vi, folks? Hur mycket övervakning är vi beredda att ta? Är Apple för ovilliga att släppa till? Är deras oro för att FBI ska fortsätta hacka telefoner obefogad? Your choice.

Jag studsade till när jag lyssnade på podden Digitalsamtal. För UD-tjänstemannen Joakim Edvardsson Reimar intervjuas och säger att vårt utrikesdepartement behandlar nätjättarna Facebook och Google på samma sätt som de behandlar en nation.

– Vi approcherar dem på samma sätt som vi approcherar ett land i vissa förhandlingar, förklarar han.
Själv reser han mycket och har träffat nätjättarnas representanter och policy-chefer.
– När det kommer till informationslandskapet är Google mycket viktigare än vilket land som helst, fortsätter Edvardsson Reimar.

Såklart har han rätt i att nätjättarna har enorm makt idag. Om Facebooks 1,5 miljarder var invånare i ett land, skulle de bo i en jättenation. Och ska man köra diplomati ute i världen är det säkert bra att man knyter kontakter med företag som Facebook och Google från UD:s sida. Andra höjdare gör det. EU:s Mark Rutte besökte nyligen Silicon Valley (Facebooks Sheryl Sandberg lät honom vänta i 15 minuter) och Obamas delegation kom åkande från Washington härommånaden för att diskutera hur nätjättarna kan hjälpa till att förhindra att terrorister rekryterar och planerar dåd över nätet.

I podd-snacket blev  maktförskjutningen i världen tydlig – från nationer till stora globala företag.

Utrikesdepartementet knyter inte bara kontakter med nätjättarna. De använder deras tjänster flitigt. Den som tror att diplomati handlar om att sitta i viktiga möten bakom stängda dörrar eller mingla med andra höjdare på flotta partyn tror fel.  Idag drillas svenska ambassadörer ute i världen i digital diplomati. De förväntas använda Facebook, Twitter, LinkedIn och Snapchat för att nätverka och puffa fram Sverige i alla möjliga sammanhang.

Japp. Det var måndag kväll, dags för Silicon Valley att klä upp sig, rulla ut röda mattan och fira. Årets Crunchies, techvärldens motsvarighet till filmindustrins Oscars, skulle delas ut.

Det fanns egentligen massor att fira, men techisarna har inte samma självklara glamfaktor som filmstjärnor och firandet kom av sig en smula.

När Mark Zuckerberg vann Crunchien som årets vd klev istället den här Facebook-mannen upp på scen. Tackade och beklagade att Mark själv inte kunde vara där själv.

Nästa fina pris – årets bästa startup – gick till Uber. Men inte heller grundaren Travis Kalanick hade tid eller lust att maka sig till Operahuset för att ta emot sitt pris. Ett annat okänt ansikte tackade så mycket och det började kännas segt.

Vinnaren till priset för årets grundare – Stewart Butterfield på Slack – dök inte heller upp utan överlät pristalet till sin medgrundare, som passade på att tacka sig själv.

Att Angelina Jolie skulle vinna en Oscar och skicka fram sin publicist eller att Will Smith skulle välja att stanna hemma en Oscars-kväll finns inte på kartan. Men techpriserna har tydligen inte samma dragningskraft på sina vinnare.

Slack – det nya kommunikationsverktyget med två miljoner användare – tog förresten hem ett pris till och får anses som Chrunchie-kvällens stora segrare. Crunchien för snabbast växande startup landade också hos företaget. Pristagarna som representerade Slack den här gången var fyra ingenjörer som stolt tackade för priset och förklarade att en orsak till Slacks framgång var mångfaldstänket inom företaget. Det var den mest glamorösa stunden på hela kvällen.

Här är hela listan av vinnare:

Snabbast växande startup: Slack

Årets grundare: Stewart Butterfield, Slack

Mångfaldspriset: Kimberly Bryant. Black Girls Code

Årets hårdvara: Samsung Gear VR

Bästa nya stastup: Honor

Bästa startup totalt: Uber

Bästa mobilappen: Messenger

Årets vd: Mark Zuckerberg, Facebook

Bästa tech-bedrift: SpaceX Falcon 9

Störst social påverkan: Code.org

I default-läge blir det alltid en man. Kliv in på en start-up i San Francisco och se dig omkring. Män. Killar. Försök hitta nån som ska kommentera något om techvärlden. Samma sak.

Silicon Valley-folket tänker utanför boxen, lanserar fantastiska lösningar och nytänk som är hisnande bra. Men på ett område är det tvärtom: Jämställdhet. Här är det gammalt ingrott boxtänk som gäller. Techisarna har uppenbara problem när det handlar om att lyfta fram brudarna och ge dem lika mycket plats och inflytande som männen.

Undersökningen Elephant in the Valley, som släpptes i januari visar att erfarna Silicon Valley-kvinnor anser sig diskriminerade på område efter område. Det handlar om allt från feedback från chefen till karriärmöjligheter och upplevelser i mötesrummen.

En kvinna berättar i undersökningen att hon anmält sig till ett networking-event. Men när arrangören förstod att hon var kvinna blev hon portad med orden ”this is just for the guys”. Nätverket kallade sig Alpha, förresten.

Under ett utvärderingsmöte fick en kvinna höra: ”Vi behöver inte oroa oss över hennes bonus för hon gifte sig nyligen och kommer snart få barn och säga upp sig”.

Ett annat vittnesmål i raden: Under ett möte vill klienten att kvinnan ska sätta sig i hans knä ”om jag ska köpa dina produkter”. Hennes manliga kollegor protesterade inte.

Andra har historier om hur de blir bjudna på affärslunch på Hooters, en restaurang med lättklädda servitriser och att grabbarna på kontoret under en konferens samlades i chefens svit och bondade genom att raka av sig håret allihop (chefen var redan flintskallig). Själv avböjde hon hårrakningen.

Häromdan åt jag brunch med Silicon Valley-veteranen Manjula Talreja, som just lämnat ett höjdarjobb på Cisco för att jobba med ett sprillans nytt företag. Att höra henne snacka om dalens jämställdhet gör mig trött.

Som styrelseproffs är hon nästan alltid enda kvinnan i rummet. Hon pratar om att kvinnor blir stereotyper i techvärlden. En man som är aggressiv och tuff när han gör affärer – Topp. En kvinna som agerar på samma sätt – Bitch.

– I männens värld ska kvinnor vara mjuka och följsamma. Men det funkar inte när man gör business, säger Manjula Talreja.

84 procent av kvinnorna i Elephant in the Valley-undersökningen har fått höra av manliga kollegor att de är för aggressiva.

Förklaringen till den haltande – eller snarare rullstolsburna – jämställdheten i Silicon Valley är klick-tänket, menar Manjula Talreja. I dalen bygger affärer på personligt förtroende. Du knyter band med folk du litar på, du anställer dom som din klick rekommenderar och du gör affärer med vänner över middag på en fancy restaurang.

Om du som kvinna ens lyckas ta dig in i den starka mansklicken (män har 85 procent av techjobben) så vet du att du är priviligerad och att det inte finns plats för många fler.

– Därför har kvinnor traditonellt inte hjälpt varandra uppåt och framåt i techvärlden, säger Manjula Taljera.

Hon menar att kvinnor i techbranschen måste jobba “dubbelt så hårt” för att nå framgång, men att attityder börjar förändras.

Ett uppmärksammat Silicon Valley-mål om könsdiskriminering som manglats i pressen de senaste åren blev gnistan till en livad diskussion. Fler kvinnor vågade berätta liknande historier och de flesta tech-män som kommenterade var chockade och berättade att de var omedvetna om problemen som kvinnor möter.

Ellen Pao, som var det uppmärksammade fallets huvudperson, förlorade till sist. Hennes anklagelser om att hon nekats befordran på grund av att hon var kvinna fick inget gehör hos domstolen.

Silicon Valley-medierna var snabba med att kalla det långdragna diskrimineringsmålet en framgång – trots allt. Nu hade i alla fall Silicon Valley fått upp ögonen för sexistiska kulturen inom branschen och alla pratade om problemen.

Såklart är det förlorade diskrimineringsmålet allt annat än en framgång. Det är en rak förlust, lika självklar som 1-0, för kvinnor som vill behandlas på samma sätt som sina manliga kollegor.

Han är svensk politiker och har räknat ut att Bill Gates är 80 000 gånger rikare än honom. Ändå använder de precis likadana iPhones, konstaterar han.

Det finns något oerhört demokratiskt med digitaliseringen, tycker liberalen Mathias Sundin. En massa bra saker som drunknar i samhällsdepp. Men det borde inte vara så.

– Vi har möjligheten att lösa dom riktigt stora problemen, säger han och låter entusiastisk.

Mathias Sundin (L) är i Silicon Valley och San Francisco den här veckan för att lära sig mer om digitalt liv och vi träffas över en kaffe på ett fik i Mission. Han vill veta hur jag ser på det som händer och han är nyfiken. Han har också varit på Stanford, Facebook, Nordic Innovation House och träffar en rad start-ups och entreprenörer.

Jag tycker han är lite cool. Som folkvald politiker kan han hänga i riksdagshuset, gå och rösta när klockan ringer, läsa utredningar och sitta i möten. Eller så kan han ge sig ut och lära sig saker i den så kallade verkligheten. Det märks att Mathias Sundin är besviken på sina politikerkollegor.

– Det är konstigt att fler politiker inte försöker sätta sig in i det som händer. Digitaliseringen är det största som har hänt sedan industrialiseringen. Det är en jättechans!

Om politiker behöver motivation så kan de tänka rent partiegoistiskt, tycker han.

-Tänk ett parti som blir bäst på digitaliseringen och kan säga: Det här förstod vi först. Det var vi som la alla bra förslag, vi som hade visionerna, säger han och skrattar.

Han verkar lite rädd för vad som kan hända om Sveriges politiker inte sätter sig in i frågorna kring digitaliseringen på allvar. Han knappar på sin padda i illgrönt fodral och drar ett exempel. Vad som händer om en självkörande bil i Stockholm orsakar en dödsolycka, kör på ett litet barn?

– Tänk om oinsatta politiker blir vettskrämda och vill förbjuda självkörande bilar då?

Han undrar också vad konsekvenserna blir om politiker inte förstår sig på delningsekonomin. Hur kan politiker se till att medborgarna kan dra fördelar av allt bra som Uber, Airbnb och andra smarta företag kan tillföra, samtidigt som traditionella branscher inte går under? Hur kan politiker stötta digitalieringen inom sjukvården, så vi får både billigare och effektivare sjukhus? Och varför ska stora jättar som Google och Facebook betala minimalt med skatt i Sverige när de tjänar massor med pengar på svenskarna? Det där måste gå att lösa, tycker Mathias Sundin. Men det kräver insatta politiker, tror han.

Han har såklart rätt. Vi får se hur många politiker som profilerar sig som slipade digitalister nästa gång en valrörelse drar igång.

Härmed förklarar jag eposten död.

Andra, som Facebooks Mark Zuckerberg har gjort det långt tidigare, men nu är det min tur. Jag gör slut, rycker ut pluggen, vinkar farväl. För närvarande har jag över 21 000 oöppnade email i min inbox….arrggghhh!

När jag och mina jobbarpolare försöker få ihop planering och idébollande över två världsdelar, kluvna av en brutal tidsskillnad, yr emailen fram och tillbaka som vilsna höstlöv.

Just när jag kommit igång som bäst och mitt huve går på högvarv har teamet hemma just klarat av hämta-från-dagis-springet, handlat, lagat mat, läst gonattsaga och själva borstat tänderna. När jag själv loggat ut, ska släcka lampan och sova börjar entusiastiska email rulla in från jobbarkompisar som varvar upp på t-banan mot jobbet.

Inte konstigt att email förblir obesvarade, att idéspånet kommer av sig.

Och det värsta med email är att det känns som ett ständigt dåligt samvete. Som en förbannelse. Svarar du på ett dunkar tre nya in under tiden. Och om du inte svarar eller sparar viktig information från olika email känns det snabbt som om allt går över styr. Och så sitter du där med 21 000 oöppnade email. För mitt i allt viktigt kommer reklamstrunt från hotellkedjan som du en gång bokat hos eller glada hejarrop från HR-avdelningen som vill att du ska börja träna. Lägg till läsarmejl, kompismejl, tipsmejl, mejl med pressreleaser och mejl med Uberkvitton.

Mitt jobbteam bestämde sig för att göra något åt eländet. För att slippa eposten när vi jobbar ihop har vi just börjat använda Slack och Trello.

Kommunikationsverktyget Slack ersätter emailen, vilket innebär att jag inte behöver gå in i epostens kaotiska värld när jag vill ha feedback eller spåna idéer med jobbarkompisarna. Det är ett snyggt och enkelt sätt att kommunicera. Det är vår egen fredade plats.

Trello är ett planeringsverktyg som ser ut som en anslagstavla med post-it-lappar, där hela teamet kan vara inne och böka. Jag flaggas när någon i teamet har feedback eller frågor till mig. Och jobblapparna flyttas på trello-anslagstavlan av redaktören – från idé-kolumnen till “klar att publicera” – så alla kan se hur vi ligger till.

Lättnad är bara förnamnet.

Häromveckan träffade jag Greg Shove som är epostens bödel, kan man säga.

Hans start-up SocialChorus är övertygade om att emailen är på utdöende. Shovs app ersätter redan idag internkommunikation på jätteföretag som AT&T, Shell, Target, Philips och Walmart.

– Epost funkar inte för att det helt enkelt kommer för mycket, säger Shove.

Istället för internkommunikation över email, eller intranätet (när var du inne där senast?) gör SocialChorus-appen internkommunikation sexigt.

– Vi har blivit vana ta in information via en feed, säger Shove och drar ingång appen på sin mobil.

Än så länge är det redaktörer som bestämmer vilka nyhetsmeddelande som ska dyka upp flödet, men framöver kan urvalet säkert automatiseras. Alltihop liknar ett Facebook eller Instagramflöde, här finns inget som påminner om email med långa rubriker i ämnesraden. Och det skönaste är att ingenting annat stör. När du drar igång appen vet du att du är inne på företagets mark. Allt handlar om vad just ditt företag sysslar med och vilken info du måste ha. Både måste-info och kul-info.

Greg Shov ser nöjd ut och jag har redan börjat tråna efter företagsappen som kan påskynda min göra-slut-process med emailen.

Ok, det kommer inte ta slut på riktigt på väldigt länge. Men genom att hitta nya vägar för all viktig kommunikation, så kommer det bli bra mycket enklare att hitta guldkornen i en överfull inbox.