Oj, jetlaggen sitter fortfarande i… Så här tidigt på morgonen brukar det inte finnas särskilt mycket att göra och det händer inte så mycket i största allmänhet vid den här tiden på året heller. Jag har semester som de flesta andra. Jag får väl berätta en liten historia från begynnelsen av pokerboomen i väntan på att pokerterminen ska ta fart.

Det var 2005 eller 2006. Februari 2006 om jag måste gissa. Den första EPT’n i Köpenhamn skulle spelas och jag frilansade för tidningen First Poker. Egentligen skrev jag bara små reportage om klubbarna som ploppat upp som svampar ute i landet men nu ringde jag upp chefredaktören och meddelade att ”en stor turnering med högt inköp ska spelas i Köpenhamn. Ska jag åka över?” Det tyckte han att jag skulle. Själv hade jag knappt en aning om vad en EPT var men det hela skulle bli vansinnigt spännande.

Några dagar innan det var dags gav chefredaktören mig en adress till en restaurang på Ströget. Tävlingsledningen ville tydligen berätta lite mer om den stora turneringen dagen innan den skulle starta. Jag packade in min fotograf i bilen, anlitade farsan som chaufför och sedan for vi över bron för att eventuellt scora en gratismiddag men framförallt få bra underlag till det i min värld massiva reportage som skulle skrivas den kommande veckan.

Det var många journalister på plats inne på restaurangen. Det här var en dansk riksangelägenhet, eller så var det bara så att journalisterna såg det som gratis förfest. Vi minglade runt lite och drack skumpa och tuggade snittar. Stämningen var god men jag hade fortfarande inte riktigt förstått vad vi egentligen gjorde där. Jag förväntade mig nog att vi skulle bli invisade i en föreläsningssal där Thomas Kremser eller hans danska motsvarighet mycket sakligt skulle rada upp fakta kring turneringen. Men det hände aldrig.

Luca Pagano gled omkring inne på restaurangen och pratade med alla. Och då menar jag alla. Han tog telefonnummer, delade ut visitkort och gav pokertips till vem han än pratade med. Han förstod helt enkelt värdet av sin sponsring. Det enda proffset på plats som hade den insikten skulle det visa sig.

Då gjorde han plötsligt entré. Trött, hungrig och lite bakfull stod han där – Chris Moneymaker. Världsmästaren, mannen som startat boomen, revisorn som vunnit WSOP. Han såg inte mycket ut för världen. Han såg helt enkelt ut som en sjavig jänkare; överviktig, orakad och med en keps på sniskan. Jag visste inte att han skulle vara där. Jag var nästan chockad. Jag skulle definitivt intervjua honom – vilket reportage det skulle bli!

Chris Moneymaker

Moneymaker gick fram till baren och lyfte sin högra arm för att beställa en öl. Han gjorde det nog inte medvetet men lokalen tystnade och alla vände sig mot den lille amerikanen som stod där med sin arm rakt upp i vädret. Det gnistrade och glimmade i ljuset från spotlightsen och alla visste vad det var – världsmästararmbandet, ett äkta bracelet. Bartendern hade nog inte en aning om vare sig vem eller vad han hade framför sig, han slängde bara fram ölen och serverade sedan nästa kund.

Thomas Kremser visade slutligen in oss i ett angränsande rum. Nu skulle det hållas presskonferens tänkte jag.
Inne i det angränsande rummet stod 7-8 pokerbord. ”Nice touch att låta journalisterna sitta vid pokerbord medan man höll presskonferens” sade jag till fotografen. Plötsligt fick alla dra seating cards och det började gå upp för mig att vi skulle spela poker. Jag var mållös. När jag dessutom hamnade mitt emot Chris Moneymaker var lyckan total. Moneymaker var vid det här laget inne på sin fjärde öl och kändes aningen mer uppsluppen än när han kommit till restaurangen 20 minuter tidigare. Han insisterade på att alla vid bordet skulle prova hans bracelet så att ”vi också skulle få känna på hur det var att vara världsmästare”. Han bad också om ursäkt för att han varit lite grinig vid ankomsten, han hade nämligen bråkat med sin fru eller flickvän som nu satt på hotellrummet och surade. Om det var samma cocktailservitris han dumpade sin fru för när han vann WSOP vet jag inte men det kändes lite märkligt att han var så familjär med oss att han berättade sådana intima detaljer.

Spelet drog igång och alla drack öl och hade trevligt. Vi befann oss ju trots allt i den danska huvudstaden och då ska det drickas öl oavsett om man jobbar eller ej. Någon som anammat den principen fullt ut var Chris Moneymaker. Han drack kopiösa mängder Carlsberg och ett mindre berg av tomflaskor började växa fram under hans stol. I takt med att berget av tomflaskor byggdes på började han dessutom spela alltmer vårdslöst. Nog för att det var en freeroll men de som satt vid bordet tog det på blodigt allvar. Det var ändå en världsmästare man spelade mot och honom ville man vinna över genom att använda all sin pokerkunskap. Moneymaker satte dock stopp för alla sådana planer genom att spela med öppna kort, kasta in sitt armband i vissa potter eller helt enkelt gå all in utan att ha tittat på korten.

Isabelle Mercier

Ungefär halvvägs in i turneringen meddelade tävlingsledningen det sensationella priset; ett inköp till EPT’n som skulle börja dagen efter! Det gick ett sus genom lokalen och samtliga spelare skärpte till sig ordentligt. Jag kastade min ölflaska i närmaste papperskorg och beställde in två liter kaffe direkt.
Moneymaker körde dock vidare med sin pajaspoker och nu började folk bli riktigt iriiterade. Nu var det inte bara ära och heder på spel utan också en hel del pengar.
Lyckligtvis fick jag byta bord ganska snabbt och hamnade ur position på både Isabelle Mercier och Luca Pagano. Det var illa men jag hade ett flyt i turneringen som inget proffs kunde rå på, i alla fall så inbillade jag mig det.

Flytet höll i sig och det blev till slut finalbord. Jag var bra med och det var även Chris Moneymaker som vid det här laget var aprak. I förgående paus hade han nog fått instruktioner om att skärpa till sig eftersom han nu åtminstone spelade med dolda hålkort och utan tramserier.
De danska journalisterna åkte ut en efter en. Moneymaker klarade sig otroligt nog till en femteplats och när det var tre kvar var det jag och två dyngfulla danskar som satt vid bordet. Jag var nära. Väldigt lite marker kvar, men jag var nära den där stolen i EPT’n. Jag minns inte om det var 30 000 eller 50 000 danska kronor i inköp men mycket pengar var det i alla fall. Kunde jag bara dubbla en eller helst två gånger så skulle jag kunna plocka båda fyllona ganska enkelt tänkte jag för mig själv. Min dröm krossades dock omedelbart. Precis som jag hade planerat så fick jag i nästa hand KK på knappen. Jag ställde in och fick syn av 7-4 som fick in sitt tvåpar och så var sagan all.

Tredjepriset? En keps.

jens.jadback@nordicbet.com