Skottar bär kilt och pratar med konstig dialekt. Smålänningar klär sig i blåjeans och pratar rikssvenska (eller?).
Ändå är vi så lika skottarna.

Jag fick ett irriterande telefonsamtal förra veckan.
– Du är väl med i postkodlotteriet?
– Eh, näe.
– Oj, stackars dig.
– Jaså?
– Ja, din postkod har ju vunnit.
Jag blev tyst för ett par sekunder och fick inte ur mig mer än ett klassiskt Homer Simpson-uttryck.
– Doh!

575 31. Min postkod. Ett nummer. En vinstchans. Möjligen en väldigt liten vinstchans, men dock, en vinstchans. Om man nu är med i postkodlotteriet förstås. Och det är ju inte jag. Aldrig har jag varit så nära att vinna mycket pengar utan att röra ett finger. Ändå känner jag mig längre bort från rikedomarna än någonsin.

Det är lustigt det där. Vinner jag 10k i poker känns det inte så mycket. Skulle jag däremot vinna det på triss, lotto, bingo eller nåt annat hopkok känns det som en sjujäkla vinst.

Hemma på min gata i Eksjö var det i alla fall livat. Grannarna tävlade i vem som fick ta störst del av guldregnet. TV4 var där. Bil delades ut tillsammans med meterstora checkar. Alla grattade på torget. Och där stod jag. Med ett fånigt leende, som för att dölja avundsjukan.
– Jädrar, vad kul för er!
Jantelagen som ett tungt ok över axlarna. Le igen bara. Le ett clownleende, så mungiporna når bakom öronen.

Hur många gånger har jag inte försökt förklara för alla lyckosökare att chansen att vinna på ett lotto som postkodmiljonären är så liten att den faktiskt nästan inte finns. Hur många gånger har jag inte dumförklarat stackarna som inte förstår bättre. Satsa på poker istället, ett spel som kräver lite tankeförmåga. Där du har oddsen på din sida, om du känner till dem. Men plötsligt hände det. 575 31. DET hände! Vem fick stå i dumvrån nu?
– Hur känns det att inte vara med, frågade en kompis på stan.
– Äh, jag ä int’ bitter, skojade jag.
Och bredde på clownleendet. Jag lovar, jag är inte avundsjuk. Fingrarna i kors.

Jag har nämligen räknat på det här. Varje år kostar det 1800 kronor, 150 kronor i månaden, att vara med i postkodlotteriet. Det innebär att om du betalar lotten i sex år och vinner 10 000 kronor, så är du ändå minus. Nu är dock postkodlotteriet något man gör för välgörenheten. Så det är väl dumt att beskriva det som ett vanligt lotteri. Det är ju nästan som att skänka pengar till rädda barnen varje månad. Fast här kan du faktiskt vinna något.
– Men nu måste du väl gå med? fortsatte kompisen.
– Är du inte klok, nu kommer vi ju aldrig vinna igen.
Men chansen är så klart lika stor som innan, eller lika liten. Och då vill jag vara med. Jag vill vara med i gänget. Slippa klistra på ett leende, hålla fingrarna i kors, se grannarna dricka champagne utan mig. Jag vill också bli rik på att inte göra någonting.

Det är precis som pizzabagaren (ja, han är pizzabagare) jag spela med igår. Efter att ha gjort en väääldigt marginell syn på river sa han:”Jag synar hellre ner dig och förlorar, än att tvingas se dig sitta med ett stort leende och visa upp en bluff”.

Samtidigt känner jag mig ungefär som skotten som bad till Gud om att få vinna på det stora lotteriet.
– Snälla Gud, låt mig vinna! Låt mig vinna! Låt mig vinna!
Han bad dag och natt i flera veckor. Till sist tröttnade Gud och svarade.
– Ok, jag ska hjälpa dig. Men du måste åtminstone köpa en lott först.

Jag sa ju att skottar och smålänningar är lika. I alla fall den här snåla smålänningen.