Egentligen ger jag inte säskilt mycket för mumbo-jumbo-peptalk eller andra slaka klyschor. Hur ofta får man det inte bankat på sina stackars trumhinnor om hur bra och hyggligt det är med fokus? Ett faktum som underskattar mottagarens intelligens. En självklarhet som korkade människor upprepar i ett tafatt försök att verka bildade bara för att de hört andra säga det före dem.

Men, som alla andra slokörade uttryck är det lätt att anamma dem utan att alls reflektera över innehållet. Vad menas egentligen med att vara fokuserad när man spelar och varför skulle det hjälpa en att vinna pengar?

Tänker man inte längre än näsan räcker blir den inte sällan blodig efter att man sprungit in i väggen med trynet före. Om du är ute och kör en kringelikrokväg i 150 i din plågade stackars Ford Fiesta kommer du med stor säkerhet att göra kaninerna sällskap i diket om du fäster blicken din på motorhuvens påklistrade Mercedesstjärna. Fäster du å andra sidan blicken på slutet av vägen lär du köra som Gud själv bakom partyratten (”fiesta” = fest).

Nog med hemmasnickrade metaforer och till poängen. När självförtroendet är på topp och inga störmoment plågar ens redan sävliga sinne före en sittning sätter man sig ner med planen på att vinna. Är det inte fascinerande hur man vissa dagar vet (!) om att man kommer att vinna sin sittning; när förlust är avlägset och otänkbart. Visst kan man åka på en bad beat och en och annan käftsmäll, men en svala gör ingen sommar. Sen kommer dagar då allt är tvärtom, precis tvärtom. Med en klump i magen sätter man sig för att spela med förhoppningen om att inte dö för mycket. Det som inte dödar en stärker en (det som inte dödar rullen stärker den knappast dock) och ibland krävs att man gasar sig ur en motgång.

Är det ibland korrekt att spela fast att man vet att man kommer att torska? Kommer känslan att försvinna bara för att man väntar i några veckor eller kommer den att förbli och man blir ringrostig på köpet? Om man varit en duktig pojke eller flicka och offrat tillräckligt många smådjur i Fru Fortunas ära räcker det med en klonkafton för att sudda ut den äckliga osäkerheten och komma i mode för slakt.

Det är min personliga åsikt att man ibland måste spela i motvind, trots att man har en dålig känsla inombords, under förutsättning att man spelar för att göra sig kvitt denna känsla och komma in i rätt vinnarstämning. Kan man lära sig att spela bra när maggropen drar ihop sig har man roffat åt sig ett ganska stort allmänövertag och vet lättare hur man ska hitta tillbaka till scratch.

Ett enkelt och effektivt sätt att överlappa vinnarkänslan och fokus till nästa sittning är att sluta ett pass när man är ”nöjd” istället för att droppa ett bra plus. Springer jag bra en dag spelar jag vidare tills jag tappar ett eller maxmax två inköp. På så vis har mjölkat ur en bra sittning samt börjar nästa pass med flaggan i topp, otiltad och ointresserad av att slaska bort föregående pass vinster på oansvarigt spel.

Mina två ören.

/DÖDARN

ComeOn.com Spela Poker!