Då var äventyret i sandlådan slut för den här gången. Jag summerar pliktskyldigt mina spelframgångar som ”lillplus” vilket jag intalar mig själv beror på att jag spelade sammlagt kanske fem timmar på två veckor. Värdet var det alls inget fel på. Det var till och med stor skillnad mot förra året då jag tyckte motståndet var ganska tufft överlag. Vid cashgameborden alltså – låglimitturrarna som jag har en hatkärlek till är alltid veritabla djuphavsgravar sprängfyllda med makrill och mört.

Kanske beror skillnaden på att jag table selectade ordentligt det här året. Hade tålamod vid registreringen och kollade in borden medan jag stod på kölistan, passade sämre positioner som kom upp och lät personen bakom gå före ifall bordet var fullt av proffs.
Sådana saker kanske är elementära för riktiga proffs men för mig, som i bästa fall i pokersammanhang i Vegas kan beskrivas som en ”påläst turist” har det tidigare bara handlat om att få sätta sig ner vid bordet och sedan ”i efterhand” hitta fisken. Alltför många gånger har man inte hittat fisken och alldeles för sent insett att det är man själv som sitter där med vippande gälar och kippande mun. Men i år kände jag mig alltså säkrare och kanske var det läxan från förra året som gjorde att jag blev mer noggrann i mina förberedelser?

Så här kan amerikanska fiskar se ut…

Nu var jag ju inte där för att spela och därför blev det bara några timmar, men något år ska jag åka dit privat och verkligen grinda och inte gå och lägga mig i tid en enda kväll!

Det var sammanlagt 17 vip-spelare och två kvalare med i gänget i år. Ovanpå det hade vi också en hel del ”hangarounds”, alltså spelare som hade anknytning till oss (oftast som vips) men som bokat resan själv eller kvalat på annat håll.
Det blir mycket jobb när man är så många. Oftast blir det rent logistiskt nästan omöjligt att ordna aktiviteter för så många samtidigt. Två gånger lyckades jag; cabana-dagen och KÁ. I övrigt fick man dela upp i grupper för att man skulle hinna med att träffa alla med någon sorts vettig inramning. Det blev således en hel del trevliga restaurangbesök och roliga aktiviteter men i princip ingen fritid. Inte för att jag gnäller då alltså, försöker bara förklara att det varit fullt upp och att bloggen blivit lidande av den anledningen. (Här vill jag sätta in en smiley men vi är strikt förbjudna att använda sådana så därför blir det denna långa parentes istället).

Så nu sitter man hemma i Svedala igen. Jetlaggen gör sig påmind i form av yrsel så fort jag fokuserar blicken i mer än fem sekunder. Oj vad jag gnäller, det är alls inte meningen. Förlåt. Turligt nog planerade jag för detta redan i Vegas. Jag visste att jag efter hemkomst skulle vara mosig i hjärnan och därmed börja svamla i bloggen. Därför skrev jag ner en del roligt värdelöst vetande jag kom över i Vegas så att jag skulle kunna presentera det i punktform och därmed skapa ett underlag för tanke eller diskussion med minimal ansträngning. Ergo, som Charlie Sheen (som för övrigt var det stående skämtet bland amerikanarna) hade uttryckt det; epic win!

Visste du att…*
…5 % av alla vigslar i hela USA förrättas i Las Vegas? I snitt gifter sig ca 350 par om dagen i staden.
…det finns fler hotellrum i Las Vegas än i hela Europa.
… Nevada är världens näst största guldproducent efter Sydafrika.
…47 miljoner turister besöker Las Vegas varje år.
…endast 5% av besökarna uppger att de reser till Las Vegas för att spela men 87% provar lyckan på något spel innan de reser hem.
…75% av allt spel i Las Vegas sker på enarmade banditer.
…det finns ingen inkomstskatt i Las Vegas eftersom staden beskattar spelandet.
…Black Jack är det populäraste bordsspelet.
*Källa: Maverick’s informationsslinga

Caesars Palace i solnedgång

I ljuset av ovanstående påståenden tycker jag det passar med ett citat från Tommy Terror efter att han spelat Black Jack i ett par timmar på Deuce Lounge inne på Aria. Självfallet lämnade han inte sessionen vinnande.
”Jag har bara lämnat Vegas med plus en enda gång och då var jag bara här i en dag på genomresa!”

jens.jadback@nordicbet.com