En del av pokerbranschen präglas av den motbjudande kombinationen bekvämlighet och undermålighet.

Som en efterdyning av pokerboomen kommer de populärkulturella inslagen som ett brev på posten. Det ska göras spel, tv-spel, sånger, tv-serier, filmer och fan och hans oäkta moster. Så länge skiten har någon kvalitet i sig är det väl inget större problem, men problemet är att skiten – oftast, inte alltid – just är skit. Precis som många lockas till spelet poker i hopp om att göra snabba pengar utan hemläxa (”Hur svårt kan det va’?”), tror någon entreprenör att man packa ner vad som helst som har anknytning till poker och sälja. Ska du spela poker, gör någon sorts försök att lära dig spelet. OCh då menar jag inte att lära sig reglerna genom att spela med låtsaspengar, och sen tro att du är hajjrollah’. Lär dig grundläggande strategi. Om du sen, likt mig, upptäcker att du är en sopa så fine, då har du i alla fall gjort ett försök. Samma sak när det gäller att producera produkter med pokeranknytning: Snäääääälla, försök göra något som i alla fall har någon form av kvalitet.

Jag såg Eric Bana-filmen Lucky You för några månader sedan. Storyn är i korthet att gammal världsmästare och son till gammal världsmästare ska göra upp sina relationer, och parallellt med det spela WSOP. De får förståelse för varandra, hinner spela några partier totalt orealistisk poker, och visa några schyssta vyer över Las Vegas. Skämskudde fram.

Förra veckan tittade jag på pokerkomedin The Grand, med Woody Harrelson. Långt ifrån något mästerverk, men har fanns i alla fall en del underhållande scener. De kommer så klart undan med att det är en komedi också. Har man viss insyn i svensk poker känner man igen mycket, och flera av karatärerna går nästan direkt att överföra till svenska pokerprofiler. En del så exakt att jag skrattade högt när de dök upp.

Och så musiken då. Här är väl mest problemet att folk inte bemödar sig om att gräva djupare än rakt framför näsan. Ska det tas fram en pokerlåt är det alltid antingen Don Schlitz The Gambler (Nej, det är inte Kenny Rogers låt!) eller Motörheads Ace of Spades. Det finns andra låter med pokertema som är både bättre och framför allt mindre uttjatade. Två jag vill slå ett slag för är The Clash The Card Cheat och möjligen än mer Townes Van Zandts Mr Mudd and Mr Gold, om ett parti poker som plötsligt kommer till liv.

Orka förkovra dig, oavsett om det handlar om att utforska ny musik eller att lära dig spela kort på riktigt. Orka satsa på att göra en film ordentligt istället för snabbt.

Det finns paralleller mellan denna fantasilöshet och viljan att göra snabba cash på poker. Folk orkar inte med att göra något ambitiöst. Eller saknar de bara tålamod? Gemensamt för de spelare som lyckats över tid (alltså inte donkklonkat en turre eller två) och de entreprenörer som skapat något som rönt framgång, är att de gjort jobbet ordentligt. Från idé till genomförande. Och när genomförandet är förbi, tillkommer förvaltandet. En bra spelare följer med utvecklingen, precis som en bra entreprenör skapar något som håller över tid, eller som går att anpassa efter tidens tempo.

Vad jag efterfrågar är lite mer kreativitet, lite mer fantasi, och framför allt lite mer ambition. Både från entreprenörer och nya lycksökare. Det är mycket möjligt att du är din egen lyckas smed, men då får du se till att du gör arbetet ordentligt från början.