Jag tror att jag skriver det här som ett direkt svar till Erik Rosenbergs premiärinlägg i den här bloggen. Eller kontrast. Eller kommentar.

Jag känner mig inte som en misslyckad pokerspelare. Tvärtom. Sen mäter väl folk framgång på olika sätt antar jag. I pokervärlden mäts framgång ofta i inspelade pengar och där ligger jag väl i lä i jämförelse med ”proffsen” men på den nivån jag spelar så går det bra. Och det går bra för att jag är duktig. För att jag utvecklas och hela tiden hittar nya och snabbare sätt att exploatera mina motspelares svagheter.

Jag känner mig stark vid ett pokerbord. De första åren jag spelade poker försökte jag alltid sätta mig i jobbiga situationer vid borden. Spela mot erkänt duktiga spelare för att lära mig. Jag fick givetvis pisk hela tiden. Eller njä, inte hela tiden. Jag har faktiskt en hel del trofeér i bältet. Namedroppande kör jag senare, jag vill ju inte sabba några av de anekdoter som kommer längre fram.

Jag heter Jens Jadbäck och är snart 30 år gammal. Vissa dagar känns det tungt att erkänna att man nästan är 30, andra dagar inte.
Jag har liksom Erik Rosenberg jobbat med att skriva om poker. Jag har bevakat turneringar i Sydamerika, Nordamerika och Europa. Allt från WSOP till EPT, WPT och PHT. 2006 började jag jobba för en pokersajt i London. Året därpå flyttade jag hem till Sverige men fortsatte att jobba med samma sak. Nu jobbar jag på NordicBet sedan ett år tillbaka. Huvudsysslan är VIP spelare, men jag är nästan lite allt-i-allo på grund av mina kontakter och generella branschkunskaper. Det blir med andra ord en del andra projekt också, allt ifrån affiliates till marknadsspecifika kampanjer. Naturligtvis blir det en hel del live events också.

Nuförtiden spelar jag nästan uteslutande livepoker. Onlinepokern använder jag mest till kval, likt vår bloggkollega Ola Brandborn. Den senaste vinsten kom förra söndagen då jag kammade ett Vegas-paket värt 6 000 dollar. Eftersom jag redan var inbokad till Las Vegas i år så använder jag vinsten till att plocka med flickvännen som också är pokertokig. Hon är turneringsspecialist och har lärt mig otroligt mycket. Vi har helt olika spelstil och har kunnat dra stor nytta av varandras tips och råd. Mest jag då ska jag erkänna, eftersom hon är ganska mycket bättre än jag.

Det blir ett lätt hektiskt liv när man både jobbar med poker och dessutom spelar poker. Det är tvära kast och ofta kan man inte planera särskilt långt fram i tiden. Plötsligt vinner man en satellit någonstans och måste dra iväg. Eller så vinner en kund en satellit och då är det samma sak. Den enda riktiga hållpunkten under året brukar vara WSOP i Las Vegas som jag har besökt sedan 2005 med undantag för förra året, då jag höll på att flytta till Stockholm och precis hade börjat på mitt nya jobb.

Den närmaste tiden blir det en tripp ner till Malta, sedan nästan direkt till Las Vegas, direkt därefter lite semester i New York och eventuellt ett snabbt besök i Atlantic City. Sedan blir det sensommarturné på de svenska klubbarna.

Här i bloggen kommer jag att skriva om både gammalt och nytt. Saker jag varit med om nyligen eller för flera år sedan. Det blir anekdoter från Londons klubbar, söderhavsöar och homegames. Det blir självklart kommentarer på aktuella händelser och förhoppningsvis lite käftande oss skribenter emellan.

Jag tänkte berätta hur jag lärde känna de andra skribenterna. Den älsta bekantskapen av dem för mig är Ola Brandborn. Honom träffade jag för första gången 2003 (tror jag att det var). Jag och ett par kompisar hade en pokerklubb nere i Lund och han skulle hjälpa till med sponsringen. Vi skulle ses i Stockholm på anrika Klubben men när vi kom dit stod ingen Ola att finna. Det ryktades om att han blivit brutalt utdragen gång efter annan föregående kväll. Till slut dök han upp, mer eller mindre som ett spöke. Men vi fick vår sponsring i alla fall.
Sedan startades pokerförbundet upp och Ola skrev de officiella pokerreglerna och jag korrekturläste. Sedan vet jag inte hur det kom sig men våra vägar korsades allt mer. Vi har jobbat ihop, gjort filmer från Vegas, skrivit bloggar och kört en massa projekt. Jag vet inte vad det är med den där teoretikernörden men vi brukar kunna skapa bra skit!

Erik Rosenberg och jag blev ombedda att lägga till varandra på msn av en gemensam bekant. Jag visste att han bloggade och att han gjorde det bra men jag hade inte riktigt hunnit läsa hans alster. På ett av våra pokerforum började en gruppering bildas, ett kompisgäng mer eller mindre, och både jag och Erik halkade med. Sedan har det blivit ett antal träffar, mest i sociala pokersammanhang, bland annat på Valterego Invitational häromåret.

Simon Lindell träddade jag för första gången i vintras på en turnering strax utanför Örebro. Vi hade addat ett SuperWeekend paket till prispotten men vi ville inte ge det till vinnaren (eftersom det är så tråkigt) så jag skrev ner på en lapp att den som åker ut på plats 26 skulle få paketet. Jag vek ihop den och gav den till turneringsledaren och berättade inte för någon hur det låg till.
Simon var den som åkte ut på ”the lucky spot” och för någon månad sen bar det av till Tallinn. Vi satt fast där i några dagar på grund av askmolnet, men vi hade förbannat kul!
Han är, liksom de andra, en jävligt duktig skribent och det kommer att bli skitkul att läsa vad han skriver. Sin privata blogg uppdaterar han alltför sällan i mitt tycke.

Jahapp, det var lite om mig (och andra) men mer kommer. Jag har lite svårt att hålla käften ibland så räkna med liv i luckan med jämna mellanrum…

Jag är på väg igen. På väg mot ett Kasino i Göteborg. Det är över 20 mil enkel resa. Men jag åker dit ändå för att spela en 2000-kronors onsdagsturnering. Varför lämna fru, hem och en skön soffa för det? Galenskap hävdar vissa. Men visst är galenskap granne med genialitet?

Svaret är inte pengar. Även om jag vinner turren på Cosmopol och kammar hem förstapriset på 50k skulle det inte förändra mitt liv alls. Däremot frugans liv då jag lovat henne en ny väska om jag vinner, som hon citat ”inte kan leva utan”. För mig är resan det viktigaste. Inte bilresan och korven på Statoil så klart, utan att få vara med vid bordet, spela bra poker och känna pulsen en stund.

Det låtar banalt, men jag har kommit underfund med att jag älskar poker. Räknar man ut antalet timmar som jag lagt ner på spelet de senaste fem åren så måste det vara så. Annars är jag svårt spelberoende, sjuk eller dum i huvudet. Så jag väljer att förklara det som en kärleksaffär i stället. Jag tror frugan är rätt nöjd med att få pengar till presenter från sin mans älskarinna. Jag vill inte att någon annan ska veta hur mycket tid pokern har tagit. Folk skulle bara säga att jag har kastat bort ett par år av mitt liv.

Men för mig har det inte varit bortkastat. Jag tycker snarare att de här åren med poker har lagt grunden till mitt fortsatta liv. Jag har till exempel träffat människor som jag aldrig hade träffat utanför pokern. En del av dessa fladdrar bara till i periferin och glöms bort, andra ser jag som goda vänner jag inte vill vara utan. Även ekonomiskt har det betytt mycket. Trots att jag knappast är någon highstakesspelare, snarare lowstakes, så har jag idag kunnat lägga undan tillräckligt med pengar för att känna mig trygg. Det är tur att jag har lärt mig något under åren, för jag hade spelat lika mycket poker om jag varit en förlorande spelare. Då hade det garanterat blivit ”Lyxfällan” nästa.

Så vem är jag?

Jag heter Simon Lindell, i pokerkretsar kallad dybban. Jag är 27 år och arbetar i dag på en lokaltidning som nöjesredaktör. De senaste åren har jag dock börjat plocka russinen ur livets stora kaka och gått ner på 50 procent. Pokerspelandet får den resterande arbetstiden. Och lite bloggande.

En mer berättigad fråga är varför jag är här?

Hur jag hamnade på aftonbladet vet jag knappt själv. De senaste 1,5 åren har jag haft en egen liten pokerblogg. Jag antar att mitt ego är alldeles för stort för att tacka nej till en blogg på Sveriges största blaska. Att jag sen måste dela den med tre riktiga pokernördar är väl något jag får acceptera så länge…

Min kärlekshistoria fortsätter i alla fall här. Ibland är den galen, ibland genial. Det är skit samma. De är ju ändå grannar.

Okej, först och främst. Jag har INTE döpt den här bloggen. Jag är INTE pokerproffs. Möjligen annat än att merparten av min inkomst kommer från pokerrelaterad verksamhet. Om man kisar lite med hjärnan kan man säga att jag är proffs på att leva av poker. Välkommen till kvällstidningsvärlden.

Sportjournalister är misslyckade idrottsmän brukar det sägas. Det är möjligt att det är så, och det finns säkert en hel del i den klyschan som också kan appliceras på oss pokerskribenter. Visst finns det en och annan bloggare eller till och med professionell textknackare som kan spela poker. Då menar jag VERKLIGEN spela poker. Återstår den stora massan av oss som skriver. Det är säkert så att många börjat spela för att de närt en dröm om de stora pengarna, för att sedan finna att talangen, ambitionen eller tiden inte funnits för att gå hela vägen. Eller så har man som mig, prioriterat skrivandet framför spelandet och därför inte utvecklats i någon större utsträckning.

Vem är jag?

Jag är en snart trettiosexårig tvåbarnsfarsa, hobbyspelare och chefredaktör på Poker.se, som tillsammans med vårt forum pokerforum.nu är Sveriges största pokercommunity. Jag började precis som de flesta andra med att spela nätpoker för playmoney, testade några frirullar och hittade sedan några no deposit-bonusar på diverse obskyra microgamingskins. Av en händelse började jag blogga en smula om mitt spel, och insåg snabbt att jag hade mer fallenhet för skrivandet än spelandet, och började skriva allt mer. En boll sätter en annan i rullning, och här är jag nu. Jag livnär mig ju faktiskt på heltid på poker i och med skrivandet , även om jag speltekniskt i bästa fall inte är mer än marginellt vinnande. Detta torde bekräfta tesen jag inledde denna text med.

Jag spelar relativt mycket på nätet (3-5000 händer i veckan), men på grund av jobb, familj och ett infall att köpa ett trähus för tre år sedan blir det inte mycket tid för livespel. Någon gång i månaden letar jag mig till lämplig klubb eller casino. Jag har också den senaste månaden faktiskt seriöst börjat försöka lära mig poker på riktigt, att alltså försöka lära mig teori och strategi på allvar i stället för att bara hipp-som-happ-spela.

Blir man inte sugen på att spela när man jobbar så mycket med att titta när andra spelar?

Det är säkert olika från person till person, men jag har sedan jag hittade pokern fascinerats så mycket av kulturen och fenomenet runt omkring, och särskiljt det från min egen närvaro vid borden. När jag är och bevakar en turnering, och står och tittar på ett finalbord där spelare som Anton Wigg eller Mats Gavatin sitter och spelar tänker jag inte att det hade varit kul att sitta där – det hade det garanterat – utan tänker mer på stämningen, miljön, inramningen och helheten. Det som driver mig i mitt jobb är just det, människorna, miljöerna och beteendena. Det är det jag vill förmedla och beskriva.

Det är därför jag är här nu.

Att få ett erbjudande om att blogga om sitt jobb och sin hobby – i mitt fall detsamma, jag är lyckligt lottad – i Sveriges största kvällstidnings nätupplaga är en nobrainer. I stort sett alla som skriver gör det för att bli lästa, och jag är inget undantag. Den välkände pokerbloggaren Indiscreet sa en gång till mig att bloggande är en egotripp i första hand, och det är så sant som det är sagt.

Mitt mål med bloggandet på Aftonbladet är att berätta för Dig vad som händer i pokersverige, och om hur det är att jobba med poker på heltid. Jag är i gott sällskap; mina skrivarkollegor på den här bloggen är i mina ögon tre av Pokersveriges bästa skribenter på grund av olika faktorer. Det bådar gott för att göra den här bloggen till något riktigt läsvärt.