Så var det dags för avslöjandet hur jag valde att spela handen. Som tidigare påpekat spelade jag väldigt, väldigt löst på bordet och tre- och fyrbetade nonstop. När jag satte mig vid bordet satt en annan kille och skötte min roll (personen som jag spelade potten mot), men efter att ha blivit tre- och fyrbetad en handfull gånger på ett varv började han sitta tyst. Han gav mig ett flin efter min fjärde trebet eller så och jag antog att han var lagom irriterad på min superlösa approach.

Eftersom jag vet att han vet hur slaskig jag är kommer han att spela fler marginella händer mot mig preflop för att träffa nåt okej och sedan låta mig bluffa bort min stack. 10-7 suit är en underbar hand i mitt tycke, oavsett position. Den är svårläst och får lätt bra action om det kommer en lurig bräda.

När floppen kommer 2-3-10 med färgdrag är det under omständigheterna en av de bättre floppar jag kan be om. Jag checkar floppen av flera anledningar. Främst gör jag det som ett stumt: ”Jag vet att du vet att jag slaskar och jag vet att du kommer att ge hård action även med marginella träffar.” Genom att kontsatsa kommer han sannolikt inte att syna bakom med en A-9 (eller läge) suit, Q-J, K-J och så vidare. Och skulle jag kontsatsa och han höjer så har jag dödat min hands värde. Genom att checka floppen säger jag rakt ut till honom att jag sitter med skit och att jag är relativt säker på att han kommer att ge action – och att jag hellre sparar mina slantar. Som om jag vet när det är dags att dra i handbromsen. Jag menar, jag är ju ingen maniac på riktigt… Han satsar, vilket han gör med en betydligt bredare range än om jag hade kontsatsat. Nu kan han ta en stab med allt från 4-4 till 9-9, alla tior, färgdrag och överkort. Fine. Jag checkhöjer honom på flopp. Han synar för att se turn och misstänker sannolikt att jag är på ett försöka-stjäla-potten-enkelt-försök. När han bara synar min checkhöjning vet jag att han inte har ett färgdrag. Den hade han veteligen och till hundrafemtontusen procent ställt med. Det är inget att spara på, framförallt inte om han dessutom har överkort.

När turn kommer en trea vet jag att han inte sitter med en trea. Jag har svårt att se hur han skulle komma dit med en trea. Så fiskig är han inte. Chansen att han har ett fyrtal är exponentiellt mycket mindre än att han skulle ha ett set om turn blankat. Jag väljer att checka turn. Genom att checkhöja floppen, vilket är ett starkt spel, och sedan checka turn ur position säger jag mer eller mindre till honom att jag 1) antingen är tom eller 2) sitter med ett färgdrag. Han synar för att se en turn, turn blankar och han fångar min kladdiga hand i kakburken. Jackpott tänker han. För att återknyta till ovanstående argument så bör han veta att jag vet att han inte kommer att ge upp potten på turn om han själv spelat handen så starkt. Hans checkhöjningssyn i kombination med hans vetskap om min lösa spelstil är mer än nog för att han inte ska ge mig nån kredd. Jag måste välja en annan linje.

Jag checkar och han börjar fumla med sina marker. Han satsar slutligen 3,000 och har nu 5,000 kvar bakom. Eftersom hans range till större delen är slagen och jag via mitt spel uppmuntrat honom att slaska med 4-4 till 9-9 och även med nakna överkort har jag fått honom dit jag vill. Om jag skulle ha lett ut på turn är risken stor att han synar. Då kommer så gott som alla riverkort vara skrämselkort. Det vill jag förstås inte. Nu har jag lurat honom att satsa. Hur kontrade jag då? Jo, jag checkhöjde honom en gång till och ställde honom all-in. Jag har nu checkhöjt honom både på floppen och på turn – ett mycket förnedrande spel i den bemärkelsen att han inget annat kan än att känna sig ÄGD och sönderläst. Han såg märkbart förvrängd och uppgiven ut. Hans turneringsliv stod nu på spel. På mindre än en timme hade han gått från table captain och bordets chipleader till blödande vessla – allt tack vare DÖDARN. Även om han skulle råka ha en tia (10-8, 10-9, 10-J, 10-Q, 10-K eller 10-A) så finns chansen att han viker flera av dessa (troligen inte 10-K och A-10), men för att knyta ihop mitt huvudargument om hur jag vet att han vet att jag vet att han måste ha nåt bra så kan han lika väl tro att jag har en av de många kombinationer som slår han 10-9 eller 10-J. Jag kan lika gärna ha spelat J-J+ eller ett set på samma sjuka vis. Han kan aldrig veta. Oavsett så är sannolikheten betydligt större att han är semitom (överkort) eller har 4-4 till 9-9. Vad han gjorde? Jo, han foldade…

Detta är pokerkonst och kanske en av de tio vackraste händer någonsin som jag är som stoltast över hur jag spelat. Hela handen kändes kristallklar och det var aldrig någon tvekan om hur jag skulle spela. Handen är i mitt tycke elitpoker – kreativ, svårläst och värdemaximerande. Om jag bara kunde spela så här alltid. Fler sådana stunder, tack…

/DÖDARN