“Good Poker Is Hard Work. Great Poker Is Courage.” – Gammalt pokerordspråk

Hur ofta har man inte suttit i ett parti, helst live, i en pott som svällt sig stor nog för att rättfärdiga nageltuggeri. Action på varje gata har lett åsnan ner till floden (river) där du likt den glupska krokodil du är gör en sista andhämtning och avfyrar en sista kula i hopp om att undgå bli dödad. Din motspelare vrider märkbart irriterat på sig och muttrar saker som kanske förblir bäst ohörda. Att syna eller att inte syna. That. Is. The. Question. Vad än du har sitter din motspelare fast i en huvudbry och inga analyser i världen tycks lösa problemet åt honom. Till slut viker han/hon sin hand följt av en av de o så klassiska varianterna: ”Jag vet att jag har dig slagen.” eller ”Jag vet att du är tom.” för att direkt efter mucka sin hand.

En plåtburk till bredden fylld med urin utstrålar mer intellekt än denna paradox. Om man vet (!) att ens motspelare är tom borde synen vara det enklaste i världen. Även om man själv är tom, kanske så tom som det går att bli, är det inte svårare än att höja tillbaka.

Många viker under press och vågar inte spela ut sina händer. De blir passiva och vill hålla nere potterna. Variation och fluktuationer är för dem ofrånkomliga skrämselmoment. Sådana spelare kommer alltid att rulla stenblock uppför kullar. För dem kommer vägen mot fetare pokerplånböcker att vara ett evigt Sisyfosarbete. Visst är det lätt att hejda sig i rörelsen när man ibland stannar upp och inser hur mycket det faktiskt kostar för en syn, även om synen är marginell. Men, poker belönar inte feghet. Poker belönar den orädde tänkaren.

/DÖDARN

(Internetuppkopplingen i Sam Remo tillåter mig dessvärre inte att ladda upp någon bild.)