Har min kompis Annika på besök. Hon jobbar på UD och vi snackar om regeringens digitala diplomater. Sverige skryter med att ha världens mest sociala-medier-savvy utrikesdepartement och Annika och de andra diplomaterna ska vara aktiva och berätta om allt det gör på facebook och twitter.

Annat var det på Carl Bildts tid. Då protesterades det vilt över att en politiker hade egen blogg.

Jag skämtar inte. Det är helt sant. Vi snackar 2007, när Carl Bildt just hade blivit utrikesminister.

“Alla dessa dagar – en utrikesministers liv och vardag” var en uppskattad blogg med över 160 000 läsare varje månad. Carl Bildt skrev om allt han kände för och passade också på att nypa till journalister och politiska motståndare.

Men i en debattartikel på DN-debatt ryter Bertil Torekull, gamle chefredaktören på Svenska Dagbladet: “Utrikesministern pratar för mycket på bloggen”. Han jämför Bildt med Hugo Chavez, Venezuelas president som brukade tala timmar under sina tv-framträdanden.

Att en politiker har sin egen kanal ut till folk gillar inte Bertil Torekull. Han klagar och menar att genom bloggen “förskjuts den maktbalans som i tryckfrihetsförordningen förlänar ett demokratiskt uppdrag till medierna att granska de styrande”.

Det känns som att Torekull skrev det här för hundra år sedan – jag måste skratta högt. Men året är alltså 2007. Bråk om bloggens vara eller icke vara blev det. Om det var rätt eller fel att en politiker kunde runda de källkritiska medierna på det här sättet.  “Oj, vilken debatt”, skrev Bildt på bloggen.

Idag är Carl Bildt twitterstjärna med en halv miljon följare. Politiker utnyttjar sociala medier till max.

Donald Trumps tweet hamnar på Vanity Fairs första sida och Hillary Clinton anstränger sig för att verka twittersmart. Just nu skrattas det åt Hillary som använder uttrycket “Yas”.

Yas är nätets nya modeord och eftersom Hillary vill vara down med sina millennieväljare har hon yassat. Dessutom har hon (eller hennes millenials som sköter kontot) postat gifs och syrliga humorinlägg. Som det om när Trump anklagade Clinton för att spela ”kvinnokortet”.

Hon har också bett följare att twittra sina känslor för studielån – i “tre emojis”. Det känns inte riktigt Hillary.

Det här är twitters tredje persidentval och Snapchats första.

Det kanske dröjer ett tag innan politiker och deras kampanjer får in den alldeles perfekta fingertoppskänslan för sociala kanaler.

Men i alla fall är det ingen som ifrågasätter att de ska få finnas där.

…finns den här skylten:

Det är entreprenörerna med vilda idéer som får stjärnstatus. Men bakom varje framgångsrik nörd står en riskkapitalist med djup plånbok. Bakom kulisserna är det ändå investerarna som styr världen. Deras pondus är tydlig – inte minst på parkeringsplatsen.

…myser vuxna, kostymklädda män i lekbubbla.

Hur och varför puffiga sackosäckar blev den givna symbolen för en framgångsrik startup är oklart. Men såklart vill ingen erkänna att de inte är down med entreprenörerna. Sackosäcken lever vidare. Trots att det blir svårare att komma upp ur pöshålet med åren.

…är Google mäktigare än Gud

Smarta grundarna till kyrkan i Palo Alto, mitt i Silicon Valleys hjärta, drar nytta av Googles kändisstatus. Google kan inte hjälpa till när det gäller allt en människa söker, förklarar banderollen utanför. Googlarna i grannbyn håller antagligen inte med.

….känner sig miljonärer som underdogs

Oj, ordföranden i en bostadsrättsförening i Palo Alto klagar loss i lokaltidningen: ”Det verkar som om miljardärer bara kan klampa in och köra med en genomsnittlig miljonär som mig själv”. Stackars, stukade dollarmiljonärer.

…bär praktikanter färgglada hattar med propeller

Ärligt talat – räcker det inte att bli nollad en gång i livet? Nope, säger Google. Nyanställda  måste bära färgglad keps och kallas “Noogle”. Var inte Google företaget som kom upp med en slogan som löd “Don´t be evil”?

…kommer gymmet till dig

Att Silicon Valley-företagen skämmer bort sina anställda med allt från gratisluncher till fritidskonsulter som fixar helgens aktiviteter för den överarbetade techiesen är givet. Dessutom behöver en googlare eller facebookare aldrig lämna sitt soliga campus för att klippa sig eller dra ut tänder. En rad företag servar tech-folket på plats har poppat upp som svampar ur jorden. De parkerar tandläkarbussen och klippbussen utanför tech-entrén. Gymmet rullar såklart också hela vägen fram till porten.

..får sms:are egen fil

Fotgängarolyckorna har ökat radikalt sedan sms och chat-tjänster gjorde entré. Mobilchattare retar gallfeber med sitt långsamma sms-tempo och bör alltid få egen fil.

…får techisar åka privat lyxbuss till jobbet

Glöm tunnelbanans trängsel i rusningstid. Som techie transporteras du i luftkonditionerade bussar med mörka rutor från stan ut till dalen.

…står välkomstkommittén och väntar när man kommer hem från jobbet.

Googles lyxbussar drabbas med jämna mellanrum av San Franciscobornas vrede. Tomater, ägg och ilskna demonstranter möter googlarna vid busshållplatsen. En av techie-livets få baksidor.

…jämförs jakten på lägenheter med Hunger Games.

Försök få tag på en lägenhet till vettigt pris i San Francisco. Omöjligt uppdrag. Idag snittar ettorna på över 20 000 kronor i månaden. Billiga lägenheter, ”rent controlled”, skulle San Franciscoborna döda för. Ungefär med samma målmedvetenhet som Katniss och Peeta.

….finns exotiska glass-smaker.

Solen skiner alltid i Kalifornien. Alla äter glass. Smakerna skiftar.

…föredrar folk cocktailmaskiner framför espressomaskiner.

I det smarta hemmet där de smarta Silicon Valley-folket bor finns såklart en smart drinkmaskin, som blandar valfri drink som du beställt i appen innan du kliver över tröskeln hemma. Skål!

Helt ärligt, jag mådde sådär.

Igår avslutades Facebooks tvådagars-framtidsevent. Jag hade stött på en höjdare inom Schibsted, en norrman. Vi hade mycket att snacka om och jag tog med honom till ett av mina favoritställen på Valencia Street – Lola’s. De serverar fantasifull mexmat och killer- margeritas.

Note to self: Jag ska aldrig försöka hålla jämna drink-steg med män som väger 30 kg mer och är två huvuden längre. Det är bara dumt och resulterar i irriterande huvudvärk och allmänt urikig känsla nästa dag.

Men nu satt jag i alla fall där på GoPros stora pressevent på pir 35 och väntade på stora nyheter.

När Nick Woodman, grundaren till GoPro, kliver upp på scenen ser han uppspelt ut. Jag gillar tech-företagens sätt att skapa show kring sina nyheter och produktsläpp. Det bästa är såklart hans egen entusiasm. Han är genuint stolt när han annonserar företagets nya utvecklingsprogram, ett initiativ som ska hjälpa andra företag att skapa produkter som kan kopplas ihop med GoPro på olika sätt.

100 företag har nappat på GoPros erbjudande, bland annat BMW, Periscope och leksaksjätten Fisher Price.

Efter Woodmans korta tal skickar han ut oss i mässsalen för att testa och få veta mer.

Jag är redan smått yr i huvudet och det blir inte bättre av att slå emot mässgolvet. Det är bara att börja jobba. Vad är det som sticker ut här? Eftersom jag inte är någon techie på riktigt – jag har bara haft turen att få det här jobbet – fastnar jag ofta för det som känns minst techigt.

Som en photo booth med app som bygger på GoPros kamera.

De senaste åren har photo boths varit poppis på företagsevent. Alla älskar att ta bilder från en festkväll. Men vad jag inte sett tidigare är photo boths som levererar video. Företaget Foxtales riktar in sig på just det här. Företagen kan skapa en photo both miljö, som ger dem reklam för just sin produkt och sedan postar vi villigt våra fina små filmer på sociala medier. Bam! Vilken organisk reklampuff för företaget.

Såhär till exempel:

http://gallery.getfoxtales.com/tales/works-with-gopro/works-with-gopro/employee-burstgif/81e24ea5-a95b-41d2-9324-f3068b9907e9

Andra företag använder GoPro för att öva brandmän och annan räddningspersonal. Jag pratar med brandmannen som har hittat på idén. I övningar kan man filma brandmännen på traditionellt sätt eller hänga en GoPro runt halsen på dem för att se att de verkligen gör rätt. Rookiebrandmän kan sen titta på sina egna övningsfilmer och se om de tycker att de själva skött sig. Och räddningsledarna kan sätta mer rättvisa poäng och se om något brister. Smart. Helt klart.

En annan sak jag fastnade för var leksaksföretaget som bygger in GoPros i sina leksaker. Som i hoppgungan. Kameran får en unik vinkel på ungen som skrattar och tjuter där i sin gunga. Faktiskt oerhört fina filmer. En chans för föräldrar att fånga de hoppgungeupplevelserna eller de första stegen på ett helt nytt sätt.

För vem bryr sig om bebisars privatliv?

Silicon Valley har en dröm om virtual reality som nästa stora trend, lika omvälvande som när mobiltelefonen gjorde entré. Om jättarna i Silicon Valley får som de vill kommer vi snart leva våra liv bakom klumpiga VR-glasögon.

Företagen som satsar prestige i att göra VR till “the next big thing” ser stora möjligheter i det som kallas social virtual reality. Det handlar att umgås med andra – snacka, uppleva, och turista ihop – trots att man befinner sig i helt olika världsändar.

På Facebooks utvecklarkonferens F8 demonstreras de senaste ideérna. Med vr-glasögon på näsan kan två kompisar tillsammans transportera sig till London och ta en selfie framför Big Ben.

Yaser Sheikh, chef över Oculus reserach-lab, har själva sin familj på andra sidan jordklotet. En gång om året träffar han släkten under några jetlaggade dagar,

– Än finns ingen teknik som kan ge oss samma känsla som att träffa nära och kära rent fysiskt. Men vi jobbar hårt på att det ska bli så, förklarar han.

Idag har VR-tekniken kommit så långt att du kan träffa din kompis avatar i ett VR-rum. Hand och-huvudrörelser klarar tekniken av. Till exempel kan man spela ping-pong ihop eller göra en high-five.

– Nu jobbar vi på att knäcka problemet med det övriga kroppsspråket, säger Yaser Sheikh.

Speciellt krångligt är det att få avataren att härma subtila ansiktsrörelser. En rynka i pannan, plutande läppar eller snabb blinknig säger mer än vi tror. Det är ansiktsrörelser som vi rent automatiskt registrerar och som hjälper oss att förstå den andre. För att sociala VR-upplevelser ska bli tillräckligt intressanta krävs lösningar, och det vet utvecklarna.

Att Facebook satsar på varenda aspekt av VR-trenden blir tydligt på utvecklar-konferensen F8 i San Francisco i veckan. Precis som en rad andra tech-jättar har Facebook lanserat ett VR-headset i år. Dessutom lanserar man en egen ufo-liknande 360-kamera. Utan bra 360-film och upplevelser kommer virtual reality- trenden falla platt till marken. Att få med filmskapare och medieföretag på båten är ett måste.

– Att filma en historia i 360 är ett helt nytt sätt för oss att tänka och möjligheterna är enorma, säger filmaren Paul Raphael som besöker utvecklarkonferensen i San Francisco.

Idag på Facebooks utvecklarfest F8 berättade Mark Zuckeberg om nya appar som ska inta Messenger. Nu ska vi slippa jobbiga kontakter med företag och kunna köpa blommor, boka resor och annat direkt i Messenger.

Facebook-grundaren outade sin egen favorit-bot just nu – väder-boten Poncho, som kan berätta allt om vädret.

Så klart blev jag nyfiken på Poncho och började chatta med boten, som föreställer en katt. Såhär gick konversationen:

När Mark Zuckerberg snackar lyssnar världen. Han är 31 bast och har byggt ett företag är värt svindlande 290 miljarder dollar. Hans idé har revolutionerat relationer och sättet vi umgås. När Facebook gick från studentrums-bygge till regelrätt startup tvivlade Zuckerberg själv på om han skulle klara uppgiften. ”Jag har aldrig drivit företag. Well, inte ens jobbat på ett företag”, sa han då.

Hursomhelst, det har gått bra för killen som gick från student till vd över en natt.

När han ställde sig på scen på F8 idag (en utvecklarkonferens som Facebook håller nästan varje år) gjorde han det självsäkert och avslappnat. Musiken dunkar, publiken jublar och det är bara rökmaskinen som fattas för att han ska vara rockstjärna på riktigt. Zuckerberg är klädd sin vanliga uniform – jeans och grå t-shirt. Han klär sig aldrig i något annat. Garderoben hemma består av ett hav med likadana grå t-shirts och lika många par jeans. Varför? För att han inte vill lägga energi på att besluta vad han ska ha på sig varje dag. Det finns viktigare beslut för en Facebook-höjdare att lägga energi på, har han räknat ut (bara en sann nörd resonerar sådär).

Han är känd för att svettas ymnigt när han keynote-snackar och lägger pads i armhålorna för att inte få svettlökar under armarna .

Hans uppgift där på scenen är såklart att få folk att hissna och åååååhhh-a över Facebooks framtidsplaner.

Han fixade det idag. Han rullade ut sina visioner om en mer sammankopplad värld: Om internet åt alla, om drönare och satelliter, om virtual reality som ska ge oss nya upplevelser, om en ny värld av hjälpsamma botar som räddar oss från tröttsamma kontakter med företag och – här fick jag puls – ett nytt redskap som gör att du aldrig mer behöver minnas ett användarnamn eller lösenord (Yay! Go Facebook!)

– Du måste var optimist för att förändra världen. Och människor kommer alltid kalla dig naiv, säger Mark Zuckerberg framme på scen.

Jag hör ingen som kallar honom naiv. Tvärtom. Facebook har darlingstatus i Silicon Valley. Jag har aldrig pratat med någon här som inte gillar Facebook. Företaget beskrivs som hyvens. Och trots att de är gamla i gården lyckas de hålla sig i framkant. De jobbar snabbt och de vill mycket.

Allra mest av allt vill Facebook ta över hela världen, låter det som. Speciellt planerna på internet åt alla känns som en världsdominans-idé. Runt fyra miljarder människor i världen har idag inte tillgång till internet. Facebook vill ändra på det. Med drönare i luften, specialbyggda flygplan med slanka vingar och en gratisversion av nätet ska massorna kunna koppla upp sig. Från scenen förklarar Zuckerberg hur allt det här gör skillnad och förändrar människors liv.

– Vi är en stor stor global community, säger Zuckerberg och slår ut med armarna.

Vi applåderar. Hurra, hurra! Hade vi pratat med emojis på Facebook hade Zuckerbergs tal pepprats med Wow-och-gilla-figurerna.

Det känns lite gnälligt mitt i glädjeyran och den mysiga stämningen med tusen visioner – men visst finns det något mindre mysigt i att tänka på att en enda aktör blir superstark? Eller är det ok om den superstarka aktören är Facebook?

I morgon drar den stora Facebook-festen F8 igång i på Fort Mason i San Francisco. Utvecklare och designers ska få höra allt om Facebooks framtidsplaner och chansen att mingla med Facebookarna. Mark Zuckerberg själv står på scen och presenterar nyheter.

En del har redan sipprat ut. Som att Facebook släpper in botar i Messenger som kan hjälpa till med det mesta – boka hotell, beställa pizza och ringa mamma. Och att Instant Articles nu blir tillgängligt för alla tidningshus och publicister.

– Men det finns mer, försäkrar en Facebook-pressis. Du måste komma båda dagarna!

Ikväll har Facebook smörjt oss reportrar med korv och öl på restaurangen Hogwash, delat ut presspass och puffat för konferensen. Vi tuggar och sväljer.

Det är svårt att värja sig för Facebook. Ett enormt företag, med en och en halv miljard användare världen över och som på drygt tio år blivit en självklar del i livet (hur många gånger om dan skrollar du genom din Facebook-feed?). Så när Mark Zuckerberg snackar lyssnar alla reportrar med blomkålsöron.

Ett problem som Facebook har ägnat kraft och tid åt är att vi delar med oss allt mindre av det personliga saker, som förlovningar, bebisbilder och semesterupplevelser. Den här typen av delningar föll med 21 procent från 2014 till 2015. Förklaringen? Kanske handlar det om att vi har fattat att det vi delar på Facebook inte är speciellt privat och kan nå långt utanför våra egna vänkretsar, trots inställningar. Över åren har vänskapsskaran på Facebook vuxit och blivit mindre intim. Många ”vänner” har man kanske bara träffat en gång och dessutom har föräldrar och till och med morföräldrar hittat till Facebook. De gillar, kommenterar och lägger sig i. Chefen vill också bli Facebook-kompis. Vill man verkligen att alla ska få ta del av romantiska middagar och semesteräventyr?

En annan analys om varför delningslusten dippat handlar om att Facebook blivit mer proffsigt. Facebook har jobbat målmedvetet för att få medieföretagen att lägga sina bästa artiklar på plattformen. Ju bättre innehåll, desto längre stannar folk kvar på Facebook. Och med det kan sociala medier- jätten tjäna mer pengar.

Men strategin har slagit tillbaka, tror vissa analytiker. För det känns som att komma in i ett rum där proffspratarna har tagit över. Så vad har lilla jag att komma med? Bilder på vårpicknick i gräset?

Vad det nu är som får oss att backa för att dela mer personliga poster så är trenden ett problem för Facebook.

Nostalgi kan vara ett sätt att sätta fart på inspirationen, tänkte Facebook. Och lanserade för omkring ett år sedan idén med att gamla inlägg flyter upp till ytan igen. Dessutom har påminnelserna om vem som fyller år blivit mer skräniga. Om det här räcker för att sätta fart på delandet får vi se.

Kanske kommer Zuckerberg med en pangnyhet på området imorgon.

På väg hem i en Uber pool (när man delar bilen med andra för att komma billigare undan, men faktiskt också för att man hamnar i massa kul samtal med random människor) träffade jag en nyinflyttad entreprenör. I vanliga fall är det Uber-föraren själv som brukar vara entreprenör och tjata om sin startup (”Jag ska snart sluta köra Uber”). Men den här gången var det alltså killen i baksätet. Han har uppfunnit en ”smart tallrik” som plåtar och väger maten och därefter räknar ut exakt hur mycket kalorier du petar i dig.

Honom måste jag skriva om snart. Ska bara klara av Zuckerberg först.

De blir inte mycket glammigare än Oscar de la Renta.

Modegiganten har fått en egen utställning på De Jung-museet i San Francisco och köerna är långa. Vi gick dit.

Jag har aldrig varit en stor fan av museer. Det är för lite upplevelse över stora lokaler med föremål i glasmonter för min del. Inte ens modeikonen Oscar de la Rentas kreationer på display räcker på egen hand. Men nu har det äntligen blivit kul med utställningar.

För sju dollar får man ta del av utställningens auditour, pepprad med extramaterial. När du passerar en av de La Rentas böljande balklänningar får du inte bara storyn i öronen – var inspirationen kom ifrån och vilka material som användes. Genom att klicka på skärmen kan jag se film från catwalken där klänningen visades upp för första gången. Annat kul extramaterial är röda-mattan-film där jag kan se hur det såg ut när kändisarna klätt upp sig och flashade de la Renta för världspressen.

Små enkla grepp som gör en utställning så mycket mer intressant och lärorik. Nu vet jag till och med hur modegigantens egen trädgård ser ut.

RIP, Oscar de la Renta. Det här var kul.

Någon beskrev Silicon Valley-entreprenörers mindset ungefär såhär: ”Hur kan jag lösa allt i livet som inte mamma fixar åt mig längre?”.

Inte underligt att appar som löser allt från tvättproblem till matleveranser och städhjälp haglat över dalen.

När Mark Zuckerberg och hans kompisar skapade Facebook i ett svettigt studentrum för sådär tio år sedan hade det ingen tanke på att  plattformen skulle komma att användas av revolutionerande rörelser, regimkritiker och förtryckta, marginaliserade grupper som ville förändra världen.

– Men just så har det blivit, säger Brett Solomon, som basar över organisationen Access Now.

Den här veckan har aktivister och människorättskämpar från hela världen samlats på konferensen RightsCon i San Francisco för att mingla, diskutera och förklara för Silicon Valley-jättarna hur framtidens internet måste funka.

– Det är oerhört viktigt att tech-företagen förstår vad som står på spel. Facebook, Snapchat och Wassup byggdes inte på dokument om mänskliga rättigheter – men de börjar förstå att de inte kan blunda för frågorna, säger Brett Solomon.

Ett stort problem för utsatta grupper – som HBTQ-rörelser i länder där det är förbjudet att vara gay – är säkerheten. I soliga Kalifornien där ingen egentligen bryr sig om vem du ligger med designas inte sociala-medier-plattformar först och främst med tanke på att skydda någons identitet.

– I många länder handlar det om liv och död. När människor blir arresterade kräver polisen lösenordet till Facebook, under hot eller till och med tortyr, säger Brett Solomon.

Svårigheten att vara helt anonym – har fått Esra’a Al Shafei från Bahrain att starta ett alternativ till Facebook. En mer skyddad plattform för HBTQ-personer i arabländerna.

– Facebook funkar inte för oss som det ser ut idag. Det finns en mängd sätt att infiltrera grupper. Hos oss bestämmer vi själva vem som är med och vem som är pålitlig, säger Esra’a Al Shafei.

Genom ett poängsystem kan du ta dig till olika nivåer på sajten, där känsliga ämnen diskuteras. För att ta sig in i chattrummet behöver du höga poäng – allt för att hålla hatarna och agenter som försöker infiltrera gruppen på avstånd.

Al Shafei organisation opererar i länder där, med undantag från Libanon, homosexualitet är kriminaliserat och trakasserier mot transcommunityn är ett enormt problem.

– Vi lever med ständigt skräck, också online. Ingen våga gå med i en gaygrupp på Facebook, där det syns klar och tydligt att du är medlem. Och även om du startar en fejkprofil finns alltid risken att du gör ett misstag och avslöjar dig själv, säger Esra’a.

Hon har varit i kontakt med Facebook och förklarat läget. Berättat att gaycommunityn på många håll i världen behöver ett bättre skydd på Facebooks plattform.

– Svaren jag får handlar om att Facebook är byggt för mer öppna samhällen och att det är en tillräckligt säkert plattform för oss att använda. Men jag tror inte de förstår den kulturella och politiska kontexten, säger Esra’a Al Shafei.

Hon är tydligt besviken på att Facebook inte gör mer.

– Jag tror inte att de är intresserade, helt enkelt. Det finns folk i Kina, flyktingar i Syrien, kvinnor i Sudan, problem över hela världen och de tycker inte de kan ta hand om allt, säger hon.

Lösningen blev alltså att bygga sin egen plattform, ahwaa.org, som nu också finns i Israel och Bulgarien. Facebookalternativet växer sakta genom mun-mot-mun-metoden och har idag 6.000 medlemmar.