Startsida / Inlägg

Donkaments

av Jens Jadbäck

Doyle Brunson, Phil Laak och Jennifer Tilly (jag vet, jag kommer aldrig att sluta namedroppa de tre) sa alla samma sak: ”Spela förihelvete cashgame, det är där pengarna finns”. Okej, minus svordomen då, men det satte sig i alla fall.
En cashgamespelande vän (som inte vill skylta med sitt namn) ringde just och snackade lite skit inför en ”semesterresa” han tänker göra. Semestern består i att spela poker i Monte Carlo. Gärna Omaha med mörkar på €25-€50 och upp till €200-€400 ”om det är bra spel”. Med ”bra spel” menas givetvis ”om det sitter fisk vid bordet”. Jag är lite avundsjuk på på det där. Jag vill också kunna spela cashgame…

Själv är jag en turneringsfisk. Eller, jag har ju mina ljusa stunder givetvis – annars hade jag inte fortsatt. I fredags fick man dock äta turneringsvarians när man bubblade i en djupstackad liveturre med 90 spelare med set mot set. Sånt får väl visserligen cashgamespelarna tugga i sig också men å andra sidan är det ju bara att slanta upp igen i så fall.

Jag önskar verkligen att jag var bättre på cashgame. I Vegas blev jag utspelad, förnedrad, slaktad och subtilt hånad, både av mig själv och andra, genom mina usla spel. Gick bara vinnande ifrån en enda cashgame sittning och då hade jag dragit ut essen med ett par i kungar.
Jag får några ryck ibland och inleder kortvariga kontantspelskarriärer. Dock sällan online som väl är. Man tar en sittning på 20-20, hämtar hem lite stålar och fantiserar om att bli 20-20 proffs efter pensionen. Tills nästa gång man är där och får se sig slagen av någon turistande norrbagge som knappt kan stava till olja. Då kommer tilten och man fixar det inte riktigt med nästa inköp heller. Man jagar bara den där förbannade lusekoftan och man ska ta hans pengar om det så är det sista man gör.

Pokerspelare säger ofta att det är variansen som tär på en psykiskt och samtidigt att variansen är större i turneringar (när det gäller cashflow, korten faller ju likadant i cashgame och turneringar givetvis). Borde det då inte vara jobbigare att bara spela turneringar? Inte för mig, jag blir sällan tiltad i en turnering medan ett cashgame kan ta det bästa ur mig.

Jag vet inte varför jag gillar turneringar mer. Kanske för att det omdebatterade skicklighetsmomentet är mindre. Kanske för att jag tycker att det är mer spännande att delta i en tävling som har absoluta placeringar, mål att jobba mot, varierande beslutsunderlag beroende på stadie av turneringen och så vidare. Eller är det för att man kanske en dag kan få in den där riktiga megaklonken med miljoner på ett bräde? Den status, i alla fall utanför de mest inbitna pokerkretsarna, man får om man lyckas vinna ett WSOP event?

Ett är i alla fall säkert, och det är att jag måste bli bättre på cashgame. Jag kan ju reglerna i alla fall. 

Vad spelar du och varför?

jens_8bit.png
  • Tjänstgörande sportredaktör: Jörgen Källström
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB