Det är märkligt med allt detta resande. Ska man älska det eller ska man hata det? När jag började på NordicBet för ett år sedan trodde jag att det skulle bli mindre resande än åren innan. Jag hade fel. Som skribent då man bevakade EPT och dylika turneringar blev det ju en hel del resande av naturliga skäl. Det blev en hel del när jag sedermera flyttade till London också såklart. Men nu… Det här slår nog alla rekord för min del.

Just nu sitter jag i Bryssel och väntar på Stockholmsflighten. Den går till Bromma för ovanlighetens skull. Jag vet inte hur många länder jag har besökt i år. Estland, Danmark, Tyskland, Egypten, Malta, Costa Rica, USA och Belgien. Låt vara att ett par är mellanlandningar och att en var en privat resa men inte ens halva året har gått. Jag vågar inte ens tänka på alla inrikesresor jag har gjort. Det är fullsmockat; nästa helg river vi av min 30-årsfest, lika bra att göra det snabbt – som ett plåster, helgen efter det åker vi ner till Skåne och sedan blir det Las Vegas i tre veckor och därefter en veckas privat semester i New York. Innan sommaren är slut ska vi även ha hunnit med Gotland och Finland samt en tvåveckorsturné runt Sverige. Vad hösten bär i sitt sköte återstår att se. Ett är säkert i alla fall: det blir en massa resande. Frågan är bara vart.

I min trötta misär här i Belgien vill jag ge dagens ros till Lisa. Utan henne hade jag inte klarat det, hon är min klippa. Hon kommer ihåg allt jag glömmer, hon ser till så att allting funkar, hon håller reda på schemat och dagarna. Ibland känns det som att man springer maraton och då är det skönt att ha någon som räcker över vattenflaskan när man själv inte kan tänka på något annat än att försöka andas. Just nu, här i Bryssel, känns det precis så. På väg in i mål, snart hemma. Bara lite till… Som tack för allt stöd den här veckan får hon en stekig Burberry-topp. Jag nämner det som en passning till Dybban som köpte ett par raggsockor till sin fru sist vi var i Tallinn. Antingen är han gift med en lågstadielärare som snart ska åka på lägerskola eller så har han ingen smak. Jag tror på det senare. Dybban är lite emo. Men skit i det, det var inte det jag skulle skriva om.

Det har varit en veckas seminarium på Malta. Tema ”Customer Care”. I detta har det givetvis pratats en hel del om spelmissbruk, ett ämne som Dybban tog upp i veckan såg jag. Spelbolagen har helt klart ett ansvar. Vi som enskilda individer som jobbar i branschen har definitivt ett ansvar. Detta ansvar kommer mer och mer att regleras i lag via LGA (maltesiska motsvarigheten till Lotteriinspektionen) och det är ett antal företag som har inlett G4-träning för samtliga i personalen. På NordicBet är vi nu över 200 personer som har fått den här utbildningen, alla med olika vinkel utifrån arbetsuppgifter. Alla har fått skapa skyddande åtgärder utifrån den avdelning de jobbar på. Jag som ständigt är i direktkontakt med storspelare har nu många verktyg att använda för att hitta problemspelare. Målet är att systemet ska varna automatiskt men tills det är klart om några veckor så får vi sköta det hela manuellt. Vi har som sagt haft viss screening på vissa avdelningar medan det nu kommer att täcka alla områden inom företaget.

Det är helt klart en klurig fråga det här. Det finns i dagsläget över 300 tillgängliga casino- eller pokersajter inom EU. Om en problemspelare blir avstängd från en sajt finns det 299 till att välja på. Men vi kan inte ta ansvar för andra sajter. Vi har diskuterat det i timmar nu i veckan. Det enda vi kan ta ansvar för är de produkter vi erbjuder och där ska vi löpa linan ut.

I slutet av veckan hade vi också lite rolig team building. Varje lag fick fyra kartongark modell större, ca 9 m2 plastduk, två rullar tejp, två paddlar, två flytvästar och ett anteckningsblock och uppgiften var att bygga en båt som höll för två personer. De femton lagen skulle sedan tävla mot varandra i dessa båtar i ett vredgat hav.
De flesta byggde en låda av kartongen och klädde den med plast. Problemet var att plasten inte räckte för att täcka hela botten på insidan. Om det kom in vatten över relingen (vilket det definitivt skulle göra) så skulle den primitiva farkosten sjunka när kartongen blöttes upp. Jag kläckte då den briljanta idén att använda plasten endast på utsidan och sedan täcka båtpiloterna i plast upp till midjan. Som i en kajak helt enkelt. Lådan skulle vara water proof – garanterat. Dessvärre kantrade de när den första vågen slog emot dem och min lilla uppfinning gjorde motsatsen till det den var tänkt för. Den behöll vattnet i skutan istället för att hålla det ute. Skiten sjönk helt enkelt. Eller som en lagmedlem uttryckte det: ”A great plan turns into reality”. Så kan det gå.

Nu när jag här hemma igen blir det lite mer frekvent uppdaterande från min sida. 🙂