Medan pokersverige håller andan inför måndagens avslöjande så får väl de ensamma musketörerna underhålla er så gott det går. Jag ska för en gångs skull inte lipa om monopolet.

I någon kommentar för längesedan var det någon som efterlyste historier om när jag gör bort mig. Det händer ju lyckligtvis så sällan att det inte är lätt att leverera sådana stories mer än någon gång vartannat år ungefär. Men nu har det hänt igen…

Jag spelade innebandy på motionsnivå nere i Skåne och sedan jag flyttade till Stockholm för snart två år sedan så har jag tagit upp det hela lite mer seriöst. Just nu spelar jag i inte mindre än tre lag och kör rätt ofta med tanke på det pågående viktvadet.
Hur som helst så började jag träna med ett nytt lag för ett par veckor sedan. Svenska innebandyligan har ett par olika träningsanläggningar i stan där det bara spelas innebandy och inför den första träningen sprang jag på Mats Rahmn i en av korridorerna. Han hejade glatt och jag hejade tillbaka. Rahmn har lirat innebandy på elitnivå så jag tyckte inte det var så konstigt att träffa på honom där även om jag aldrig växlat tre ord med karln.

Träningen börjar och jag känner ingen sedan tidigare. Den enda jag överhuvudtaget känner igen är alltså Mats Rahmn. Han berömmer mig för ett par räddningar, så som man gör när man tränar. Jag står i mål och därifrån försöker man informera och skrika när det behövs. Så jag satt och gastade ”vänsterkanten Mats!”, ”Bra jobbat Mats!” och så vidare. Jag skrek ju till de andra i laget också men eftersom jag bara kunde Mats namn så ropade jag mest till honom.

Nästa träning dök Gusten Sjöberg upp. Honom känner jag ju sedan innan så det var en glad överraskning. Vi skrattade åt hur liten världen är och att jag inte kände någon i laget samt att den enda jag kände igen var Mats. Gusten sa att han inte kände Mats och jag tyckte det var lite konstigt. ”Klart att du känner Mats!” sa jag. ”Du pratade ju nyss med honom där på läktaren?” fortsatte jag och pekade upp mot läktaren där det övriga laget bytte om. ”Jaha, gjorde jag?” svarade Gusten. ”Nä, fast jag känner knappt någon i laget heller”.
Jag tyckte verkligen det var märkligt. Men jag släppte det då träningen drog igång. Det fortsatte som förra gången; ”Jobba hem Mats!”, ”Snyggt Mats!”, ”Håll högerkanten Mats!”.

Efter träningen snackade jag och Gusten lite mer. ”Det gick ju bra” sa han då hans och Mats lag vunnit träningsmatchen. ”Ja, Mats har ju varit elitspelare så han är en stor tillgång” nickade jag som om jag visste vad jag snackade om. ”Jaså, har han?” sa Gusten och såg undrande ut. ”Men du, vem är den där Mats egentligen? Det var väl ingen som var särskilt överlägsen de andra idag?” sa han och tittade sig omkring. ”Där är han! Honom känner du väl igen?” sa jag och pekade på Mats som satt och pustade ut på sargen.
Gusten började asgarva. Jag fattade ingenting. ”Haha, det där är ju Anders Henriksson! Han sa att han inte trodde att du kände igen honom!” skrattade Gusten, uppenbart road över att jag kallat Anders för Mats i två veckor.

Jag har ingen ursäkt. Jag snackade ju massor med Anders nere på Malta under SM. Jag såg bara en av pojkarna Anders/Mats där i korridoren gåendes med en innebandyklubba och gjorde direkt kopplingen till Mats. Jag skäms! Förlåt Anders! Ska låta dig sätta ett par mål på nästa träning…

Anders Henriksson. Inte Mats Rahmn.