Klick, klick, klick klick. I bakgrunden Bob Dylan, Mumford & Sons och the Smiths. Ibland försöker jag klicka i takt. Det går sällan bra.

Denna vecka tar jag faktiskt pokern på allvar, som man ibland måste göra med ett jobb om det ska hända något. Men det är lite ensamt framför datorn. Och tankarna flyger ofta iväg. Ser inte den där blomman lite törstig ut? Varför sjunger Dylan genom näsan? Jag undrar om jag skulle kunna göra 100 armhävningar på raken nu om mitt liv hängde på det?

Ibland känner man sig nästan som en galning som går runt och pratar med sig själv, som Robinson Crusoe på en öde ö. Därför var det skönt att komma iväg till Cosmopol igår och spela en 500kr rebuy. Då känns det som man har arbetskamrater.  Av 51 spelare kom jag till sist femma. Inte något vidare kul att vandra hem med 6k när man suttit uppe till tre på natten. Synade mig själv all in med A8o när chipleadern (en duktig yngre spelare) ställde  från knappen och jag var big blind. Jag hade då 85k totalt med blinds på 5/10k och ante 1k. Hade ni synat? (Tänk nu på att alla utom två var shortstackade, ett scenario som tyvärr ofta uppstår på Cosmopols finalbord.)

Men någon sovmorgon blev det inte, då någon gudsförgäten människa började borra i väggarna klockan tio på morgonen. Helvete. Vad har folk för dygnsrytm egentligen?  Så upp och börja klicka. Och till lunch ta bussen till stan och äta tysk korv med surkål på Gourmet Grill. Min korvälskande Optiker bestämde så klart lunchställe. Korv är faktiskt gott.

Så tillbaka till klickandet. Kalsongläge i soffan. Och tankarna som snurrar. Musiken i bakgrunden. Tv:n på mute bara för att känna pulsen från människor. Ja, man kunde väl haft det värre? Den där galenskapen får man helt enkelt ta på köpet…