Jag befinner mig för första gången i livet i Norrland. I Storuman. Det är jäkligt tyst i Storuman. Landskapet är storslaget, och går man upp klockan fyra på natten så kan man få se norrsken grönt som en gräsmatta på himlen. Gåshud rakt in i själen.

Men det är inte det bästa av allt. Det bästa av allt är att alla här verkar gilla poker. Här har männen nyrenoverade pokerrum i källaren. Här bjuder familjen Lindqvist in hela byn till storturre hemma i köket. Här spelar man livepoker varje helg, minst.

I Storuman ritar barnen inte hus, solar och streckgubbar. I förrgår kom 4-åriga Elvira fram med en present. ”Till Simon från Elvira.” En teckning på pappas pokerrum, med fyra fastklistrade ess på pokerbordet. Den kändes.

I Storuman spelar man poker ”på känsla”. Norrlänningarna ”vet” när stegen sitter på river. Men känsla betyder också känsla. Riktig känsla. Här är det ingen som spelar för att de tror att de är så mycket bättre än någon annan, eller för att vinna massa pengar. Här spelar man för att det är så förbaskat kul med poker.

Jag tror det var så här det var tänkt att det skulle vara från början. Innan luvtröjornas tid. Innan någon random playlist genom hörlurar blev mer intressant att lyssna på än bordsgrannen. Innan folk blev proffs.  

Det enda problemet här uppe är språket. Även om de pratar långsamt så är det svårt att förstå vad de säger, ibland är det till och med omöjligt. Och så har de mage att säga att jag inte pratar rikssvenska. Men jag pratar faktiskt rikssvenska. Jag är väl tyvärr lite rikssvensk i största allmänhet. Jag lever mitt i luvtröjornas tid.  Brukar själv använda dem för att pulsen inte ska synas på halsen. En fix idé. I Norrland behöver man inte dölja pulsen. Antingen har man puls, eller så är man död.

Om jag någon gång glömmer bort varför jag spelar poker så ska jag åka tillbaka hit. Och dra några floppar vid familjen Lindqvists köksbord. Nu ska jag fixa en ram till Elviras teckning.

”Pappas pokerrum. Till Simon från Elvira.”