Det var precis den tiden på året då vintern övergick i vår i Monte Carlo. Man gick omkring där på Monacos strandpromenad och småfrös men samtidigt kunde man inte låta bli att glömma bort kylan då man passerade en av de stora lyxjakterna som oljeshejkerna låtit ankra upp. En sån där gick inte ens att drömma om, de var som små finlandsfärjor med personal och hela konkarongen. Men vackert var det.

Jag hade, och har väl fortfarande, en hatkärlek till detta lilla land. Dels för att det aldrig kunde bestämma sig om det skulle vara kallt eller varmt när man var där, men också för att en macka kostade 400 spänn och att den ändå var jävligt god.

Det var på en av dessa resor till Monaco jag träffade på Joe Hachem. Han var nybakad WSOP-vinnare och kuskade runt på touren med de andra världsmästarna och gav intervjuer. Den här gången var det min tur, men vid det här laget hade man vant sig vid sällskapet och kände sig inte lika starstruck som tidigare.
Man visste dock att det skulle bli en del spänning och hisnande spel på den här resan. Det var alltid här i Monte Carlo de spelade sit’n’go-turneringar med inköp på $10 000, kinapoker om $1000 per poäng och så vidare. Det var highstakes överallt och själv hasade man runt som en uteliggare och letade efter inplastade mackor för halva priset.

En turnering skulle man dock få spela och det var den traditionstyngda mediaturneringen. Jag hade ju en tredjeplats från Köpenhamn att försvara och med erfarenheterna från den fylleslaskturneringen med bra pris så hade jag stora förhoppningar om inte bara vinst utan också en enkel vinst.
Det var samma gamla journalistgäng som på alla andra EPT och man hade börjat lära känna varandra lite. Rättare sagt; man visste vilka man skulle undvika vid pokerbordet helt enkelt.

Turneringen tog sin början. Min fotograf fastnade genast i baren med en väldigt mycket äldre dam som vägrade låta honom gå och köpte in drink efter drink. Fotografen påminde lite om Dybban – för snäll för att säga nej och fann sig därför i att bli milt antastad. Eftersom jag inte hade någon iPod så dög det skådespelet alldeles utmärkt som tidsfördriv medan man väntade på spelbara händer.

Till slut blev det finalbord och självklart var jag med. Det var även de danska fyllona och de var lika fulla nu som i Köpenhamn. Hur fasiken de nu hade haft råd med det när en öl kostade 150 spänn. Det kanske fanns fler damer i andra barer, tänkte jag.
Spelet gick långsamt men jag hade en bra stack så jag hade råd att vara tight en stund till. När jag sitter på stora mörken är det lagt fram till knappen och han ställer rakt ut med en halv medelstack. Lilla mörken lägger sig och jag tittar ner på A-2. Det kostar ca 25% av min markerstapel att ta syn. Jag tittar bort mot knappen och där sitter ingen mindre än Joe Hachem och flinar. Jag hade inte ens märkt att det var han. Jag synar utan att ta blicken ifrån honom och slänger upp mina kort. Joe smilar ännu bredare och slänger upp A-J.
Som den gudabenådade turspelare jag är så drar jag givetvis ut. Tvåan landar fint på turn och Joe skakar på huvudet. Han är uppriktigt förbannad. ”I’m sorry” försöker jag medan jag jublar inombords. ”No, you’re not” svarar Joe syrligt. Och han hade rätt. Jag hade turat in skryträttigheter för att ha slagit ut en världsmästare. Hur det hade gått till spelade väl ingen roll, att det överhuvudtaget hade hänt var viktigare.

När vi till slut bara är tre kvar så ställer jag in med 9-9 och får syn av A-A. Essen står och killen som slår ut mig, en total nybörjare, ber om ursäkt. Jag är inte ledsen. Jag säger till honom att han såklart måste syna mig med A-A på hand. ”Men du slog ju ut världsmästaren, det var ju jätteduktigt gjort” säger han. Jag förklarar inte, killen ska ju strax börja spela heads up, men jag vet att det var det som var mitt pris för den här tävlingen – att ha slagit ut världsmästaren.

Nästa dag skulle jag intervjua Joe Hachem och han skulle inte visa sig från sin bästa sida…

Fortsättning följer…

jens.jadback@nordicbet.com