Så, efter en veckas total semester börjar jag bli människa igen.  Efter två veckor i Nevadaöknens fyrtiogradiga hetta känns den svenska sommaren som något det vackraste man kan få se innan man dör, till och med i femton plusgrader och pissande duggregn.

Jag har en vecka som gräsänkling framför mig, då frun är på resande fot. Jag och barnen har hängt ett dygn i sommarstugan, är nu på tripp till mina föräldrar, och ska mot slutet av veckan hänga med gamla barndomsvänner till mig i Uppsala.

Med reservation för att det kan bli några händer cashgame live i morgon kväll då jag har några kamrater på besök (det primära är dock fiska, grilla och snacka skit) så är mitt liv just nu väldigt lite poker, och jag kan inte säga att jag saknar det alls just nu. Jag fick en beskärd del med råge på min Vegasresa. Det räcker för juli och halva augusti.

Mitt liv har och har de senaste tio åren haft ett mycket positivt förväntat värde. Även om man plussar i de stora dragen kan variansen dock slå lite galghumoristiskt även på livet. Mina vänner har ibland kallat mig pojken med guldbyxorna, för att jag har haft tur i en del avgörande skeden i livet. Jag tror emellertid att man precis som i poker (och alla andra situationer) måste ge sig själv chansen att ha tur. Det handlar mycket om inställning. För den som vill förkovra sig i ämnet rekommenderar jag boken ”The Luck Factor”.

Jag tycker att jag är förbannat lyckligt lottad; jag har i fallande ordning en familj jag tokälskar, fantastiska vänner, ett jobb jag stormtrivs med och ett riktigt schysst boende. Efter denna lilla gråtmilda utläggning går vi över till variansens utfall på mitt liv. Min eget geografiska belägenhet i relation till min frus tycker jag är ett bra exempel på detta:

Jag har många år närt en dröm om att åka till New York, men det har liksom aldrig blivit av. Nu råkar den person jag är gift med vara rätt ointresserad av storstadssemestrar, men älskar sol-och-bad-tripper. Jag är precis tvärtom. Därför har det varit lite tungrott att sälja in the big apple.

Just nu befinner sig min fru i USA, och jag i Fellingsbro. Det är något som är väldigt, väldigt fel i den ekvationen.  Tur att jag är så satans nöjd med livet i övrigt, annars hade det kunnat vara så att jag varit en smula bitter över det faktumet.

Hon erbjöd sig för övrigt att köpa med sig en iPad hem för $499 (enklaste versionen). Jag har sneglat på dem ett tag, och tror att de skulle göra mitt arbetsliv väsentligt enklare (framför allt på resor). Tycker dock att de är en smula dyra om man ska köpa dem av en svensk importör. Hur som sa jag till henne att avvakta och se vad som händer med de svenska priserna när kedjorna börjar ta in dem. Rätt eller fel,  döm själva.

Hur hon hamnade i New York? Hon är på väg till Richmond, Virginia, för att göra lite fältstudier på Boy Scouts Of Americas gigantiska läger. Det måste för övrigt vara andra änden på en axel där min Vegas-resa var den ena. Nåväl, när hon landar på JFK Airport är planet tillräckligt försenat för att anslutande flight redan ska ha lyft. Flygbolagen är inte speciellt förlåtande till förseningar, man håller sällan en flight med mindre än att det är ett statsöverhuvud som ska medla i ett krig eller nåt.  Nu fick hon och ressällskapet en hotellnatt i New York och plats på nästa dags plan. Och med det alltså ett dygns fritid i staden.

Jag vill påstå att jag blev totalt badbeatad av United Airlines. Konstigt nog gör det inget, jag hoppas frun har det bra i staterna, för jag har det förbannat bra i regnet.