Den här bilden tog jag på Empire Casino när Fabrizio Baldassari funderar över ett beslut som direkt kan avgöra heads-upen i WSOP Europe. Bredvid honom ligger förstapriset i 20-pundsedlar. Det är en av de bästa bilder jag tagit i det här jobbet, för i mina ögon är det det här poker handlar om: beslut om pengar.

Vad som inte syns på bilden är att det står fyrtio skrikande och sjungande London-bor några meter bort, alla hejandes på Baldassaris motståndare James Bord. I ögonblicket jag tog bilden var Fabrizio Baldassari en mycket ensam man. Det syns på bilden.

James Bord vann publikmatchen med ungefär 40-1 skulle jag uppskatta. James Bord avgick också någon timme efter ögonblicket ovan som vinnare av de drygt £800 000 som segern gav. Rösten sprack flera gånger när han skulle tacka sina vänner som försökte bära fram honom till seger. Arrangörernas försök till en högtidlig ceremoni blev något halvhjärtade, det blev mer likt firandet av en cupseger i den lokala ligan. 

Kostymerna från Harrahs Entertainment visste inte riktigt hur de skulle hantera några dussin ölskrålande britter som såg sin vän Jimmy från North London ta sitt livs största tävlingsmässiga triumf. Atmosfären var mer brittisk fotbollsklack än de fina salongerna, och mycket mer tisha och träningsoverall än slips och manchetter.

Kostymerna såg inte bekväma ut, i någon som helst aspekt.

Vad de här killarna gjorde, ”The power of North London” som James Bord själv kallade dem, var att för ett tag lyfta tillbaka pokern dit där den en gång kom från, till gatan och källarutrymmena, till folket. Från the rich and the famous. Den publik som stödde en vän från de egna leden, från de egna förorterna,  hela vägen fram till en av världens största pokersegrar var inte den publik jag såg i Las Vegas i somras.

Jag är inte säker på att Harrah’s tyckte att det var den ideala bilden av en WSOP-final, men för mig var det en av de häftigaste dagarna jag haft i det här jobbet.