Att jobba i spelbranschen är inte alltid så lätt. Primärgruppen blir ju ofta spelare och när man då sätts i ett socialt sammanhang utan spelare så blir det ofta missförstånd. Det kan visserligen leda till både positiva och negativa uppfattningar om ens person men allmänhetens mening om poker och spel är i nio fall av tio förutfattad i negativ bemärkelse. Till och med inom spelarkollektivet finns det gott om välodlade myter.

Jag pratade med några lirare om detta i Vegas. Inte en enda av dem berättade för oinsatta att de spelade poker på heltid. Inte för att de skämdes utan för att de helt enkelt inte orkade förklara. Den vanligaste frågan brukade vara hur mycket de hade vunnit, med följdfrågan ”hur mycket har du förlorat då?!”. För självklart har man förlorat mer än man har vunnit (har man ens vunnit något då?) om man är spelare på heltid i det här landet.
Om man mot all förmodan nu är en vinnare så är den allmänna uppfattningen att man skott sig på spelmissbrukare. Det finns helt enkelt ingen som kan vara förlorare utan att vara spelmissbrukare. Det är återigen det här med att vinna av några och förlora till andra som inte riktigt går att begripa.

Det här betyder givetvis inte att det inte finns spelmissbrukare. Självklart gör det det, och problemet skall inte sopas under mattan. Det ska behandlas i bloggar, av bolag och av spelarna själva. Vi bör alla vara medvetna om spelets baksida och känna igen tecknen för att kunna hjälpa våra kamrater – eller totala främlingar för den delen. Missbruket är förmodligen långt större än vad både du och jag som klickar in oss här tror, men samtidigt är det mindre än vad din misstänksamma faster som frågar ut dig om dina spelvanor på släktmiddagen tror.

Dr Evil driver inget spelbolag. Än.

Om man är stigmatiserad som heltidsspelare så kan jag säga att det når en ny nivå när man jobbar på ett spelbolag. Då blir man inte ens utfrågad om hur saker och ting fungerar – man blir synad uppifrån och ner av ett par tefatsstora ögon och har man tur börjar de inte titta efter hornen och den glödande treudden. Frågor är överflödiga, personen framför en har sin uppfattning klar. Det syns ofta mycket tydligt på deras neddragna mungipor och kisande ögon. Men svenskar är duktiga på att hålla masken och vara artiga. Det blir oftast lite kallprat om vädret istället medan man försöker läsa bordgrannens läppar när hon böjer sig fram till sin kavaljer och viskar i hans öra med blicken sneglande mot mig som just berättat att jag jobbar med spel. Jag hör sällan vad de säger men jag brukar inbilla mig att de formar sina läppar till ordet ”barnamördare”.
Nej då, så illa är det nog inte, men om en heltidspelare troligen lever på spelmissbrukare så gör en spelbolagsanställd det garanterat. Precis som en apotekare lever på tablettmissbrukare, en bartender på alkoholister och ett kassabiträde i livsmedelsbutik på mat- eller sockermissbrukare.

Har man ett ansvar i sin yrkesutövning? Ja. Bör man göra något? Javisst. Gör man något? Självklart. Men stigmatiseringen som medföljer yrket är svår om inte omöjlig att få bort. Så vad beror det på? Ett överbeskyddande samhälle i kombination med en mycket stark indoktrinering som vi fått med modersmjölken. Vi är ett spelande folk, näst mest i Europa, men vi kan ändå inte låta bli att hata det. Vi älskar att spela men det är såklart någon annans fel att vi spelar. En kapitalist kanske kan få skulden? För inte kan väl statens bolag lura oss att spela? Inte är det väl så att de bedriver någon marknadsföring? Inte ska man väl behöva ta ansvar för sina handlingar själv?

Det är självklart. En oskriven regel. Vi vet att det är så det ligger till. Och när övertygelsen är så stark så orkar man inte längre protestera. Man låter folk tro att ett par klövar döljer sig i ens skor. Man låter de tro att man har sin spetsiga svans nedstucken i det vänstra byxbenet. För att försöka förklara för en trygghetsnarkoman som vaggats i den socialdemokratiska famnen att man är en vanlig människa gör mer ont än att de betraktar en som djävulen själv. Man orkar inte, det är inte värt det, för de kommer ändå inte att ändra uppfattning.

Förlorar man 500 spänn på Bingolotto eller 500 spänn på V75 så har du fortfarande förlorat 500 spänn. Skillnaden kan man fundera på, men nästan ingen funderar särskilt länge.

jens.jadback@nordicbet.com