Härom dagen hade jag besök. Vi tillbringade kvällen med att spela plump. Ett helt meningslöst kortspel i den aspekten att att den som fått mest poäng vinner. Vinner vadå? Ja, vinner bara. Ingen titel, inga pengar, bara vinner.

Handen på hjärtat: Om jag föreslår att vi ska spela spel, hur stor är chansen att du föreslår att vi ska lägga nåt i potten?

Under artonhundratalets guldgrävarera i Klondyke och Kalifornien pratades det om guldfebern. Om hur lycksökande guldgrävare tappade perspektiv och koncept och prioriterade bort allt annat för drömmen om att hitta guld. Ändamålen helgade medlen, ochde var bokstavligt talat beredda att gå över lik för att hitta och muta in sina domäner.

Det är ett klassiskt missbrukarfenomen. Suget efter drogen, kicken, företeelsen, sysselsättningen eller vad det nu är man är hooked på blir så viktigt att fokuset på det växer oproportionerligt. Missbruket och / eller beroendet får allt större plats i livet. Man börjar leta sysselsättningar som man kan utöva i kombination med missbruket. En alkoholist kommer att allt mer börja välja aktiviteter efter huruvida man kan tippa i sig nåt i samband med det. Tro mig, jag vet vad jag pratar om här.

Jag ser många tendenser i spelvärlden till vilka man kan dra paralleller med den här typen av fokusförflyttning. Det handlar oftast inte så mycket om ett beroende eller spelmissbruk, som om en beteendeförändring. Visst finns det verkligt tragiska exempel på hur liv fullkomligt havererar, men de är ändå en marginell företeelse.

Dybban pratade tidigare i en förträfflig blogg om hur man blir en tidsmissbrukare. Det är ett exempel. Det jag främst tänkte på var dock fokusförflyttningen av pengar som central punkt i umgänget. I stort sett alla vi som ägnar oss åt poker hyggligt regelbundet är överens om att poker måste spelas om inte med pengar, så i alla fall med en faktisk insats från deltagarna.. Det måste kosta att förlora, och det måste kännas att vinna.

Den här filosofin börjar vi snabbt applicera på andra spel och sysselsättningar. utmaningar, matbetalningar, diskussioner om vem som har rätt i en triviafråga, you name it.

I allt fler saker vi gör börjar vi lyfta in möjligheten att gambla. Det här gäller inte alls bara highrollers, utan jag ser det här fenomenet på alla plan, och det är en bieffekt av att vi engagerar oss i ett spel där pengarna i allmänhet är en helt ofrånkomlig faktor.

Nu menar jag inte att suget efter pengarna är likställt med suget efter alkohol eller droger. Jag ser mig inte på något sätt som beroende av poker – och tro mig, jag är en person som känner igen mina beroenden när jag ser dem – även om jag bitvis missbrukar det i någon form. Däremot tycker jag det är lite synd att jag mer eller mindre omedvetet ofta tänker ”Vad ska vi spela om?” När någon föreslår att vi ska spela spel. Känner du igen dig?

Det gick åt helvete med plumpen förresten, men trevligt var det.