När jag slutade nian för många år sedan var det kutym att man sista veckan kastade vattenballonger på varandra för att ”fira”. Det var ett jädra liv på lärarna om det där.
– De som kastar vattenballonger får sänkta betyg, skrek galna geografilärare Ragnar utmed korridorerna.
De där hoten tog inte så hårt, så vi fortsatte vår lek. Vi kom hem som våta katter på eftermiddagarna, men vi hade fruktansvärt kul.

En dag efter matten fyllde jag på ett par riktigt feta vattenballonger, ställde mig på mitt favoritställe över en trappa och väntade på att min värsta antagonist, Optikern, skulle uppenbara sig. Spänningen var olidlig. Vattenballongerna låg som små fina silikonbröst i händerna på mig, redo att avfyras. Sen hände allt fort. Optikern skymtade längst ner i trappan och adrenalinet hade precis börjat pumpa när jag kände en stadig näve grabba tag om min axel.
– Och vad i helvete håller du på med, ge mig ballongerna!!! vrålade Ragnar och tryckte upp mig mot en vägg.

Jag har aldrig varit särskilt modig och lämnade snabbt över ballongerna samtidigt som jag kämpade för att inte göra i byxan. Ragnar drog in mig i lärarrummet där jag sedan fick stå till svars för alla kastade vattenballonger under hela terminen. Kruxet var att jag bara hade kastat en bråkdel av de där ballongerna. Men just då var det jag som togs på bar gärning. Jag fick bli syndabock. Och ingen jäkel hade lust att ta min plats.

Jag kan tänka mig att ägarna av klubb Krukan känner likadant som jag gjorde. De får nu stå till svars för alla pokerklubbar där ute. Ingen jäkel vill ta deras plats. Skillnaden är att Krukan har betydligt äldre vänner än mina 15-åriga finniga polare. Den här gången kan man vänta sig mer.

Ola frågade sig i ett tidigare inlägg varför inte Pokerförbundet har uttalat sig i frågan. Det gör jag med. Ännu konstigare är kanske varför inte Unibet har gjort det? Nu är det dags att ställa upp för sina vattenballongkastande kompisar. Vi delar ju trots allt samma mål och intresse.