Aftonbladetbloggen var ett riktigt spännande projekt, och det kändes som en mycket intressant laguppställning att teama ihop med Dybban, Ola och Jens.Som en bussresa där man inte riktigt vad slutdestinationen skulle bli. Jag gillade dock ressällskapet, så det var väl bara att kliva på och kolla var färden bar.

Samtidigt som jag skrev på Aftonbladet försökte jag hålla min privata blogg valterego.se (Jag lovar, det är sista länken jag pådyvlar er ;-)) levande. Det har helt ärligt gått si så där, både med den och den här bloggen. Istället för att få inspiration och skrivglädje har jag haft två bloggar som jag haft dåligt samvete för, och lusten att berätta nåt har toksvikit. Det märks tydligt när man skriver för att man känner sig tvungen, och när man gör det för att man tycker att det är roligt. Därför har jag valt att trycka på stoppknappen och gå av vid nästa hållplats. Och där är vi nu.

När bussen puttrar vidare inbillar jag mig att jag ser Dybban, Jens och Ola sitta på bakersta raden i bussen och småkivas om vem som puttade först, vem fan som gett Svenska Spel en sittplats, och vem som egentligen fått sin plats betald av någon annan. Jag vet att jag gjort rätt som klivit av nu, men samtidigt känns det en smula vemodigt.

Vad jag också vet är att jag ska hem nu och reparera den eftersatta minibussen som blivit allt för lite använd.