Dagen efter var det dags att göra sitt jobb på riktigt, jag skulle intervjua Joe Hachem som för övrigt samma dag även skulle vinna den traditionsenliga $10 000 sit and go’n (som det året innehöll elva man istället för 10).

Jag och fotografen satt nere i en hotellfoajé och väntade. Vi var hungriga eftersom det närmade sig lunchtid och vi övervägde en svindyr macka eller en ännu dyrare espresso. Vi chansade på att man skulle få någon typ av ätbar muta i samband med intervjun. Det fick man inte.

Ca 45 minuter efter utsatt tid blir vi eskorterade ett par trappor upp i hotellet. Vi kommer in i ett rum som har en otroligt vacker utsikt över medelhavet och på en soffa sitter Joe Hachem placerad med ett panoramafönster i bakgrunden. Allt tillrättalagt för optimal fotografering, till och med Joes leende är som taget ur en reklamfilm för Pepsodent.

Världsmästarens leende försvinner dock när han ser vem som ska intervjua honom. ”Oh, it’s you” klämmer Joe ur sig medan han snörper ihop munnen. Jag är inte riktigt säker på om han är allvarlig eller inte. Jag är själv ganska duktig på att hålla masken när det kommer till att leverera ironiska repliker (vilket väl har varit mig mer till last än nytta om man ska vara ärlig) och jag undrade om Joe hade samma förmåga. Jag bestämmer mig snabbt för att han skojar och skrattar lite förläget då jag förstår att han refererar till gårdagens utdragning.

Joe Hachem

Jag börjar intervjun och det är de gamla vanliga frågorna om pokerlivet. Joe svarar korthugget och gör inga längre utläggningar. Till slut frågar jag om han tycker att han har fått mer respekt vid borden sedan han blev världsmästare. ”Nej, jag har fått mindre respekt” svar Joe snabbt och jag fattar plötsligt att det är precis här skon klämmer. ”Folk vill gärna slå ut en världsmästare och gör idiotiska syner bara för att senare kunna säga att de slagit ut mig.” Jag känner hur hans blick borrar sig in i mitt bröst och skammen kommer krypande. ”Precis som DU gjorde igår kväll” tillägger Joe med ett skarpt tonfall.

Jag känner mig lite ställd. Dels för att jag faktiskt tog synen mycket för att det var han men å andra sidan är det en frirulle vi spelar och vidare är hans range väldigt bred när han ställer först in från knappen med en halv genomsnittsstack. Att syna med ett svagt ess i det läget är inte helgalet.
Jag överväger om jag ska ta debatten men varför skulle jag göra det egentligen? Jag ska intervjua honom, inte bråka. Jag skiter i det och fortsätter intervjun, ser till att vi får våra bilder och avslutar sedan.

Lite senare på kvällen var det dags för en turnering som kallas ”Battleship”. Det är en heads up-turnering med $500 i inköp och man spelar online sittandes mitt emot sin motståndare med varsin laptop. Det är online fast live helt enkelt.

I första matchen möter jag John Duthie, vinnare av den engelska motsvarigheten till Pokermiljonen och grundare av EPT. Vid den här tiden är jag ungefär ett steg från att vara en total nybörjare i jämförelse med övriga spelare på plats och ännu sämre på heads up-spel – jag är med andra ord helt chanslös. Trots det så gör jag processen kort med Duthie då han otroligt nog spelar ännu sämre än jag. Jag går vidare i turneringen. Mirakulöst.

John Duthie

Näste man till rakning är… just precis, ingen mindre än Joe Hachem. När han återigen ser mig, sin svenske nemesis, så flinar han till. Hans chans till hämnd har uppenbarat sig.

Matchen börjar och Hachem, som ju är mig totalt överlägsen i spelets alla aspekter, sitter och i det närmaste läxar upp mig. ”Ser du? Jag gör enkla strukturhöjningar och du lägger dig varje gång” mästrar han. Jag vet inte om han faktiskt försöker lära mig något eller om han trashtalkar mig. Hur som helst så funkar det och jag känner att jag måste sätta hårt mot hårt.

Till slut åker smeten in när jag håller A-J på brädan:

8s – Jh – 5s, Qh

Hachem viker upp 6h-9h. Han säger ingenting. Jag håller andan inför river. Jag hinner inte riktigt läsa brädan, vad fan har han egentligen? Det ser ju ut som ingenting. På rivern landar klöver tio och Joe nästan skriker ”That’ll do! That’ll do!” på sin australiensiska. Jag ser fortfarande inte riktigt vad fan det är han har dragit in innan jag läser hand historyn till höger på skärmen; Seat 2: Joe Hachem (button) (small blind) showed [6h-9h] and won (6960) with a straight, Eight to Queen. ’Doh!

Men det gör ingenting, jag hade ju ändå inte kunnat vinna turren. Jag ler och sträcker fram handen. Joe ler ännu mer och skakar min hand i ett fast grepp. ”Even?” frågar jag. ”Sure! Would you like an autograph?” svarar han.

jens.jadback@nordicbet.com