Igår hade Svenska Pokerförbundet (Svepof) årsmöte. ”Svenskavaddåförnånting?” säger ni. Med all rätt, för Svepof är dött och begravet för längesedan. Inte ens en ordentlig kallelse till årsmötet lyckades man få ut. Datumet den 15 maj annonserades för några veckor sedan i en drygt två månader gammal blogg med två inlägg. Tid och plats skulle meddelas helgen 7-8 maj. En vecka innan är ju jävligt kort varsel om man nu vill att pokerspelare, kanske främst klubbspelare, från hela landet ska komma till Stockholm.

Besked om tid och plats kom på Svepofs hemsida i torsdags (med reservation för en dag hit eller dit), dessutom med ett inlägg som var bakdaterat till slutet av april. Här måste jag tillägga att jag med alla krafter försöker hålla tillbaka okvädningsord och uppstötning av galla.

Det här så otroligt sorgligt. Svepofs existens har varit på upphällningen länge men någonstans har åtminstone jag hoppats på att saker och ting ska ordna upp sig. Att drivna och duktiga människor ska kunna lyfta förbundet – och hoppet väcktes verkligen när Murat & Co tog över. Cynisk som jag är så väntade jag dock med glädjeskutten och tur var väl det då förbundet antagligen drog sin sista suck i och med gårdagens årsmöte.

Jag vill inte peka finger, särskilt inte eftersom jag inte personligen har något emot någon i sittande styresle. Tvärtom, jag kallar några av dem för mina vänner. Jag tror dessutom att förbundet dog redan när Ken försvann.
Vad det beror kan diskuteras. Att det beror på bristande intresse från tillräckligt drivna människor står helt klart. Det är alltid svårt att få folk att jobba gratis i föreningar. Att ”rekryteringsbasen” är så liten kan bero på många saker. Missuppfattningar kring vad Svepof vill i skattefrågan, nätpokerspelare som är nöjda med situationen som den är, geografiska avstånd, dålig marknadsföring – vad som helst.

Det är hur som helst synd, för jag tror att vi behöver ett förbund. Dock inte nuvarande förbund. Sov så sött Svepof…

jens.jadback@nordicbet.com