För några år sedan bodde jag i London. Pokerklimatet i den engelska huvudstaden är utmärkt och ville man roa sig med att dra en spader hade man många alternativ att välja mellan. Det fanns några privata klubbar men det var också bra games på vissa av stadens casino.
Ett av dessa heter Grosvenor Victoria Casino, även kallat ”The Vic”, och ligger mitt i Londons svensktätaste område. Det är också här EPT London spelas.

Som på alla andra ställen finns här också stammisar. Det var gubbgänget som spelade £5-£5 dealers choice dygnet runt, smågrabbarna som lirade alla turneringar oavsett om det var £50 eller £5 000 i inköp, roulettetorskarna, Omahakillarna och så vidare…

En av de riktigt tunga stammisarna hette Mr Shu. Han var regular i alla games, oavsett om det var turneringar med låga inköp eller high stakes baccarat. Mr Shu var en karbonkopia av Kim Jong Il och i mitt minne var han också klädd som honom. Jag minns säkert fel men om inte annat är det ju roligare att minnas honom så.

Mr Shu hade förutom utseendet även andra likheter med den nordkoreanske diktatorn: han gjorde precis vad han ville, när han ville. Gubben var tydligen stenrik och hans favorithobby var att spela bort sin förmögenhet på The Vic – till alla pokerstammisars stora glädje. Casinots personal lär inte ha varit mycket ledsnare de heller när han gled upp till roulettebordet med en stapel jetonger i A4-format – Mr Shu var nämligen också väldigt generös med dricksen. Allt detta sammantaget gjorde att Mr Shu fick vissa fördelar. Givetvis var han compad upp över öronen och hade allt förutom själva spelandet gratis.

En kväll spelade jag en turnering på The Vic tillsammans med ett par vänner. Det var inte den typen av vänner som spottar i glaset om man säger så. De var högljudda och de svor en hel del, bland annat så yttrades F-ordet väldigt flitigt. Även om reglerna för uppförande vid ett pokerbord i Storbritannien inte är lika hårda som i Vegas så åkte mina vänner på ett antal varningar.
Till slut var det färdiglekt och de blev utkastade och ovanpå det portade från The Vic under ett antal månader. Kan tyvärr inte säga annat än att de förtjänade det.

Turneringen rullade vidare och jag satt vid samma bord som Mr Shu. Han hade som vana att alltid lämna bordet när han skulle få stora mörken. Var det inte toalettbesök så var det viktiga samtal med personal på andra ställen i lokalen.
Det mest uppseendeväckande var att dealern aldrig lade in mörken åt honom utan spelet fortsatte med bara lilla mörken i potten. När det påtalades teg dealern som muren. Under de första nivåerna uppfattade jag inte riktigt om det protesterades (jag hade ju fullt upp med att lugna mina högljudda vänner vid cashgamebordet), men personalen lät oss förstå att Mr Shu var ”gammal och lite excentrisk” så vi fick helt enkelt leva med hans… Tja, vad ska man kalla det? ”Rena fuskförsök” kanske?

Det blev nästan komiskt att se Mr Shu borta vid baren medan spelet passerade hans mörkar. Han trodde att han var smart och att ingen märkte något medan personalen i själva verket gjorde allt som stod i deras makt för att lugna övriga spelare vid bordet. Man undrar ju vad för slags utbrott Mr Shu hade fått tidigare för att få personalen att bete sig på detta besynnerliga sätt. Hade han hotat med att sluta spela på The Vic om han var tvungen att lägga mörkar i ett pokerparti? Vi lär väl aldrig få veta, men om någon skulle ha vägarna förbi The Vic så kan ni väl fråga någon i personalen?

Hur som helst. Mina vänner var utkastade, Mr Shu smet från mörkarna och jag spelade något frustrerad över alltihop vidare i turneringen. Allt eftersom blindsnivåerna i turneringen blev högre blev spelarna också mer uppretade på att Mr Shu undkom gång på gång. Managern delade ut varningar när någon av oss råkade göra dumma ordval i protesterna, vilket bara retade upp folk ännu mer, och till slut var det nästan lynchstämning.
Mr Shu själv gled omkring 20-30 meter bort och låtsades som att det regnade. Jag tittade åt hans håll och noterade att han samtalade med en kvinnlig Black Jack dealer. Mr Shu gestikulerade vilt och plötsligt sätter han sin hand rakt i skrevet på dealern som skriker till.
Nu exploderar hela bordet. ”Nu ska han ut!” gapar de flesta av oss. Ett sådant beteende hade ju lett till sönderslagna händer på vilket annat casino som helst. Managern som stått vid vårt bord och försökt lugna oss inser nu att han faktiskt måste ta tag i problemet.

Han stegar fram till Mr Shu, sätter händerna i sidorna, lägger huvudet på sned och säger: ”Nämen Mr Shu, sådär gör man faktiskt inte!”

Turneringsspelarna insåg nu att det inte var lönt att protestera längre. Alla satte sig uppgivet på sina platser och försökte koncentrera sig på spelet så långt det nu var möjligt. Mr Shu började dock lägga sina mörkar eftersom han sakta men säkert hade förstått att han dels var genomskådad och dessutom att varenda pokerspelare inne på casinot nu hade ögonen på honom.

Hur gick turneringen då? Jag bubblade så klart!