Så var den sista SuperWeekend för 2010 över. De 200 platserna till main event tog slut dagen innan den planerade turneringsstarten i fredags. Nu skulle det dock inte bli någon turneringsstart under fredagen…

Vi var ca 50 personer som samlades på Arlanda för färd mot Tallinn på fredagsmorgonen. Flygets ordinarie avgång kl 08.40 flyttades fram gång på gång för att slutligen helt ställas in. Vi hade knappt någon information alls om vad som hände. Skulle vi komma med ett annat flyg? Får vi ersättning? Hinner vi till Tallinn innan turneringen börjar?
Jag började känna igen situationen från i våras då vulkanen Vattnahaffnaonötfjökullfullur satte käppar i hjulen för en resa till Tallinn. Jag lyckades dock få över ett tiotal personer med båt, däribland Dybban, och resan blev till slut en av årets mest lyckade. Skulle det gå att göra samma sak med 50 personer?

Min telefon gick varm. Spelare som befann sig i olika delar av flygplatsen ringde stup i ett, arrangörerna i Tallinn ringde och gav information ibland och ville ha beslut ibland. Jag började med att samla alla svenskar i gaten för att kunna sprida information snabbare. Samtidigt försökte jag få arrangörerna i Tallinn att skjuta upp main event tills på lördagen istället då det annars hade känts rätt meningslöst för oss att åka över och spela den €80-turnering som egentligen var inplanerad på lördagen.
Jag samlade in namn och personnummer från de som ville fortätta äventyret, alla utom sex personer som istället valde att åka hem. Jag bokade båt för resterande 44 medan min kollega Mery storartat skötte kontakten med SAS och delade ut matbiljetter. Ovärderliga Lisa hjälpte till med kommunikationen till spelare och inom företaget för att vi skulle kunna uträtta maximalt under kortast möjliga tid.

Medan spelarna åt på O’Learys fick vi fram en buss som tog oss Värtahamnen och båten. Efter ytterligare inräkning och utdelning av hyttnycklar gick alla ombord. Vi kunde tillfälligt pusta ut. Som kronan på verket hade kollegan Mery fixat julbord åt alla spelare vilket uppskattades enormt.
Som en liten parentes var även herr Brandborn med på båten fast i helt annat ärende än pokerturnering. Han slöt upp vid julbordet och hälsade givetvis glatt.

Nästa dag kom vi fram till Tallinn. Vi tog taxi till hotellet och blev blåsta så det small om det men jag orkade inte tjafsa. Det fanns dessutom inte särskilt många taxibilar att tillgå i snöyran.

Väl framme på hotellet radar vi upp oss för att checka in. Det dröjer dock inte länge förrän de först incheckade återkommer till receptionen och berättar att det ligger folk och sover i rummet de just blivit tilldelade. Dessvärre står den mest servicefientliga människa jag någonsin mött bakom disken och hävdar att allt är i sin ordning.
– Men vi var ju just på rummet? Vi ska ha enkelrum, inte bo med okända ryssar!
– No no, is right, is right!

Mery och jag tränger oss fram till tomten och frågar hur det kan ha blivit så här. Under tiden kommer allt fler ner till receptionen och har samma problem som de första; de har fått nycklar till rum där det bor folk. Vi hade givetvis betalat för rummen i förväg och vid det här laget är vi trötta på både drama, snö och snorkig hotellpersonal. Vi får det legendariskt korkade svaret ”but it’s not your money, it’s the companys money, so why do you care?”
Jag exploderade där och då. Jag hade hållit mig lugn i över ett dygn av kaos men nu fick det räcka. Det borde fan vara kriminellt att vara SÅ jävla dum som den receptionisten var.

Till slut fick de flesta rum och med en kvart kvar till redan uppskjuten turneringsstart fick vi övriga ge upp rummen tills vidare för att gå och registrera oss och spela turneringen. Naturligtvis var man ju tiltad bortom all sans och vett och spelade som en kråka. Otroligt nog klarade jag mig i hela fem timmar trots allt, men sen var det goodbye.

De flesta var mycket trötta efter vad som för många blivit en hård båtfärd och inte många orkade bege sig ut i snöstormen för att festa. De flesta stannade på casinot och hade det trevligt och det blev en relativit tidig natt för merparten av spelarna.
Flyget hem gick tack och lov som det skulle.

Även om det låter som en galet jobbig resa så var det faktiskt riktigt kul. Inte för att det är så roligt att panikboka om 50 personer utan för att varenda en av dessa 50 var sköna människor. Vanliga, schyssta pokerspelare från klubbar i Västerås, Nynäshamn, Hallstahammar och en handfull andra småorter ute i landet. De gnällde inte överhuvudtaget utan var bara tacksamma över att vi fixade alternativ till dem. Det gör det så sjukt mycket lättare att fortsätta när man ser på alla att de tycker det är jobbigt men ändå håller humöret uppe. Att vara utan information kan vara väldigt stressande och även om vi vidarebefordrade allt vi kunde så måste det ha varit jobbigare för dem än för oss enkom på grund av ovissheten.
Inte ens när hotellpersonalen hade sabbat vår bokning gnälldes det särskilt mycket. Vi löste det helt enkelt tillsammans och gjorde det bästa av allting – såväl spelare som ansvariga. Så ett stort jäkla jättetack till klubbfolket och kvalspelare, det är mötena med er som är det enskilt och överlägset bästa med det här jobbet!

Nästa helg är det dags att göra om alltihop, då är det nämligen dags för den legendariska PokerFinnkampen! Vi blir ett grymt gäng som åker över och jag ser fram emot lanseringen av någon sorts homosexförening med Dybban och ”PokerStar” i spetsen.