Under förra årets WSOP i Las Vegas hade jag äran att få äta middag med Doyle Brunson, världspokerns ålderman. Eller generalfuskare. Åsikterna om Doyles förträfflighet går nämligen isär och själv vet jag inte riktigt vad jag ska tro. Det var andra tider ”när det begav sig” för honom, men vad ursäktar det… egentligen? Men det är kanske en annan diskussion, jag tänkte berätta en historia om någonting helt annat. Om hur den här middagen kom till och varför Doyle överhuvudtaget låtsades bry sig om en tjock skånepåg i sina bästa år under ett par timmar.

Alltihop var egentligen ett missförstånd från början till slut. En av mina högre chefer ringde upp mig och frågade om jag ville käka middag med Doyle Brunson och vem tackar nej till det? Var, när, hur varför var några av mina frågor. Det visar sig att någon på pokernätverket Cake (dit Doyle’s Room hörde) hade hört talas om att jag var i Las Vegas. Och varför var det så intressant? Jo, för att denna någon, jag vet fortfarande inte vem, hade fått för sig att jag var en ”major shareholder” i NordicBet. En stor aktieägare alltså. Och nätverken precis som sajterna jagar ju kunder och nu såg Cake sin chans att fjäska för en större sajt genom att bjuda en av ”ägarna” på middag. Problemet var ju bara att jag inte alls är någon ”major shareholder”, troligen hade termen varit ”major stakeholder” då VIP-avdelnignarna alltid brukar stå för en hyggligt stor del av omsättningen.

Chefen var medveten om missförståndet (så klart) men tyckte det skulle vara kul för mig att äta middag med en av pokerns största så han hade glatt tackat ja å mina vägnar. Inte mig emot i och för sig.

Hur det än var med den saken så gick jag och min tjej Lisa på den där middagen. Vi mötte upp lite Cake-folk samt även Phil Laak och Jennifer Tilly som tydligen tyckte att det var viktigt att skaka hand med en ”sajtägare”. Alla var otroligt älskvärda och trevliga och även om det så klart var 99% business så var både Laak och Tilly otroligt underhållande middagssällskap.
Doyle var en perfekt gentleman och komplimerade Lisa gång på gång samtidigt som han bjöd henne och Jennifer Tilly på drink efter drink. Ett proffs ut i fingerspetsarna alltså.

Det blev slutligen dags att snacka allvar. Man ställer ju lite frågor, som man bör, och lyssnar på svaren. ”Ja, du har kanske hört att Doyle’s Room har varit på väg att lämna nätverket”, sade Cake-chefen. Doyle knackade mig på axeln innan jag hann svara och tittade mig rakt in i ögonen och sade på sin typiska Texasdialekt: ”Son, we are never goin’ to leave Cake!” Det fick man ju tro på. Inte för att det spelade någon som helst roll, men när Doyle himself spänner ögonen i en så känns det trovärdigt.  

Så här ser Doyle’s Room ut idag…

Bara ett fåtal månader senare kommer det fram att Doyle egentligen inte velat ha med Doyle’s Room att göra på väldigt, väldigt länge. Han har varit bunden av kontrakt och inte kunnat ta sig ur det hela. Han ville egentligen inte vara någon frontfigur, han ville inte sitta på middagar med svenska aktieägare. Men han gjorde det ändå. Det var dessutom hans frus födelsedag. Men där satt han ändå med oss och redan innan Department of Justice slog ner på de amerikanska sajterna hade Doyle’s Room försvunnit från Cake. ”Looong gawn” som man hade sagt i Texas.

Vad var det för slavkontrakt Doyle hade skrivit på för att tvingas till sådana här dumheter? Hur kort koppel kan han ha haft för att låta sig utsättas för den förnedring det faktiskt innebär att behöva ljuga på det sättet?
Alternativet att han sket i vilket eftersom att man kan tycka att han är en skurk kan ju också finnas, men jag har svårt att tänka mig det. En man på 80+ som går hjälpligt med krycka och knappt det, tar sig inte in till WSOP-cirkusen på sin frus födelsedag om han inte verkligen måste. Eller?

jens.jadback@nordicbet.com