Här följer en serie från EPT:n i Berlin. Detta är del 1. De kommande tre kan ni läsa här på min ComeOn!-blogg de kommande dagarna.  Mycket nöje!

Av en tillfällighet såg jag via det världsomspännande intranätet att den välrenommerade pokerskribenten Erik ”Valterego” Rosengren befann sig på Arlanda och skulle på samma Berlin-flight som jag. Att döda flygplatstid i gott sällskap känns som en gjuten vinnare. Han bjöd på en fika och vi snackade hela spektrumet himmel och jord, och så lite poker förstås. Erik är en av de personer jag känner med såväl störst bredd och (!) djup inom pokersverige.

Planet blev försenat och jag bjöd igen på fikan. Väl framme tog vi en taxi till en av Berlins absoluta stoltheter; Ritz-Carlton. Få hotell har jag bott på som hållt samma nivå av klass och service som detta, och då är jag en van förstaklasstrotter. Jag vill inte veta hur mycket pengar jag spenderat på dyra hotell och sviter genom åren, säkerligen en alltför stor bråkdel av mina totala vinster. Men vad fan, pengar är till för att användas. Jag högaktar ComeOn för deras utmärkta smak och jag har svårt att tro att det finns något i närheten så givmilt och genuint bolag i branschen.

En godafton Berlin-middag med Erik och en liter strupguld, aka Caiprinhas, och veckans första intryck hade lagt ribban högt.

Det blev en tidig sorti och jag föredrar minst nio tio timmars sömn inför min speldag. Jag flög direkt från Stockholm efter en sjövild helg med ComeOn-gänget. Fotosessioner (som ni kommer att få se frukten av senare), rockgalan Bandit Rock Awards och allämn, obligatorisk Stockholmsgrind präglade helgen, till skillnad från sömn och nykterhet. En sjujävlars helg helt enkelt och i sällskap gott nog åt en furste. Så ja, sömn var ett prioriterat ämne för att maximera mina chanser att göra ett bra jobb. Jag gick tillbaka till mitt rum, kollade på någon blödig film och åt ett minibar-Snickers för femtio spänn. High end living. Det är sjukt vilken vrickad syn på kronor och ören man får i dyra miljöer. Vad som hade fått en att hånskratta hemma känns efter några timmars anpassande som världens mest naturliga sak i utomlandsetern. En liter vatten, 110 kronor. En ostburgare 220 kronor. Detta präglar även ens syn på hur högt live-cash gamen är. Minimuminköp 500 euro. Fine, det är 25 hamburgare. Turnhöjning: fyra hamburgare (= 100 euro). Men, you gotta love it! Det gör jag.

Efter att ha sovit likt en manlig version av Törnrosa (Törnronny?) i den som vanligt wunderschöna hotellsängen var jag redo att ta mig an Berlins största utmaning: EPT:n.

På plats på Der Spielbank hämtade jag ut min biljett timmen före start. För att maxa mitt medvetande rullade jag över gatan och toppade upp energinnivån med en dubbel espresso och tjöta lite i telefon med en kompis och fick mig en ransonering peptalk.

Minuterna före start tog jag min plats och hängde Dolcen på stolsryggen. Där satt jag, högfärden personifierad, stolt uppbärandes en ComeOn!-logga på bröstet och en ”Team Swe ComeOn!”-logga på ärmen när en kasinofloorman kom fram till mig och berättade att all form av sponsring och spelreklam är förbjudet enligt tysk lag, att inte ens arrangörernas egna spelare fick bära några loggor. WTF, att tilta mig före start är ett slag under magen, vet de inte det? Jag funderade på att dra ett långskott och säga att ComeOn! är en pokernyhetssida, men hejdade mig i smashen orolig över att det skulle kunna bringa problem senare i turneringen. Tänk om jag gick långt och det skulle uppdagas att ComeOn! inte alls är en nyhetssajt, i sådant fall fanns risken att bli diskvalificerad, vilket vore årstilt utan dess like.

Nåväl, den tyska ordningsmakten hade talat och det var bara att ställa sig i ledet och lyda. Stickersen åkte av, men åkte på och stoltserade med sin närvaro under varje live cash game-sittning istället. ”Team Swe” väcker respekt, framförallt bland firrarna.

Turneringsledaren Thomas Kremser höll nåt oplanerat tal och direkt efter delar första handen och resan mot miljonerna började. Bordet verkade ganska orutinerat, med undantag för spelaren till mitt höger, en svensk medelålders man som tydligen är en rutinerad räv i så väl turneringar som välrespekterad omaha-spelare. I övrigt kändes det som att folket inte hade stenkoll på vad de sysslade med. Ganska tidigt får jag 8-9 hjärter och synar en 250-höjning pre i mittenposition. Blindarna är 50-100 och vi har som vanligt en startstack på 30,000. Spelaren i stora blinden synar också. Floppen kommer 4-7-10 med två hjärter. Bättre flopp än så kan jag knappast be om. Jag har hellre ett starkt drag som jag spelar hårt än ett överpar eller liknande. Missar jag mitt drag är handen lätt att komma undan från, medan ett överpar eller set är svårspelat när väl ett skrämselkort träffar brädan på turn eller river. Preflophöjaren, en ung norrman med samma tandmellanrum som Tore Skogman leder ut floppen för 700. Eftersom han kan sitta med vilken skit som helst och eftersom jag faktiskt har närmare 60% chans att träffa antingen stegen eller färgen är höjningen solklar. Jag slår om till 1,750. Stora blinden viker och norrmannen synar utan någon som helst betänketid. Okej, fine, han har någon form av kvalitetshand. Det är så uppenbart som det kan bli. Turn kommer en blank femma och norrmannen checkar. Jag bestämmer mig för att checka bakom av flera anledningar. För det första vet jag att en turnsatsning kommer att få syn oavsett. För det andra vill jag hålla nere potten om ifall jag skulle vara uppe mot ett högre färgdrag. Det vore en dyr historia att bli turnsynad, träffa färgen för att sedan tvingas syna ner en pottsatsning på river, alternativt checkhöjas när färgen träffar. Mardrömslägena kan göra listan lång. Gemensamt är att de alla skulle döda mitt momentumbyggande något å det grövsta. River kommer en blank sjua och jag finner mig själv med en dassig niahög. Det finns förstås inte en chans i helvetet att min hand på något vis skulle råka vara den bästa. Å andra sidan är jag säker på att jag aldrig skulle komma undan med en bluff, såvida jag inte översatsar potten å det grövsta, vilket dock skulle innebära en alltför stor och onödig risk. Varför kasta bra pengar efter dåliga? Vi checkar båda och han viker upp Q-Q, en hand som vore svår att mota bort från potten. Jag är mycket nöjd med hur jag spelade potten. Jag maximerade mina potentiella vinster samtidigt som jag minimerade mina förluster. Visst skulle jag möjligtvis kunna skjuta en kula på såväl turn och river, men jag är rätt säker på att han hade synat båda, om än motvilligt. Eftersom det bara var några händer in i spelet hade jag heller ingen aning om hans spelstil, hur synbenägen han är eller hans allmäna approach till spelet.

Jag tappade 2,000 i handen, men har 28,000 kvar. Ingen skada skedd.

/DÖDARN