Jag träffar ofta människor i mitt jobb som vill revolutionera det ena eller det andra. Med nya ideér och digitalt tänk vill de ruska om en gammal invand bransch, visa att de kan bättre och i bästa fall sno en fet bit av markanden.
Airbnb, Uber, Facebook och Amazon är exempel på företag som lyckats.
Idag träffade jag de svenska killarna bakom startupen Verbling, ett företag som vill revolutionera språkundervisningsbranschen. Via nätet kopplar de ihop språklärare med språkstudenter över hela världen och har redan en halv miljon registrerade studenter.

Hade jag suttit på ett traditionellt språkundervisningsföretag hade jag blivit lite orolig. Medan företrädare för start-ups ofta pratar om hur paranoida de är (det är en positiv egenskap här i Silicon Valley), verkar många ledare för traditionella företag inte ha ett uns av oro i kroppen.

Allting flyttar online, så varför skulle inte spårkundervisningen göra det? Idag är det bara en pyttedel av företagen som säljer språkundervisning som erbjuder online-lektioner: Tre procent. Grundarna till Verbling får något vått i blicken när de presenterar siffrorna.

Kanske tänker språkskolorna att det inte finns något som kan hota deras ställning? Att studenter alltid behöver en lärare – lajv i rummet.
Men det är lite som att säga att journalistiken behöver papperstidningen. Mediebranschen vadar redan igenom sitt stålbad och fastän papperstidningen fortfarande bär kostnaderna på de flesta håll är mediehusen med kass digital strategi dödsdömda.

Den största online-plattformen för spårkundervisning idag är TutorGroup med bas i Asien.
Wow, tänker ni. Vilka visionärer. De fattade tidigt var som var på gång.
Men riktigt så var det inte. Det som fick TutorGroup att gå online var utbrottet av sjukdomen SARS i Asien 2003. När det stod klart att det inte var sunt att samla 30 personer i ett rum för undervisning – risken för att viruset ska spridas är för stor – startade TutorGroup sina online-kurser.

Men det handlade alltså inte om att de var framsynta. De var först när hotet om överlevnad slickade dem i nacken som de agerade.

Det vore ju bra om andra branscher som står inför digitaliseringen inte behöver dödliga virus för att reagera.

Jag tappade bort min femåring i New Yorks tunnelbana. Skräckscenario för vilken förälder som helst. Det gick ursnabbt. Trångt och knuffigt på perrongen på 34-gatan i rusningstid. Plötsligt står femåringen bakom en stängd tunnelbanedörr, jag har hamnat utanför på perrongen. Jag bankar på rutan när vagnen gnisslar iväg skriker till folk där inne att hjälpa min son av vid nästa hållplats. Jag kommer efter – så fort jag bara kan! Femåringen ser ut som en skräckslagen minivariant av spökfiguren i målningen “Skriet” när han försvinner ur mitt synfält.

Idag finns en uppsjö av spårningsverktyg för föräldrar som vill hålla koll på sina barn. Jag skriver om ett av det senaste – Child Angel – ett övervakningsarmband för barn här.

I min historia hade det knappast funkat med en gps-sändare fäst på sonen. Det här hände för många år sen, men fortfarande är det svårt att få uppkoppling i New Yorks tunnelbana.

Det känns som det tar minst 20 minuter innan nästa t-banetåg kommer och oron skaver. När mitt tåg äntligen rullar in på nästa perrong står femåringen där och ser nöjd och glad ut, omringad av fem vuxna. Alla fem har gått av vagnen för att försäkra sig om att mor och son återförenas.

Skräckupplevelsen byttes i ett huj mot känslan av att människor vill väl, till och med stressade newyorkare i rusningstid.

Det här känns betydligt tryggare än ett fungerande övervakningsarmband. Och dessutom – det intensiva lyckoruset över återföreningen hade gått helt bort om jag hela tiden vetat att han var safe. Det vore synd.  För alla moments när man fattar vad som verkligen räknas i livet är bra moments.

På måndag startar det stora klimattoppmötet i Paris och klimat-tänket ska hamna i fokus igen. 

Något som skulle hjälpa var om alla hade mindre jag-vill-bo-i-stan-lust. Själv kan jag inte tänka mig nåt annat. Men storstäder och megastäder är storbovar när det handlar om miljötänk – och redan 2050 kommer 70 procent bo i megastäder om vi inte gör nåt.

Beteendeförändringen för oss när bostäder ska göras om i noll-miljö-avtryck-stil och vi ska leva klimatsmart är enorm. Eko-visionärer tänker ofta i gröna-vågen-banor och uppmålar det som romantiskt att påta i egna grönsaksland, odla fisk i stora tråg i växthuset på tomten och se till att maskarna trivs i komposten. Steget för mig är bara för stort. För jag tror att det skulle vara jättetrist och småjobbigt (well, uppvuxen i skogen, så jag pratar inte helt utan erfarenhet). Jag vill beställa matkassar och ha nära till krogen. Tror att eko-visionärerna måste komma upp med en ny story. En Tesla-vändning för eko-bostäder, om ni fattar hur jag menar. Sexigt istället för skogsmulle-vibe. Tesla lyckades göra elbilen till något lika attraktivt som en traditionell supersportbil. Minst. 

Har träffat en eko-visionär. Hoppas att hans eko-byar tar skruv, men alla kommer inte vilja leva på det här sättet. Läs själv:

http://www.aftonbladet.se/partnerstudio/digitalalivet/article21821075.ab

Under terrornatten i Paris blev det tydligt att människor som ville hitta, hjälpa och trösta varandra tog till sociala medier. 4,1 miljoner människor använde Facebooks redskap och kunde med ett klick meddela vänner och familj att de var i säkerhet och inte drabbats av terroristernas vansinne.

Ibland är det lätt att glömma hur det var utan Facebook och twitter, eller sms och mejl direkt i mobilen.

Dagarna efter terrordådet den 11 september var sökandet efter saknade familjemedlemmar, kollegor och vänner som jobbat i tvillingtornen konstant. Det var inte bara räddningspersonalen som letade. Alla sökte och hoppades på mirakel. Väggar runt om i stan tapetserades med bilder på saknade och desperata vädjanden om att höra av sig om man hade sett personen.

Namn, företag och våningsnummer i skyskrapan. “Help me please.” Och så ett telefonnummer.

Anhöriga försökte också få uppmärksamhet från nyhetsteamen ute på gatorna. Alla ville få chansen att få vara med framför kameran med hoppet om att någon där ute visste om en älskad anhörig hade överlevt.

När ännu en våldsam terrorattack drabbar nästan 15 år senare vände sig människor världen över till sociala medier för att få information om familjemedlemmar och vänner som fanns i Paris.

Facebook aktiverade sitt Safety-check-redskap fredag kväll, och bad sina användare i Paris att klicka “I´m safe” om de var i säkerhet och inte drabbats i attackerna. Under de 24 första timmarna hade 4,1 miljoner personer använt Facebook-redskapet och i vännernas feedar dök det lugnande meddelandet upp:

“I´m ok”.

Efter tsunamin i Japan som drabbade över tolv miljoner människor för fyra år sedan började Facebook  jobba med att ta fram säkerhetskontroll-verktyget.

“Under de senaste åren, vid katastrofer och kriser, har vi sett hur människor använder Facebook för att få veta om deras närmaste är i säkerhet. Att få kontakt med andra är alltid viktigt, men i kriser spelar det som störst roll”, skrev Mark Zuckerberg när Safety-check lanserades förra året.

Sedan dess har Saftey-check aktiverats fem gånger vid olika naturkatastrofer.

“I fredags var första gången vi aktiverade tjänsten för en sådan här situation”, skriver Facebooks pressteam i ett mejl till Aftonbladet (de skriver alltså inte ”terrorattack”, jag bara noterar)

På Twitter användes hashtaggen som kan översättas “söker i Paris” (#rechercheParis) flitigt under terrornatten. Användare över hela världen publicerade foton på människor de desperat försökte få kontakt med i Paris och under natten vällde 100 tweets i minuten in under taggen.

Många använde också Twitter för att hjälpa andra som inte vågade ta sig hem efter terrorattackerna. Under hashtaggen #PorteOuverte (öppen dörr) rullade 6.900 tweets i minuten in efter midnatt. Folk öppnade sina hem för främlingar som behövde någonstans att ta vägen. Här i USA startade #strandedinUS, där fransmän som blivit fast när flyg till Paris ställdes in, kunde få hjälp att hitta tak över huvudet.

Det är en klen tröst efter fruktansvärda terrordåden i Paris – men människor som vill hitta, hjälpa och stötta varandra har fått en mycket större möjlighet att göra just det – tack vare sociala medier.

En hektiskt start på veckan. I söndags kväll brände vi ner till Los Angeles och träffade teamet bakom Hyperloopen. Projektet handlar om att revolutionera resandet. I kapslar lika snabba som flygplan ska vi vina genom jätterör mellan San Francisco och Los Angeles på 35 minuter.

Väl till baka i San Francisco (tyvärr är inte Hyperloopen verklighet än, så det tog närmare åtta tråkiga, långsamma timmar i bil att ta sig hem) träffade vi gänget som håller på att utveckla världens första webbverktyg som kan bygga hemsidor med artificiell intelligens. Ett projekt som tech-världen följer med stormintresse.

Entreprenörer som bestämt sig för att förändra ett system i grunden är såklart intressanta. De kan snacka. De har visioner som slår i taket och förmågan att få andra att tända på deras idéer.

De tänker i nya banor, inte bara när det gäller själva projektidén, utan också när det gäller hur man jobbar.

The Grid-killarna, som vill förändra webbsajt-byggen i grunden, består av ett team på runt 30 personer. Högkvarteret ligger på Clay Street i San Francisco och hit är alla utvecklare välkomna att bo och jobba när dom vill. Det är en ståtlig kåk. Ett familjehus med fem sovrum, jättevardagsrum och trädgård med pool. Småtrist historia med förre stenrike ägaren som dog i huset, där han drog i sig en överdos när han festade om med ett gäng prostituerade. Hursomhelst, idag bor och jobbar The Grid-teamet här.

https://twitter.com/KatMedias/status/664237241858846720

Grundaren Dan Tocchini är gift småbarnspappa med hus en bit utanför San Francisco, men ägnar minst två nätter i veckan i The Grid-huset.

”Skönt att kunna koncentrera sig på jobb. Visst, vi tar en öl på kvällen och har kul. Allt flyter ihop, jobb eller fritid, det vet man inte riktigt. Alla är fokuserade på att få jobbet gjort.”

Det är en oortodox syn på arbetsplatsen – att leva ihop med sina jobbarkompisar. Men det funkar, säger dom.

Hyperloop Transportation Technologies i Los Angeles är också annorlunda. Det handlar om hur företaget byggs. Grundaren Dirk Ahlborn är ingen techie egentligen, men har tydligen förmågan att suga åt sig talanger från hela världen. Teknisk expertis, psykologer, arkitekter och anti-terrorexperter har signat upp och jobbar i projektet. I utbyte mot minst tio timmar jobb i veckan får de aktier i företaget och kan jobba från vilket hörn i världen som helst. All möjlig typ av kompetens behövs för att projektet ska bli framgångsrikt.

Det handlar alltså inte om anställningsintervjuer och traditionella anställningar, den som har något att bidra med är välkommen. Serieentreprenören Dick Ahlborn säger att det aldrig varit lättare att driva företag. Han kallar det inte ens företag förresten, utan väljer att säga ”movement”.

Jag höll på att dö. Trodde jag i alla fall. Plötsligt blossade ansiktet upp, det hettade i kinderna och röda utslag spred sig ner över halsen, axlar och bröst. Allt gick på några minuter, såg i ett slag ut som en rödbränd solturist, hyn kliade och brände. Jag fick panik. Skulle ni också fått om ni såg det här i spegeln framför er:

Fick chansen att älta min nära-döden-upplevelse med läkaren Alexander Börve i veckan. Han har kallat sig en ny Steve Jobs – för sjukvård, och huserar på Berkeley University.

– Jesus, säger han när jag visade bilden i mobilen. Vad hände?

Att på allvar börja integrera användarvänliga appar och hemma-teknik i sjukvården är nödvändigt menar doktor Börve.

I Sverige avsätter vi en hög med pengar för att ta hand om våra sjuka varje år, men om vi inte börjar jobba smartare med det som kallas hälso-tech finns ingen chans att pengarna kommer räcka till framöver. Den åldrande befolkningen växer, allt fler lever längre med kroniska sjukdomar och trycket på sjukvården ökar.

Experter räknar med att skatten måste höjas brutalt om vi ska kunna hålla samma nivå i sjukvården framöver.

Ingen vill betala mer skatt, och ingen vill ha sämre sjukvård. Ekvationen går inte ihop, så vad göra?

Ett svar är att patienterna gör en del av jobbet själva. Alexander Börve har utvecklat en app och ett billigt hemma-dermatoskop (ett redskap som hudläkare använder dagligen för att kolla på misstänkta cancer lesioner) Det här kan kan hjälpa patienter att ta reda på om utslag och hudfläckar är farliga. Det fungerar såhär: Patienten fotar sin hudåkomma med mobilen eller hemma-dermatoskopet, svarar på några frågor och klickar iväg info och foto. På andra sidan appen analyserar en hudläkare bilderna och kan i bästa fall avfärda hudåkomma som helt ofarlig. Det händer i 70 procent av fallen. I de fall som app-läkaren är osäker eller med säkerhet vet att hudproblemet borde åtgärdas, rekommenderas patienten att söka upp en läkare face-to-face.

7 av 10 som använder appen får alltså ett lugnande besked, och behöver inte ranta iväg till läkaren på vårdcentralen i onödan. På samma sätt slipper vårdcentralens läkare träffa patienter med helt ofarliga hudåkommor. En win-win, huh?

Jag önskar att jag känt till Börves app – FirstDerm – innan jag åkte taxi i ilfart till en läkare. Där fick jag först fick vänta i ett sterilt väntrum och sen vänta ännu längre i ett undersökningsrum, iklädd enormt ful sjukhusrock (vid det här laget hade mina utslag försvunnit för länge sen).

När jag låg där på britsen googlade jag. Resultaten pekade på att det jag drabbats av var en så kallad ”niacin flush”, en allergisk reaktion mot B-vitaminet niacin. Hade blivit serverad en portion vitaminpiller till frukost av min son, som är inne i en hälsosam period.

När läkaren väl klev in i undersökningsrummet förklarade jag vad jag varit med om, visade bilden på utslagen och presenterade mitt googlings-resultat. Kunde det vara en “niacin-flush”?

Vad händer? Jo läkaren sätter sig vid datorn och – googlar.

Efter ett par minuters scrollande bland resultaten säger hon:

”Jag kan sätta hela min månadslön på det du drabbats av är ”nicacin-flush”.

Jag checkar ut. Läkarbesöket tog 2,5 timmar och kostade över 2 000 kronor.
I´m just saying.

När jag träffar människor som är uberly smarta hänger jag inte alltid med, fattar inte hela bilden. Men jag greppar i alla fall ”det här är så jävla bra”.

Larry Leifer, professor på Stanfords D-school  är en  enormt smart person. I fredags fick jag en två timmar lång privat föreläsning av honom. Ni fattar. Lyx.

I 30 år har Larry forskat i hur de bästa idéerna skapas. Wow!-Pow!-Yay!-genombrotten i teamwork. Vilka faktorer spelar in? Hur kommunicerar teamen som lyckas bäst.

Det visar sig till exempel att orden ”no” och ”but” är förödande för lyckat teamwork.
Och att ju fler frågor som teamet ställer sinsemellan, desto bättre resultat.
Det är bara ett axplock av intressant teamwork-forskning från Larrys labb.

När robotar (Larry räknar allt som är digitalt och programerbart som robotar) i allt högre grad börjar kommunicera med människor är det viktigt att robotarna blir så bra som möjligt på mänskligt teamwork. Idag är dom inte tillräckligt vassa. Som Siri, Apple-assistenten:

”Siri är autistisk. Hyfsat smart, men autistisk.”, säger Larry.

Framöver kommer robotarna att bli mer känslosamma. Det är lätt att programmera bort kommunikationsmissar som ”no” och ”but”. Larrys labbtester visar också vilket som är det mest effektiva sättet att bemöta en irriterad person. Robotar kan lära sig hur det går till, höra om vi pratar med arg eller glad röst och svara oss därefter.

Inte konstigt att tech-företagen i Silicon Valley jagar professor Larry Leifer och vill jobba med honom för att göra sina robotar bättre på mänskligt teamwork.

Jag skrattar och säger att det låter väldigt trevlig att umgås med sin mobil eller robotassistent framöver, när de blivit lite smartare, kommit över sin autism.
”Kanske kan dom uppfostra våra barn åt oss”, skämtar jag.
”Ja, och dom kommer vara mycket bättre på det”, säger Larry och ler.
Han däremot, skämtar inte.

Hemma hos mig har konflikter om datorspel och skärmtid gått över styr, många gånger. Jag menar: Helt. Över. Styr. Vi snackar skrikmatcher på nivån nu-ringer-grannarna-soc-och-jag-förlorar-vårdnaden, till slagsmål och köksstol som kraschades mot golvet i vredesutbrott (den gången jag ryckte ut modemet och gömde det).

Socialstyrelsen borde ge ut broschyren ”En guide till desperata föräldrar – om skärmtid och datorspel”. Vi snackar för lite om det. Antagligen för att det är skämmigt att medge att man är en kass förälder som inte klarar att få loss sitt barn från skärmen.

Men det är inte konstigt att dom blir hooked. Skriver just nu en artikel om vad som händer i hjärnan när man spelar. Det finns en enorm kraft i gejming. En motivatormotor, att jaga efter det man vill ha. En ny nivå, en vinst.
Studier visar att centret för positiv motivation i hjärnan går på för högtryck hos en gejmer. Lustkänslorna bubblar.

Förra veckan träffade jag ett team som vill använda den här kraften där den är som mest användbar: I en verklig kamp på liv och död.
Teamet på HopeLap i SiliconValley har utvecklat ett datorspel för kids med cancer. Vi träffade Nate, 17, som diagnosticerades med leukemi i januari. Han spränger cancerceller i luften i spelet Remission2. Istället för att sno så många bilar som möjligt eller mejja ner prostituerade handlar det här spelet om att klå cancer som vill slå rot i kroppen.
Och det funkar.
En studie visar att barnen som spelar ReMission2 klarar sin cancerbehandling bättre än dom som inte spelar. Kunskapen om sjukdomen ökar och motiviationen att ta sina mediciner höjs. Känslan ”Jag kan vinna mot min cancer” blir starkare, visar samma studie. Det är mäktigt.

Teamet på HopeLab evangeliserar bland spelbolagen och försöker puffa för utveckling av spel som förändrar beteenden i verkliga livet. Spel som kan motivera oss att sluta röka, gå ner i vikt eller leva sundare på andra sätt.
Men intresset från spelbolagen är hittills lågt.

Synd. För konfliktnivån hemma hos mig skulle sjunka rejält om gejmingen inte handlade om att ta död på folk däri spelvärlden. Speciellt tacksam skulle jag bli om någon utvecklar ett spel som taggar kidsen lämna skärmen då och då.

Vi satt i en snigellångsam bilkö in mot San Francisco. Helt igenkorkad motorväg, vid rusningstid. Och började snacka självkörande bilar. Hade dom bara funnits här på motorvägen skulle vi suttit fyra i varje bil, trafiken flyta, vi skulle redan varit inne i stan.

Vi kom in på urspännade etiska diskussioner om de självkörande fordonen.
Hur ska man programmera en bil? Hur ska fordonet reagera om ett barn springer ut på vägen? Ska det väja och köra på ett pensionärspar bredvid, eller köra in i en bergvägg och skada passagerarna i bilen?

Såna tankar är mindbending. Vem bestämmer över liv och död när en självkörande bil ska programmeras? Vem ska mejas ner och vem ska klara sig?
Här i USA dör 30 000 människor i trafikolyckor varje år. En svensk småstad. Och vi accepterar. Trafiken kräver offer och vi köper det.
Men bara om det är människor som kör ihjäl andra människor. Vad tror ni skulle hända om en självkörande bil körde ihjäl folk? Det hade blivit en oerhörd skandal antagligen, right?

Vi vet att självkörande bilar är bättre på att köra trafiksäkert. Ingen mänsklig faktor där. Självkörande fordon skulle garanterat minska dödsfallen i trafiken, men räcker det att dom fixar jobbet dubbelt så bra som mänskliga förare, bara kör ihjäl några tusen varje år?

Vi snackade fram och tillbaka, vi hade ju en hel del tid på en igenkorkad motorväg.
Hursomhelst, det kommer dröja ett tag innan vi får snabba självkörande bilar. De första som är ute och rullar på vägarna är lika söta och dumma som självgående gräsklippare.
Det sa Peter Georén från KTH när vi snackade framtidens fordon i‪ ABMorgon‬ i morse.
Här kan ni se klippet.

Om helgens Uberstrejk floppade? Ja, skulle jag säga. De flesta Uber-bilar rullade som vanligt. Men nu måste Uber ändra storyn om sig själva. För tugget om frihet, pengar, flexibilitet och du-är-din-egen-boss på jobbet som bara är bäst, har visat sig vara lögn.

Strejkande Uber-chaffisar har pekat på gig-ekonomins baksida.

I helgen laddade Uber-chaufförer i städer som San Francisco, Chigaco, Boston, Houston och Los Angeles för strejk. Självutnämnde strejkledaren Abe Husein från Kansas city uppmanade chaufförer från hela landet att lägga ner jobbet fredag till söndag. Ju fler bilar som stod still, desto bättre.
Allt handlade om att sätta press på Uber och ge förarna bättre villkor.

Själv flög Abe Husein in till San Francisco och demonstrerade med ett hundratal andra Uberförare (vissa maskerade) framför Ubers högkvarter på Market street. Medierna var där och Husein eldade på framför kamerorna. Men några Uber-chefer syntes inte till.
Online-taxijätten uppmärksammade knappt strejken. En ögonbrynshöjning och en suck, liksom.

Att det var enormt svårt att organisera en brokig skara Uberchaufförer blev tydligt. Ingen vet riktig hur många som deltog. Innan strejken tog fart hade 12.000 chaufförer anmält sig som strejkare på facebooksajten. Men det är bara en bråkdel av Uberförarna i USA, över 160 000 enligt en rapport från förra året.

Strejkledaren själv fick ta emot en hel del spott från Uber-chaffisarna. Hans kaxiga och stridslystna stil går inte riktigt hem – inte i medierna heller. Han framstår mest som en testosteronstinn gaphals, som med vassa metoder vill få uppmärksamhet. Han uppmanar strejkarna att skapa fejk-konton, beställa bilar och sen inte dyka upp. Eller parkera vid flygplatsen utan att slå på sin app för att hindra andra förare att få kunder.

Men när vi chattade över Facebook på söndagkvällen var han nöjd med sin insats.
”Det gick jättebra. I många städer syntes strejken, det fanns ont om chaufförer och taxorna blev tre gånger så höga”, skrev Abe Husein.
”Nästa steg är att starta en fackförening för Uber-förarna”, fortsatte han.
”Det blir den allra första och det handlar om att ge förarna en röst. De som inte deltog är svikare och borde skämmas.”

Många förare hade inte ens hört talas om strejken, och fattade inte ens att det var strejkbrytare. Men trots det, strejken hade en effekt:
Ubers egen glättiga bild av jobben de erbjuder har fått en knäck. Ramsan om att tusentals förare använder företagets app för att kunna tjäna pengar, vara sin egen boss, åtnjuta frihet, flexibilitet och nå sina egna mål är inte hela sanningen. Det finns en baksida av den nya gig-ekonomin som inte är lika attraktiv. Det har de strejkande Uber-förarna visat i helgen.