Jag tänkte helt fräckt slänga in ett av mina gamla blogginlägg från min ”privata” blogg. En del av er har redan läst det men jag antar att de flesta inte har det. Jag slänger in det för att mixa upp lite och för att ge en liten sneak peek på hur och vad jag skriver.
Senare i veckan kommer jag att adressera tillslaget på Krukan, lagstiftningen och framtiden. Anledningen till att jag väntar är att jag är ”bunden” att skriva för en annan sajt om just det ämnet i slutet av veckan.

Jag kom på idag att jag ju faktiskt är lite gammal i gamet vid det här laget. Jag har spelat poker  i många länder och jag vågar påstå att jag har sett fler klubbar än någon annan i Pokersverige. När jag började i branschen bodde jag i London och där fanns ett antal välskötta klubbar. Den mest kända är väl Gutshot. En bra klubb med väldigt varierande nivåer på inköpen – allt från £20 till £1000 varje vecka.
Hur som helst, nu glider jag iväg för mycket. Jag tänkte i egenskap av blivande gammal räv dra lite anekdoter i den här bloggen och som av en händelse kommer den här från London.

I konkurrens med Gutshot öppnades klubben Loose Cannon, passande nog på Cannon Street. Eller så var det mer troligt tvärtom. Att namnet passade gatan och inte tvärtom alltså. Skitsamma, ska inte snöa in på namnet nu. Loose Cannon låg i en mycket trevlig källarlokal med stora stenvalv som främsta attribut. Jag minns även att borden var väldigt speciella. Normalstora men vilande på riktigt bastanta träanordningar.
På Loose Cannon jobbade en fransman som dealer. Han paratade med typisk fransk brytning, mer eller mindre som hämtat från ’Allo ’allo ’emliga armén. Som alla fransmän ansåg han att franska var världsspråket och utgick helt enkelt från att alla andra kunde franska. Jag kan ingen franska förutom standardfrasena som ”Je suis un petit fromage” och annat dravel. Jag fick lära mig tyska i skolan.

Aaanyway, denna dealer körde med sina franska uttryck och sin accent till det yttersta. ”Öh, exkjys me, dis män häs cööölled yör bet monsiööör” osv osv.
Jag började bli lite av en stammis på klubben och jag lovade vår franske vän att lära mig lite franska till nästa gång jag besökte klubben. Nästa gång jag dök upp blev det till en större turnering som jag tidigare hade kvalat till. Jag åkte ut rätt fort med en kåk mot en högre kåk. Givetvis hade jag heller inte lärt mig någon ytterligare franska än ”Je suis un petit fromage”.
Tiltad sätter jag mig vid cashgamet och börjar slaska. Fransmannen dealar som vanligt. ”Monsiör Jöns. Yö lörned äny fränch?” undrade han. ”Actually I did” svarade jag, fortfarande tiltad och helt ointresserad av konversation med en dryg fransman. ”Tres bien, tell me, whöt did yö lörn?”
Jag sträcker då upp bägge händerna i luften och skriker med darrande röst ”I surrendöööör!” Fransmannen blir helt jävla tokig och börjar svära som en galning på franska (vissa svordomar förstår jag). Jag sitter och flinar åt min egen putslustighet och resten av spelarna vid bordet ligger mer eller mindre dubbelvikta på golvet när en vakt kommer gående och tar mig hårt i örat(!) och leder ut mig på gatan. Så var den kvällen slut.

Det är för övrigt enda gången jag blivit utkastad någonstans ifrån. Jag har heller inte besökt Loose Cannon sedan dess men nästa gång jag är i London ska jag se om jag hittar min franske vän.