Startsida / Inlägg

Jakten på Ola Brandborn, del 1

av Jens Jadbäck

Första gången jag såg poker ”på riktigt” var under SM på Klubben i tidernas begynnelse, dvs 2005. Jag tror i alla fall att det var 2005, enligt google spelades SM på Klubben det året. Jag vill dock minnas att Lars Kjestrup vann men enligt samma googling vann han 2004. Skitsamma, det är inte så viktigt vilket år det var. Det var dock ett par viktiga dagar…

Visst hade man spelat en massa poker innan dess, inte minst på pokerklubben i Lund. Nu var jag och kollegorna uppe i Stockholm för att ordna sponsring åt just den klubben och vi fick se det hela ”på riktigt”. Alla lirare man läst om, summorna man drömt om och miljön man längtat efter. Bara det faktum att man hade kontorsstolar runt borden gjorde att etablissemanget andades lyx. Åtminstone i våra ögon, vi som brukade spela poker för 200 kr sittandes på trästolar i en hyrd föreningslokal…
Ken och Kniven gled omkring. Ett mystiskt highstakes-rum fanns bakom en låst dörr, i baren serverades riktig mat, inte bara korv och frallor. För att överhuvudtaget vistas i lokalen skulle man vara ägare av ett magnetkort som inte bara öppnade en port utan också en stor gallergrind som fanns direkt efter entrédörren. Fråga mig inte hur vi kom in första gången men rätt var det var ropades det ut att man var tvungen att ha medlemskort annars skulle man åka ut. Vi snackade med en kille vid en dator som genast satte varsitt magnetkort i nävarna på oss.

Det var otroligt häftigt att sitta i loungen och kolla på storbildstv och sippa cola. Vi var yngst på stället. Nobodys från landet, men nu fick vi frottera oss med pokereliten. Vi var starstruck fast vi inte visste vilka ”stjärnorna” var. Vi visste bara att de hade slantat upp en bra summa för att lira SM och då måste man ju vara världsstjärna, eller hur?

Vem spelar mörkpoker med mörkar på 500 och 1000 kr? Några apraka gubbar gjorde det. De gjorde det dessutom vid ett sådant där gammalt åtta- eller sexkantigt spelbord, trots att kontorsstolarna och de fina filtborden stod tillgängliga i rummet intill. Det var coolt tyckte vi. Men de var galna.

Anledningen till att vi hade kommit dit var för att vi skulle träffa mannen, myten och legenden – Ola Brandborn. Han skulle fixa sponsring till vår klubb. Vi visste inte riktigt vem Ola var. Vi hade aldrig träffat honom och aldrig ens pratat med honom. Vi hade bara adressen till Klubben och hans namn på en lapp.
Vi gled runt så mycket inne på Klubben den första dagen eftersom vi inte hittade Ola. Vi väntade helt enkelt i loungen, railade 500-1000 mörkpokergamet, käkade lite och kollade givetvis på SM som utkämpades. Men ingen Ola syntes till.

ola-brandborn-cup.jpg
Ola, var var du?

Den första kvällen hamnade vi på casinot. Vi var visserligen något sånär framgångsrika pokerspelare hela gänget men gamesen på Klubben hade vi inte rulle till. Vi började dumt nog att spela roulette istället. Har man druckit tillräckligt mycket börjar Martin Gale-systemet kännas som en allt bättre idé. Femton svarta i rad och vi bombade givetvis rött. Jag var inne med 12 000 på rött sista snurret och torskar. Fy fan vad dåligt jag mådde. Det fanns liksom inte. Jag hade aldrig spelat för så mycket pengar i mitt liv innan. Hade knappt ens haft så mycket pengar kontant i handen innan.
Även om det inte var alla pengar jag ägde så mådde jag riktigt dåligt när jag vaknade morgonen därpå. Men eftersom vi fortfarande inte hade hittat den mystiske Ola så var det bara att bege sig till Klubben igen.

På Klubben serverades frukost för alla de som spelat hela natten. Vi frågade efter Ola men ingen visste var han var. Till slut var det en tjej (som jag såhär i efterhand är rätt säker på var Lina Olofsson) som lade huvudet på sned och såg olycklig ut när vi frågade efter Ola. ”Han var här igår” meddelade hon. ”Var då? Här? Vi var ju här hela dagen och halva kvällen” utbrast vi. ”Highstakesrummet” sade hon och tittade menande mot den mystiska låsta dörren.
Lina var snäll nog att ringa Ola vilket vi så klart också hade försökt i ett helt dygn. Han ville kanske inte svara på något okänt nummer men när Lina ringde plockade han upp luren. Hon upplyste om att två landsortspojkar väntade på honom på Klubben. När hon hade lagt på meddelade hon att Ola var på väg. ”Äntligen!” tänkte vi och slog oss ner i en soffa och väntade.

Efter någon timme dök han upp. Han dråsade ner i soffan bredvid oss och såg ut som om han sålt smöret och tappat pengarna. Hur han visste att det var vi som ville träffa honom vet jag inte, kanske var det våra Lantmännen-kepsar som skvallrade om vår identitet.
Vi började yra på om sponsring. ”Vad har ni för adress?” avbröt Ola oss vresigt. Vi skrev ner vår adress på ett papper som han snabbt nappade åt sig och sade medan han reste sig att ”jag skickar grejer”. Sen gick han bara. Vi satt kvar som fågelholkar.
Några veckor senare kom markerlådor och kortlekar i drivor. Ola hade fixat vad han lovat.

Idag jobbar jag (bl.a) med samma sak som Ola gjorde då. Och jag vet hur det är att hålla i en nyöppnad klubb och söka sponsring. Jag vet också hur det är när sponsorrepresentanten är tiltad, grinig som få och knappt säger gurka ens en gång. När jag blir kontaktad av en klubb som vill bli sponsrad så tänker jag alltid att jag ska vara raka motsatsen till Ola; glad, trevlig och faktiskt ha ett genuint intresse för klubben som vill ha ett samarbete.

Fast jag tycker om Ola ändå. Han är speciell, men hade han inte varit det så hade han inte varit Ola.

jens_8bit.png
  • Tjänstgörande sportredaktör: Johan D Lundin
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB