Lite då och då kommer det mail från Superbloggens läsare som undrar över olika saker; allt ifrån vanliga frågor rörande poker och resor till vad man tycker om andras bloggar och åsikter. I morse hade jag fått en länk från en anonym avsändare som pekade mot Håkan Hallstedts blogg. Hallstedt är alltså generaldirektör på Lotteriinspektionen. Hans blogg är dock hans privata och skall respekteras som sådan och inte tas som intäkt eller ställningstagande från LI.

Jag var tvungen att ringa upp Hallstedt för att verkligen få bekräftat att det var hans blogg. Det var det. Ska jag vara ärlig så kände jag mig lite som Robert De Niro i filmen Heat. Han sätter sig på ett kafé med Al Pacino som spelar snut och de snackar man to man om sina livsval. En snut och en brottsling. En av dem kommer att förlora men de respekterar ändå att den andre bara gör sitt jobb. Okej, nu överdrev jag kanske lite, det här är ändå Sverige och idag fick man deklarationen… Back to reality med andra ord.

Hur som helst så länkar Hallstedts blogg vidare till nättidningen Voltaire som nyligen haft ett temanummer om spel. Artikeln En giv i cyberspace fick både mig och Hallstedt att lyfta på ögonbrynen, men av helt olika anledningar. Hallstedt fann att beskrivningen av penningtvätt var intressant medan jag förfasades över de kluster av sakfel som radas upp gång efter annan i artikeln. Men vi tar det från början.

Dag Öhrlund intervjuar alltså ”Chris” från Upplands-Väsby, eller ”Dancer632” som han heter när han spelar poker på nätet. Chris beskriver hur han tvättar pengar via Caymanöarna, letar upp engelska pubfyllon att gula, chipdumpar till kompisar, sover till lunch och så vidare. Man trycker alltså på att Chris överlag verkar ha en ganska dekadent livsstil.
Allt det här kan mycket väl stämma men samtidigt upphör man aldrig att förvånas över journalisternas eviga iver att ständigt stigmatisera utövarna av spelet poker. Sajterna demoniseras och jag vill inte ens tänka på vilken barnamördare jag skulle framställas som om jag blev intervjuad i Voltaire. Varför gör man så? Varför söker man inte fakta istället?

Ett av de mest slående styckena i artikeln beskriver hur det fungerar i en chat på en nätpokersajt:

För några är chatten slutet på spelet.
   ”Det finns folk som tappar kontrollen och skriker ’kuk’ eller otidigheter mot en motspelare”, berättar Chris. ”För dem är det game over. Någon trycker på en abuse-knapp, de blir utkastade, blir av med sitt konto och deras pengar beslagtas.”

Är det någon som verkligen har upplevt det här? Jag utgår givetvis ifrån att Chris är felciterad men är det inte intressant på vilket sätt citaten alltid, alltid vrids? Så fort det handlar om poker så tror man det värsta. Sorgligt nog är det inte bara skjutjärnsjournalister som har en sådan inställning….

Det positiva med det här är att Hallstedt delade min uppfattning om artikeln. Han såg samma sakfel som jag och hans intresse gällde endast beskrivningen av penningtvätten. Det hedrar honom måste jag säga. Jag hade mänskligt nog förutfattade meningar om hans åsikter om artikeln, precis som jag antar att skribenten Dag Öhrlund hade om ”Chris” och hans liv. Jag kollade dock upp var personen i fråga faktiskt står. Det kanske andra också borde göra?

jens.jadback@nordicbet.com