Veckans snackis i Silicon Valley-kretsar är bråket mellan skvallersajten Gawker, muskelknippet Hulk Hogan och techmiljardären och PayPal-grundaren Peter Thiel.

Det visar sig att Thiel, som hatar-hatar-hatar Gawker som gjort feta skandalrubriker på hans eget och Silicon Valley-kompisarnas privatliv, i smyg har backat Hulk Hogan, som också har en konflikt med skvallerblaskan (de släppte en sexfilm med honom).

Målet för techmiljardären Thiel är att få Gawker att gå i konkurs. Att hjälpa Hulk Hogan att stämma skvallersajten på 140 miljoner är en del i den strategin.

Eftersom både mediebranchen och techbranschen älskar att prata om sig själva exploderade det i mina flöden.

Diskussionen vidgades snart till att handla om vad som händer om techeliten använder sina djupa plånböcker för att krossa mediesajter de inte gillar?

Att Gawker tar på sig rollen som publicist och maktgranskare kan man fnissa eller fnysa åt. Sajten lever på skandalrubriker och fick massiv kritik när de outade Peter Thiel, fastän techmiljardären själv inte var öppen med sin sexuella läggning. Men Gawker-grundaren Nick Denton har ändå en poäng när han varnar Thiel och andra techmiljardärer för att försöka stoppa medierna.

”Samhället är redan kritisk till miljärdärsklassens makt, till koncentrationen av rikedom i Silicon Valley och techföretagens inflytande över medierna”, skriver han i ett öppet brev till Peter Thiel.

Och i något som nästan liknar en vädjan (typ: ”sparka inte mer, jag ligger redan”):

”Peter, det här är vrickat. Även om du lyckas driva Gawker media i konkurs, ruinera skribenter du inte gillar, och mig, tänk på vad det kommer att betyda.”

Publicister har gett sig in i diskussionen. Ingen försvarar Gawkers värsta skandalrubriker, men Vox skriver att Thiels tilltag är farligt: ”Hans vapen är inte lagen – utan pengar”. Och Guardian menar att techföretagens höjdare som predikar om att informationen ska flöda fritt själva blockar medierna från att rapportera om dem – med hjälp av pengar .

Politiker har vant sig vid mediernas granskning, också när det gäller privatliv. Inför en presidentvalskampanj vänds det på varenda sten, uttalanden och misstag från 20 år tillbaka tas upp och nagelfars.

Idag har techmiljardärer och stora techföretag minst lika stort inflytande på samhällsutvecklingen som politiker. Men insynen för medierna är i stort sett noll.

Som Silicon Valley-reporter har jag ofta varit frustrerad över hur svårt det är att få access. Okey, nu är jag inte från Wired, Wall Street Journal eller New York Times utan från en liten oviktig sajt i Skandinavien, men ändå? Har i stort sett slutat skicka frågor till Facebooks pressavdelning. Det är ingen som svarar på ifrågasättande av policys. På sin höjd får man hålla till godo med en länk till ett pressmeddelande eller en blogg.

När jag efter flera månaders mejlkonversation fram och tillbaka äntligen skulle få en intervju med en höjdare på Fitbit krävdes en telefonkonferens med tre PR-personer från kontoren i Stockholm, London och Silicon Valley där jag skulle redogöra för frågor och vinkel innan det blev grönt ljus.

En annan gång blev jag utkörd från Linkedins huvudkontor när jag rundat PR-avdelningen och fått en intervju med en anställd där.

När jag skulle besöka Silicon Valley-darlingen Slack och frågade om jag fick ta med mig en fotograf blev svaret nej. Fastän det handlade om ett snällt, småfjäskigt reportage som visade hur populära Slack är just nu. Presspersonen ville att jag skulle referera till henne som en ”talesperson för Slack”. Där gick gränsen. Någon måste väl stå för något, tyckte jag.

På stora Google-konferensen I/O finns mängder med kunniga googlare som presenterar senaste nyheterna. Men ingen får säga något till mig ”on the record”. Isåfall måste pressavdelningen kopplas in. Presspersonerna som finns där rent fysiskt pratar gärna, men jag får inte skriva vem jag pratar med. Såkart känner man sig bakbunden.

På de stora techeventen utgörs mediekåren ofta av techjournalister, som mest är intresserade av nya gadgets och innovationer. Var är samhällsjournalisterna? Dessutom är techjournalisterna beroende av att få plats på nästa event – de bevakar branschen år ut och år in. Att skriva kritiskt och göra sig ovän med pr-folket är att skjuta sig själv i foten och inte bli inbjuden igen.

Jag säger som Bamse: Är man stark måste man vara snäll. Inte slå granskare (det gäller även skvallergranskare) i huvudet med feta plånböcker. Åtminstone inte i hemlighet. Stå för det isåfall.

En myndighetssnubbe är i stan.

Jag träffar Andreas Stubelius från Energimyndigheten i Dolores Park över en kaffe.

I min fördomsryggsäck hör myndigheter och entreprenörsanda inte ihop. Myndigheter är torra och grå, entreprenörer energiknippen i alla färger.

Så därför blir jag överraskad när Stubelius talar om att han har fixat ett möte med Bill Gates.

-Hur gick det till? Varför är Bill Gates intresserad av svenska Energimyndigheten?, frågar jag Andreas Stubelius som trätt på sig solglasögon och mer mer liknar en bakåtlutad kalifornien-dude än en grå myndighetsbyråkrat (okey, okey, nog nu, inga fler fördomar om myndigheter, lovar).

Bill Gates dök upp under klimatmötet i Paris i december och förklarade att han – tillsammans med en rad andra miljardärer – startar en mulitmiljarddollarfond för att hjälpa till att lösa klimatfrågorna. Investeringarna ska gå till forskning och företag som jobbar med att ta fram ren och grön energi.

– Sverige ligger redan långt fram när det gäller nya innovationer på det här området. Men vad som ofta saknas är pengar och riskkaptial, säger Andreas Stubelius.

Så nu hoppas Stubelius att mötet med Gates ska betyda att Microsoft-grundaren och världsförbättraren får upp ögonen för en rad svenska företag. Och helst investerar i dem också.

Energimyndigheten har själva plöjt ner pengar i en rad svenska startups som jobbar med så kallad ”clean tech” och några av dem har följt med Stubelius till Silicon Valley.

-Jag tog med mig de kaxigaste. Kulturen i Silicon Valley är väldigt annorlunda. Investerarna vill höra om visioner och svenska entreprenörer är ofta lite för försiktiga och realistiska när de pitchar sina idéer, säger Andreas Stubelius.

Den allra kaxigaste entreprenören ska få det utlovade, personliga mötet med Bill Gates. Han heter Giovanni Fili och är vd för solcellsutvecklaren Exeger i Stockholm. Företaget har tagit fram en smart solcell som kan ladda energi utan att exponeras för direkt solljus. Den kan användas för att ladda paddor och mobiler (tack för det, inga mer sladdar och glömda laddare).

När Andreas Stubelius berättade för Exeger-grundaren att det var han som skulle få chansen att träffa Bill Gates i San Francisco blev reaktionen inte direkt den som Energimyndighetens representant väntat sig.

– Han sa bara ”Bra, men kan du se till att jag får träffa Elon Musk också”, säger Anders Stubelius och skrattar.

Sedan måste han iväg för att träffa en kinesisk investerare. Men han har problem. Energimyndigheten låter honom nämligen inte streama från telefonen när han är utomlands. Han har inget nät och kan inte beställa en Uber.

Hahahaha! Jag skrattar jättehögt. Energimyndigheten är på jakt efter dollarmiljoner till svenska företag, men det är för dyrt för myndighetsrepresentanten att använda telefonen på plats i Silicon Valley. Det är lite sött.

To the rescue! Jag beställer en bil åt myndigheten i appen.

På tisdag – efter långhelgen här i USA – startar Clean Energy Ministerial i San Francisco. Det är ett uppföljningsmöte till det stora klimatmötet i Paris där energiministrar från hela världen samlas för att försöka göra verklighet av alla visioner som fästes på dokumenten. Sveriges energiminister Ibrahim Baylan skulle vara på plats, men ställde in i sista stund på grund av regeringsombildningen. Nu får Energimyndigheten och de svenska entreprenörerna, som kommer presentera sina företag på en stor utställning ihop med clean tech-företag från hela världen, få försöka hävda sig själva. 

Maker-rörelsen, en världsomspännande bygg-det-själv-kultur, breder ut sig. Det är nördigt, galet, genialt och kul.

120.000 besökare på Maker-mässan i San Mateo i helgen. 65.000 i Paris för två veckor sedan. 100.000 i Rom och lika många i Shenzen i Kina. Det går inte längre att snacka om en nördig nishmässa. Maker-kulturen har blivit en folkrörlse. I USA har var fjärde stad ett ”maker-space”, alltså en verkstad dit hugade gör-det-självare kan träffas och bygga prylar.

Teknik har aldrig varit så billig som den är idag. Historiskt har det aldrig varit lättare att bygga hyfsat avancerade prylar hemma i garaget. Eller skriva ut egenhändigt designade prylar på en 3D-skrivare. Allt som krävs är livlig fantasi och noll spärrar för skapande. Dessutom är You Tube fullt av instruktionsfilmer för den som vill lära sig bygga allt från vattenspridare till robotar.

Det här var min allra första maker-mässa och det enorma festivalområdet i San Mateo utanför San Francisco är en visuell bomb – av robotar, knasiga åkdon, drönare som susar fram i maxfart, exploderande cola-flaskor, skulpturer som sprutar eld och mitt i alltihop står superidolen för alla gör-det-självare på scen – Adam Savage från Mythbusters.

Drönarracet på en bana snitslad med neonljus var crazy. Fattar inte hur piloterna hänger med när gör-det-själv-drönarna ser ut som blixtstreck när det snurrar i jättehastighet runt banan. Att de kraschar med jämna mellanrum är såklart det som får publiken att jubla mest.

Den här jättekatt-bilen var populär bland mässbesökarna:

Precis som det vilda racet på åkdon som folk byggt själva…

Och leksaker, som den här gungan, som är helt genial och ger ”varför-har-ingen-tänkt-på-det-här-förr-funderingar:

Mycket som skapas inom maker-rörelsen är ren konst. Den här upplevelsen – att ligga på golvet och fascineras av en ljusshow var poppis:

Eller det här konstveket, helt och hållet byggt av tejp!

Den som vill avfärda makerrörelsen som nörderi på speed bör avstå. Det tycker Carl Heath på Interactive Institute i Göteborg som besöker mässan i San Mateo. Heath är en maker-evangelist och menar att gör-det-själv-kulturen bör vårdas och hissas.

– Glöm inte att en massa av dom här galna uppfinningar faktiskt blir riktiga företag med produkter som säljs världen över, säger han.

Techjättar som Google, Microsoft, Intel är på plats på mässan med stora välbesökta montrar.

-Stora företag håller sig framme, för här i vimlet finns nästa generations innovatörer och nästa stora idé, säger Carl Heath.

Själv vill han att maker-kulturen ska in i skolan. Interactive Institute har tillsammans med över 30 aktörer, från skolhuvudmän till akademi och företag, dragit igång ett testprojekt, där makerkultur och programmering ska integreras i undervisningen.

Och vad ska det vara bra för?

Jo, förklarar Carl Heath. Att lära sig att bygga och att skapa har massor med fördelar. Dels får man en förståelse för hur saker och ting fungerar. Steget till att jobba med teknik blir mindre. Att bygga saker med sina egna händer innebär att man kommer ihåg bättre.

– Skapandet och berättandet är kärnan av nästan allt vi gör, och därför också något av det viktigaste ett barn kan få möjlighet att erfara, säger Carl Heath.

Vi får se. Om en nishad nördrörelse, som håller på att bli att bli mainstream, kan ta sig hela vägen in genom svenska skolporten. Om gamla slöjdsalar med trähyvlar och fingerborgar pimpas med 3D-skrivare och maker-anda är vi hemma.

Dag två. Google I/O. Jätteutvecklarkonferensen i Mountain View med 7000 deltagare.

Jag har suttit med på en mäktig keynote och rad demo-sessioner. Lyssnat på googlers som entusiastiskt presenterar sina senaste nyheter. Det är presentationer med snygga, snabbklippta videor, applåder, åhhh-ande och jubel. Snack om hur ”powerful!” en ny uppdatering är, hur ”exciting!” det är att en app kan ladda mycket snabbare och ”amazing!” att en digital assistent är så smart.

Jag har inget problem med att folk är entusiastiska över sitt jobb, men det känns lite…futtigt.

När Google-vd:n Sundar Pichai klev upp på scenen i onsdags för att hålla sin keynote, som Silicon Valley hade ältat och spekulerat om i dagar, säger han med emfas att han Google vill hjälpa folk att uträtta allt de vill i ”sin egen värld”.

Här är några exempel från keynoten på hur Google löst problem för människor: Istället för att knappa in dina egna svar i chatten kan Googles intelligenta assistent ge tips om hur du ska svara. Det är bara att klicka på svaret som passar bäst när kompisen skickar en bild på sin hund tillexempel:

Det är trist och segt att ladda ner en app – så nu behöver du inte göra det, utan kan använda den ändå genom Googles nya service Instant Apps. Dessutom har utvecklarna löst problemet med att kunna chatta nyanserat. Nu kan du mixtra med pratbubblorna i nya appen Allo. Stora pratbubblor (betyder att du skriker) eller små pratbubblor (betyder att du viskar).

Och Googles intelligenta assistent har blivit så intelligent att den själv bokar bord på stans bästa indier om den vet att  du är sugen curry.

I en av de svarta bussarna, med säten som luktar nytt läder, skyfflas  reportrar mellan festivalparken och Googles campus. Jag får en plats bredvid googlaren Andrew och vi börjar snacka.

Jag vill inte framstå som en neggig reporter, men säger vad jag tycker:  Nyheterna som presenteras på keynoten här ute i Mountain View passar utmärkt för uppkopplade, välbärgade människor med fulltecknade kalendrar och busy liv. De bor i storstan och drar nytta av en uppsjö av digitala tjänster. Som att få hjälp av Google-assistenten att hitta rätt restaurang, till exempel. 

Hemma i Ulricehamn, där jag växte upp, kunde man välja mellan kinessyltan, några pizzerior och, om det skulle vara fint, Stadshotellet. Spelar ingen roll hur AI-intelligent en digital assistent är – den kommer inte hitta någon restaurang som uppfyller mitt begär efter indisk mat.

Med risk för dålig stämning säger jag till Andrew att Silicon Valley verkar utveckla produkter som passar Silicon Valley-människor. Och ärligt talat Andrew, även om ni styr världen så är ni inte så många.

Andrew säger att han och andra googlare är medvetna om problemet, att det finns risk för en bubblamentalitet i  Silicon Valley. Ett krux är att googlarna testar sina nya produkter på sig själva först, berättar han. Det kallas “dog fooding” och googlare från andra avdelningar får ge kollegorna feedback.

Fegt, tycker jag. Det är klart de gillar allt som kollegorna med exakt samma livsstil har hittat på. Men testa den intelligenta, restaurangbokande digitala assistenten på ulricehamnare. Det blir tufft, förklarar jag för Andrew. Feedbacken blir en helt annan: “Vad ska det här vara bra för? Helt värdelöst. Korkat.”

Idag går nästan 80 procent av investeringar i nya amerikanska startups till några få välbefolkade stater med vibrerade storstäder  – Kalifornien, New York och Massachusetts. När utvecklare har fokus på att lösa problem i sina egna uppkopplade storstadsliv skapas tjänster som Uber, Instacart och Tinder. Vem satsar på att lösa alla andras vardagsbekymmer?

Dessutom kommer ideérna från utvecklarna i Silicon Valley – självkörande bilar, robotar och innovativa digitala tjänster – skapa stora bekymmer för mängder av människor. De kommer inte ha jobben kvar i “sin egen värld”. Så hur löser vi det?

Inte genom att skrika av frustration med jättestora pratbubblor i appen Allo i alla fall.

Det har blivit ett himla hallabaloo i veckan över nyheten om att Facebook skulle fiffla med nyheter. Twitterflödet bubblar. Amerikanska senaten kräver svar av Zuckerberg.Och Zuckerberg skriver ett långt inlägg för att försvara sitt Facebook.

Det handlar om trendande nyheter som Facebook visar upp i högra kolumnen i feeden. Nyheter som ska ha delats mest och det snackas mest om.

Journalister som tidigare jobbat på Facebook läckte till sajten Gizmodo och berättar hur de manipulerat trendande ämnen. Att man bumpat ner konservativa nyheter (som trendat bland användarna på riktigt) och gett andra ämnen en skjuts uppåt.

När nyheter om terrorattackerna i Paris inte delades tillräckligt snabbt såg Facebooks redaktion till att artiklar om terrordådet injicerades i flödena. Allt för att det skulle se ut som att Facebook var en plattform där människor pratade om hårda, viktiga nyheter.

Facebook-redaktörerna i Gizmodos artikel berättar också att de fått direktiv om att inte röra nyheter om Facebook, inte ge dem kraft att få spridning.

Med andra ord: Facebook agerat som vilken nyhetsredaktion som helst. Man använder sin egen plattform för att bestämma vilka nyheter som ska bli störst.

Skillnaden är bara att Facebook inte berättat att nyhetsflödena är kurerade. Facebook ska vara en neutral leverantör av nyheter – inte publicist. Så har det alltid låtit från Facebook-håll. Men Gizmodos snack med före detta Facebook-anställda journalister pekar på något annat.

Är det hemskt och dåligt att Facebook styr i nyhetsflödet? Eller kanske rentav bra? Mer om Kim Kardashians senaste shoppingrunda och fler uppblåsta konspirationsteorier om inte facebookarna gav trendarflödet en manipulerad puff, kanske?

Mediestormen kring Facebook och trendande ämnen har landat i att det kanske inte är så himla viktigt om Facebook skruvar i positionen för trendande nyheter (hur många läser den kolumen?) Inte ens konservativa medier här i USA (som alltså skulle ha missgynnats av Facebooks redaktion) är speciellt upprörda.

Fokus för diskussionen skiftade snabbt till: Har Facebook ljugit tidigare? Låtsas vara en neutral nyhetsförmedlare, som presenterar de nyheter du är intresserad av i flödet, fastän man egentligen mixtrar med nyhetspresentationen? Vad betyder det för verklighetsuppfattningen?

Frågan blir speciellt känslig eftersom Facebook är i full färd med att övertala nyhetshus över hela världen att lita på plattformen som huvuddistributör. Redan idag ser 60 procent av amerikaner online Facebook som sin främsta nyhetskälla. Jätten lockar med tjänster som Instant articles och live video. Med 1,6 miljoner användare och ambitionen att bli nätets superpportal betyder det att Facebook får en himla massa makt.

Vill vi det om vi inte riktigt vet hur de hanterar våra nyhetsflöden?

Ärligt, jag har aldrig varit en stor fan av massagestavar. En kompis däremot älskar sina, använder tills dom går sönder (har aldrig riktigt fattat hur man hanterar en massagestav så den bryts itu, men det går tydligen) och köper nästa.

Snart kommer nästa generation massagestav ut på marknaden – den smarta. Just det, Big Data för snippan. Möjligheten att kartlägga orgasmen och räkna ut exakt när, på vilket sätt och hur länge. Inbäddat i den grå smartstaven flera olika sensorer inbäddade. Via en app kan all orgasmdata laddas upp till telefonen. Såhär kan det se ut i appen:

Som vi längtat? Woop, woop. Eller? En graf över vägen mot klimax. Som visar exakt hur lång tid det tar innan det smäller. Eller vilken vinkel som är mest effektiv för optimal njutning.

Träffar smartstaven ”Lioness” grundare Liz Klinger på Berkeleys accelerator SkyDeck. Här backas en rad startups som just kommit ur startblocken av det välrenommerade universitetets stora nätverk.

– Jag kommer från en konservativ familj i mellanvästern. Vi snackade aldrig om sex hemma, berättar hon.

Jag bänder och känner på smartstaven och tänker visst, det kan ju vara spännande att sätta siffror på sina orgasmer. Pyttesensorerna inbäddade i silikon kan avslöja sånt som jag aldrig tänkt på att jag vill veta. Genomsnittstiden för att komma. Hur mycket temperaturen stiger mellan benen när klimax närmar sig. Och kanske kan man också hitta mönster för kåtaste dagarna i månaden.

Just nu betatestas den sensorförsedda massagestaven av kvinnor. Det man framförallt sett, berättar Liz, är att det blir lättare att prata om sex med sin partner.

En betatestare hade problem med sin man som alltid kom mycket snabbare än hon. Genom sin insamlade orgasmdata kunde hon visa hur lång tid hon behövde för att hänga med.

– Min vision är att kvinnor ska få ett bättre sexliv och att det ska bli enklare att ha en konversation med sin partner, säger Liz och tillägger att hon minska stigmat kring kvinnlig sexualitet.

Jag blir lite full i skratt. Får bilden i huvet: Jag plockar upp telefonen framför en kille och visar upp min orgasmgraf. Börjar peka och förklara. Snart är vi involverande i en sprudlande konversation. Or not.

Skulle det verkligen bli enklare att snacka om sex genom att luta sig på data? Själv har jag aldrig kopplat ihop sex med grafer och siffror och tänker inte börja nu heller.

Hursomhelst, snart finns den isbrytande smartstaven på marknaden. En fitbit för snippan. Vem vet, snart kanske jag står där och jämför med orgasmdata med polarna, precis som när vi skryter om vad hälsoappen säger, och hur många steg vi tagit idag.

Jag tror att en spännande grej att hålla ögonen på är ideér om skola och utbildning. Det är ju faktiskt där allt börjar – och åtminstone här i USA, där föräldrar är beredda att plöja ner massor med pengar i sina barns utbildning finns chans att tjäna pengar på idéer om hur utbildning kan digitaliseras och personifieras. Såklart superintressant.

Idag hälsade jag på hos startupen Alt School. En skola som startades här i San Francisco för tre år sedan av ett par Google-chefer som ville stöpa om skolan. Dessutom plöjde Marc Zuckerberg ner 100 miljoner dollar i projektet.

Vad Alt School har gjort är att skapa microskolor – skolor med bara ett klassrum. Undervisningen är hyperpersonifierad. Allt som händer i klassrummet registreras via kameror och mjukvara som används  i undervisningen och kan visa var eleven kör fast eller vilken typ av instruktion som passar bäst för varje enskild elev. Visuell, till exempel. Elevernas engagemang registreras också. Hur många gånger ställer eleven frågor och hur intresserat tar de del i diskussionerna?  Det finns också planer på att registrera elevernas rörelser i klassrummet med wearables.

Låter det scary?

Det här i alla fall Alt Schools modell. Genom att samla så mycket data som möjligt om varje enskild elev räknar man med att kunna leverera en så personifierad och passande utbildning som möjligt.   

Dessutom tror skolan att man snart kan automatisera vissa läraruppgifter – som att sätta betyg eller planera. Och då får lärarna tid till det dom faktiskt ska göra – vara instruktörer. Alt School redan planer på att skala den här idén.

Mer om allt det här senare. Skön Kristihimmelfärdshelg!

Ett gäng av mina kompisar här i San Francisco är erfarna burners. De har packat sin stora husbil med proviant, tält, byggmaterial, droger, pälskappor och solglasögon och dragit till öknen varje år när festivalen Burning man arrangeras.

Jag har aldrig varit där, men det är ett imponerande arrangemang. Ökenlandskapet förvandlas till en jättefest. En hel stad med konstinstallationer och musikscener byggs upp och intas av tusentals människor som festar, inspireras, och knyter nya kontakter i larger-than-life-outfits. Sista kvällen bränns en väldigt träskulptur – The Burning Man – och i år firar festivalen 30 år.

Men nu har Burning Man fått, well…konkurrens. Vilket resulterade i en lång, intressant och ganska ilsken tråd på en kompis Facebooksida. Grejen är nämligen att tech-eliten har skapat sin egen Burning Man-festival, en lyxvariant av orginalfestivalen med spa, finmiddagar och personliga assistenter.  Techeliten klär ut sig i traditionell burningstil och minglar, föreläser och festar. Det är business och nöje med öknen som kuliss. Vd:ar, höjdare och anställda från Silicon Valleys vinnarföretag är där. Få andra har råd.

Det som fick flera av mina kompisar i Facebook-trådet att reagera var den proppmätta, översittarattityden som låg över hela evenemanget. Guardian rapporterar från Further Future (det är så lyxfestivalen kallas) och i artikeln droppas citat från deltagare. ”Vi är dem som kan forma framtiden. Det här är människorna som inte bara kan, de är de enda som kan”. Eller ”Det här är Burning Man 1%”.

Anya, som själv är djupt rotad i Silicon Valleys techmylla, var på plats. I Facebook-tråden beskriver hon festivalen: ”Den självförhärligande attityden var utbredd. Föreläsningarna var ytliga och löjliga, ibland kväljande. Jag hörde folk som klagade över dålig service…”

Hon forsätter:

”Någon borde lyfta och kritisera den elitistiska premissen bakom hela festivalen”.

Någon annan skriver: ”Silicon Valley 2016 har blivit som Wall Street 1985. Var är det nya Silicon Valley?”

Och en tredje:

”Det låter som om de pratar om ett nytt hinduiskt kast-system. Precis som vid första dot com-boomen när ett asshole hyrde in folk som skulle agera möbler på hans partyn”.

Det är inte första gången Silicon Valley-techisarnas attityder får kritik. Länge har San Francisco-borna klagat på nykomlingarna som vällt in sedan techboomen tog fart. De driver upp hyror, har noll förståelse för San Franciscos historia, betalar 50 dollar för en hamburgare på hipsterställen och de tror de kan lösa världens problem med algoritmer och nya appar, menar kritikerna.

Det finns också kritik mot Silicon Valleys fokus. Vad är det för ideér som människor som har mycket pengar och bor i uppkopplade städer i varma, soliga Kalifornien kläcker?

Uber. En fantastisk idé för folk som bor i storstäder, har en smartphone och  tillräckligt med pengar för att åka taxi.

Airbnb. Jättebra för den delen av befolkning som har råd att åka på semester och tjäna några tusenlappar på att hyra in sig hos någon istället för att bo på hotell.

Allsköns mattjänster, där maten beställs via en app, levereras till dörren, ackompanjerad med receptbooklet och färdigskalade vitlöksklyftor. Toppen för stressade, heltidsarbetande människor som bor i städer där tjänsterna erbjuds.

Idag går nästan 80 procent av investeringar i nya amerikanska startups till några få välbefolkade stater med vibrerade storstäder  – Kalifornien, New York och Massachusetts.

Digitaliseringen skapar klyftor, som såklart kommer blir ännu större om innovatörerna som bestämmer vad som är nästa stora grej lever i en urban, uppkopplad välståndsbubbla. Och som dessutom gillar att vara lite speciella, skapa en egen Burning Man där de kan klappa varandra på axeln och tycka att de kan allt bättre än världen utanför.

Har min kompis Annika på besök. Hon jobbar på UD och vi snackar om regeringens digitala diplomater. Sverige skryter med att ha världens mest sociala-medier-savvy utrikesdepartement och Annika och de andra diplomaterna ska vara aktiva och berätta om allt det gör på facebook och twitter.

Annat var det på Carl Bildts tid. Då protesterades det vilt över att en politiker hade egen blogg.

Jag skämtar inte. Det är helt sant. Vi snackar 2007, när Carl Bildt just hade blivit utrikesminister.

“Alla dessa dagar – en utrikesministers liv och vardag” var en uppskattad blogg med över 160 000 läsare varje månad. Carl Bildt skrev om allt han kände för och passade också på att nypa till journalister och politiska motståndare.

Men i en debattartikel på DN-debatt ryter Bertil Torekull, gamle chefredaktören på Svenska Dagbladet: “Utrikesministern pratar för mycket på bloggen”. Han jämför Bildt med Hugo Chavez, Venezuelas president som brukade tala timmar under sina tv-framträdanden.

Att en politiker har sin egen kanal ut till folk gillar inte Bertil Torekull. Han klagar och menar att genom bloggen “förskjuts den maktbalans som i tryckfrihetsförordningen förlänar ett demokratiskt uppdrag till medierna att granska de styrande”.

Det känns som att Torekull skrev det här för hundra år sedan – jag måste skratta högt. Men året är alltså 2007. Bråk om bloggens vara eller icke vara blev det. Om det var rätt eller fel att en politiker kunde runda de källkritiska medierna på det här sättet.  “Oj, vilken debatt”, skrev Bildt på bloggen.

Idag är Carl Bildt twitterstjärna med en halv miljon följare. Politiker utnyttjar sociala medier till max.

Donald Trumps tweet hamnar på Vanity Fairs första sida och Hillary Clinton anstränger sig för att verka twittersmart. Just nu skrattas det åt Hillary som använder uttrycket “Yas”.

Yas är nätets nya modeord och eftersom Hillary vill vara down med sina millennieväljare har hon yassat. Dessutom har hon (eller hennes millenials som sköter kontot) postat gifs och syrliga humorinlägg. Som det om när Trump anklagade Clinton för att spela ”kvinnokortet”.

Hon har också bett följare att twittra sina känslor för studielån – i “tre emojis”. Det känns inte riktigt Hillary.

Det här är twitters tredje persidentval och Snapchats första.

Det kanske dröjer ett tag innan politiker och deras kampanjer får in den alldeles perfekta fingertoppskänslan för sociala kanaler.

Men i alla fall är det ingen som ifrågasätter att de ska få finnas där.

…finns den här skylten:

Det är entreprenörerna med vilda idéer som får stjärnstatus. Men bakom varje framgångsrik nörd står en riskkapitalist med djup plånbok. Bakom kulisserna är det ändå investerarna som styr världen. Deras pondus är tydlig – inte minst på parkeringsplatsen.

…myser vuxna, kostymklädda män i lekbubbla.

Hur och varför puffiga sackosäckar blev den givna symbolen för en framgångsrik startup är oklart. Men såklart vill ingen erkänna att de inte är down med entreprenörerna. Sackosäcken lever vidare. Trots att det blir svårare att komma upp ur pöshålet med åren.

…är Google mäktigare än Gud

Smarta grundarna till kyrkan i Palo Alto, mitt i Silicon Valleys hjärta, drar nytta av Googles kändisstatus. Google kan inte hjälpa till när det gäller allt en människa söker, förklarar banderollen utanför. Googlarna i grannbyn håller antagligen inte med.

….känner sig miljonärer som underdogs

Oj, ordföranden i en bostadsrättsförening i Palo Alto klagar loss i lokaltidningen: ”Det verkar som om miljardärer bara kan klampa in och köra med en genomsnittlig miljonär som mig själv”. Stackars, stukade dollarmiljonärer.

…bär praktikanter färgglada hattar med propeller

Ärligt talat – räcker det inte att bli nollad en gång i livet? Nope, säger Google. Nyanställda  måste bära färgglad keps och kallas “Noogle”. Var inte Google företaget som kom upp med en slogan som löd “Don´t be evil”?

…kommer gymmet till dig

Att Silicon Valley-företagen skämmer bort sina anställda med allt från gratisluncher till fritidskonsulter som fixar helgens aktiviteter för den överarbetade techiesen är givet. Dessutom behöver en googlare eller facebookare aldrig lämna sitt soliga campus för att klippa sig eller dra ut tänder. En rad företag servar tech-folket på plats har poppat upp som svampar ur jorden. De parkerar tandläkarbussen och klippbussen utanför tech-entrén. Gymmet rullar såklart också hela vägen fram till porten.

..får sms:are egen fil

Fotgängarolyckorna har ökat radikalt sedan sms och chat-tjänster gjorde entré. Mobilchattare retar gallfeber med sitt långsamma sms-tempo och bör alltid få egen fil.

…får techisar åka privat lyxbuss till jobbet

Glöm tunnelbanans trängsel i rusningstid. Som techie transporteras du i luftkonditionerade bussar med mörka rutor från stan ut till dalen.

…står välkomstkommittén och väntar när man kommer hem från jobbet.

Googles lyxbussar drabbas med jämna mellanrum av San Franciscobornas vrede. Tomater, ägg och ilskna demonstranter möter googlarna vid busshållplatsen. En av techie-livets få baksidor.

…jämförs jakten på lägenheter med Hunger Games.

Försök få tag på en lägenhet till vettigt pris i San Francisco. Omöjligt uppdrag. Idag snittar ettorna på över 20 000 kronor i månaden. Billiga lägenheter, ”rent controlled”, skulle San Franciscoborna döda för. Ungefär med samma målmedvetenhet som Katniss och Peeta.

….finns exotiska glass-smaker.

Solen skiner alltid i Kalifornien. Alla äter glass. Smakerna skiftar.

…föredrar folk cocktailmaskiner framför espressomaskiner.

I det smarta hemmet där de smarta Silicon Valley-folket bor finns såklart en smart drinkmaskin, som blandar valfri drink som du beställt i appen innan du kliver över tröskeln hemma. Skål!