Jag tycker att en av de roligaste sakerna med pokervärlden är när man hittar de dolda historierna i historien. Spelare eller profiler som verkligen bidragit med något, eller skrivit in sitt namn i historieböckerna, men som ändå är okända för massorna. Trots pokerns exploatering finns de verkligen, och jag upphör aldrig att roas när jag springer in i dem på de mest oväntade sätt.

Under Nordic Masters skulle jag gå runt och ta chipcount på spelare som låg bra till, och frågade en kille i snaggat hår och vit tisha vid ett bord om hans namn. Han såg, som det heter, ”inte mycket ut för världen”, det vill säga en regular guy. ”Mats Gavatin” svarade han försynt på min fråga. Där och då hade han nästan lika gärna kunnat svara ”Bob Dylan” eller ”Blixt Gordon”.

Jag visste mycket väl vem Mats Gavatin var. Vi hade haft honom som en sort skämtfigur, en pokerns Keyser Söze som ingen riktigt vet om han finns, som bara dyker upp i resultatlistorna. Själva grejen var nämligen den att han hade verkligen resultat att tala om. Ett tiotal WSOP-cashar och därtill en EPT-seger i Dublin 2005. Men ingen i pokersverige känner killen. Och så dyker han upp på Casino Cosmopol i Stockholm bara så där. Anyhow, jag fick tillfälle att prata en smula med honom både där och vid ett senare tillfälle, och han är numera inte fullt så anonym och visade sig därtill vara en högst sympatisk individ.

Vi hoppar några månader framåt i tiden, och jag sitter i lobbyn på samma Casino Cosmopol som i historien om Mats Gavatin. Då ser jag Nalle Hedlund komma travande med en äldre man med stor grå mustasch. ”Det kan väl inte vara….” tänker jag….Men jo, nog är det Jan Lundberg som står där. Vem, tänker merparten av er nu. Ni är i gott sällskap. Men vi snackar om en spelare som faktiskt suttit på finalbord i WSOP main event.

1998 hade Jan ”Valrossen” Lundberg ett bra år i WSOP. Först tog han sig till finalbord i $1 500 Fixed Limit Omaha, där han slutade tvåa efter headsup mot Michael Chadkin från USA. Vännen Chris Björin fanns för övrigt vid samma bord och slutade sjua.  En viss Scotty Nguyen fick lämna finalbordet först.

Scotty och Jan Lundberg  träffade på varandra igen vid ett finalbord samma år i WSOP. Denna gång var det main event, där Lundberg slutade sjua, och Scotty skrev in sig i pokerhistorien på allvar, även om han redan hade ett armband från året innan. Scotty hade för övrigt hunnit med ännu ett finalbord 1998 utöver de två nämnda. Han slutade nämligen trea i $2 000 No Limit Holdem också.

Jan Lundberg dyker upp i de internationella resultatlistorna med jämna mellanrum, även om han inte varit i närheten av att återupprepa bedriften från 1998. Tyvärr blev det en tidig sorti från årets SM, men jag hoppas att vi stöter ihop igen, och att jag då får chansen att byta några ord med en av svensk pokers mest fascinerande doldisar.