Fortsättningen på EPT San Remo-serien fortsätter dagligen på min ComeOn!-blogg.

Som jag tidigare nämnt fick San Remo en klumpig start. På flygplatsen i Nice fick jag veta att bussen till San Remo (som bara går en gång om dagen) gått trettio minuter innan. Med tio mil till San Remo var jag inte särskilt sugen på att pynta tvåtusen pistoler för en taxi (jag lägger hellre de pengarna på en fullt rekordelig tshirt). Ett danskt par i 35-40-årsåldern stod bredvid. Vi började snacka lite och de skulle också till San Remo, då han kvalat sig online. Väl framme på hotellet efter flera byten (aldrig kunde jag tro att det var så osmidigt att ta sig till den italienska rivieran) kom jag till rummet. Italien och teknik är ett omaka par och internetet fungerade inte på rummet. Som tröst var hotellpersonalen väldigt ödmjuka och vänliga och även italienarna i allmänhet. Det slog mig fort att jag konstigt nog förstod mestadelen av konversationerna. Däremot var jag handikappad nog att knappt kunna uttrycka mig tillbaka.

 

Dagen efter, i onsdags, gick jag upp tidigt för att regga mig till Main Eventet. Turneringen var satt att börja klockan 13:00 så jag såg till att vara på kasinot redan 10:30. Men, jag var inte så förutseende som jag hade trott, utan möttes av en lång, ytterst långsam kö. De hade fyra luckor öppna för registrering och varje registrering tog i runda slingor fem minuter. Med drygt hundra personer före tog det ganska exakt två timmar innan jag var reggad och klar. Vid det laget dagdrömde jag om den sköna känslan av att få sitta ner. När jag var så gott som framme vid luckan, med blott ett tiotal personer framför, kom en finnig tysk som trängde sig och ställde sig först i kön. En jämnårig amerikan med mysbyxor och kepsen bakochfram noterade det hela och förvandlades med ens till Hulken. ”Get back!”, ropade han. Tysken struntade i honom. ”We’ve been standing here for two hours. GET THE FUCK BACK!”. Tyskslyngeln blev röd i ansiktet, troligen av skam, men fortsatte att skita i amerikanen. Amerikanen blev argare och argare och upprepade ”GET THE FUCK BACK! GET THE FUUUCK BACK!” som om det vore ett mantra samtidigt som han tog ett steg närmre tysken och stod blott decimeter ifrån hans ansikte. Vakter kom till scenen, förvånansvärt lugna och sansade (ha i åtanke att de är italienare) och skickade tysken längst bak i kön. Amerikanen high five:ade sin polare och skrattade. Ahhh, vilken skön avtiltning. Själv ser jag rött direkt när någon undervärdig människa tar sig rätten att tränga sig före i köer. Deras tid är fan inte mer värd än min eller någon annans heller för den delen. Få saker här i världen får mig att tända till så fort som folk som tränger sig. Livstids halshuggning åt sådant folk!

När väl jag fått min biljett ringlade kön sig längre och svulstigare än två timmar tidigare. Det var en skön form av skadeglädje att passera de intet anande stackarna längst bak i kön. Deras tristess hade bara börjat.

 

För att få in så mycket folk som möjligt i dag 1a sköts starttiden upp en timme – ett klokt beslut, och jag fördrev tiden med att mentalt ladda med en espresso.

Klockan flämtar och med en minut till start är jag fortfarande den enda spelaren vid mitt bord. Men, efter att ha bott i Italien i nästan ett år borde jag veta bättre. Tid för italienarna är ett böjbart begrepp och turneringen startade först en kvart efter att nedräknaren nått noll. Med sju åtta spelare vid bordet satte dag 1a igång. Med ett bord späckat med italienare i olika åldrar bådar det gott. Nu jävlar!

Som vanligt börjar vi med 30,000 i marker och blindar på 50-100. Tio minuter in får jag 6-6 i stora blinden. Det viks fram till lilla blinden, en jämnårig italienare, som säger 300. För att etablera en aggressiv image och för att enklare kunna veta var jag står slår jag om till 1,000 direkt. Först och främst har jag position, för det andra är chansen stor att jag får potten direkt och för det tredje tänker jag inte ge honom en lätt match om han sitter och slaskar med dåliga överkort såsom Q-8 off-suit eller liknande. Han synar och floppen kommer 3-5-J med två hjärter. Han checkar och jag kontsatsar 1,200. Mesen svarar med att slå om till 3,400. Jag misstänker att han sitter på ett färgdrag. Faktum är att det mesta talar för det. Att han dessutom satt och stirrade mig rakt i ansiktet, ja, han till och med vände sig 90 grader för att stirra ner mig när jag satt och tänke talar inte mindre för att han har ett drag eller är heltom. Å andra sidan är det för tidigt för att ta stora, onödiga risker utifall han är en tight spelare som floppat ett set. Det bästa alternativet vore att slå om till 6,500, men det vore att ta onödiga risker och kasta alldeles för bra pengar efter alldeles för dåliga. Även om han har ett färgdrag är det en slantsingling, eftersom han då har överkort med till mina sexor. Inte heller ser jag någon anledning att syna för att se en saftig turnsatsning där jag inte har en blekaste om min hands värde. Att återhöja flopp kommer inte heller att skrämma honom från ett färgdrag. Jag steker en stund innan jag kastar mina kort, för så jävla lätt ska han inte tro att han ska ta hem potterna i fortsättning genom att gasa sig ur problemet. Det blev en smärre nettoförlust på 2,400. Ingen större skada skedd.

Det blir duell mellan två italienare. Det ligger 1,500 i potten på turn varpå den ena satsar 100 och får syn. På river ligger det 1,700 i potten och han satsar 125 och får syn. Bra spel av någon av dem? Knappast! 7% pott borde vara olagligt att satsa.

Bordet är tokaggro, liksom det var i Köpenhamn. Den enda skillnaden, vilket för övrigt är en rätt viktig skillnad, är att spelarna i Köpenhamn var skitvassa medan dessa inte har en jävla aning om vad de sysslar med.

De lokala dealerna har onekligen inte särskilt bra koll på turneringsregler då det blivit standard vid mitt bord att spelarna straddlar (!). Vanligtvis skulle jag säga till, men inte här. Det är bara bra om potterna trissas upp när värdet är så högt som det är. Det bäddar dessutom för utmärkta squeezelägen. Inte mig emot…

/DÖDARN

Har ni några frågor eller kommentarer får ni gärna kontakta mig på dodarn@comeon.com