Sent en söndagskväll i oktober checkade jag in på hotellet. Som vanligt såg hotellet mycket flashigare ut på bilderna, men det funkade, även enligt mitt grättna tycke. Och där satt jag, ensam på ett hotellrum på andra sidan jorden. Att resa, så även kortare sträckor, sinkar obönhörligen en dag. Med seghet som bortförklaring beställde jag upp roomservice och somnade till en taskig snutrulle.

Gondolen står på laddning…

Dagen därpå var det dags. Jag var knappast här för att semestra, och tur var väl det, för där fanns inte variation av aktiviteter nog för att roa en 26-årig, berest och härdad herre. Jag var här för att jobba. Punkt och slut. Fickorna stoppade jag fulla med Macau-pengar och satte mig i en taxi mot The Venetian. Som vanligt i Kina kunde inte chauffören säga ens sju och femtio på engelska. När jag pratade engelska kontrade han i sin tur med att förklara saker på kinesiska. Det var ett jeffla meck att få honom att koppla vart jag skulle. Men, det var början på veckan och tålamodet var ännu obefläckat.

Väl på The Venetian, jättelikt som i brorsan i Vegas, letade jag mig genom myllret av människor fram till pokerborden. Fyra bord var igång; tre 10-25 (4,000 Macau-pengar i maxinköp) och ett 25-50 (10,000 i maxinköp). Med tiden på min sida och för att känna av pulsen började jag lågt och satte mig på 10-25 med maxinköp; motsvarande 4,000 kronor. Min plan var att prova 10-25, 25-50, 50-100 och 100-200 respektive.

Vid mitt bord satt två amerikaner och en asiat i 40-årsåldern. Resterande fält var asiatiska män täckandes hela 20-årsspektrumet. Jag sken upp och slickade mig om munnen och räknade redan in pengarna som jag ämnade roffa.

Lobbyn och passagen till kasinot kan anklagas för allt annat än smaklösa.

Min strategi var att se många billiga floppar och sedan spela goda träffar väldigt hårt. Det är den bästa linjen mot oerfarna spelare, eftersom deras lättlästhet i samspel med deras oförmåga att ge upp träffar fort blir en Midas-dröm.

Men spelarna var inte de finansiella självmordsbombare som jag hade väntat mig. Inte i närheten, alls. Spelet före floppen var tight och tre- och fyrbetarna under min fem timmar långa sittning uppmätte inte fler än en kackerlackas IQ. Postfloppspelet var förstås lite vildare, men inte en uns galnare än det på Cosmopol en valfri helgkväll. Live är annorlunda än online. Faktum är att det är rätt stor skillnad. Som Dybban så träffande uttryckte det kräver livespel en form av gatsmarthet medan onlinepoker är tekniskt och betydligt mer oförlåtande för misstag.

Jag fyrbetade en A-K (läs mer om handen här) och vek mot en kontrande fembet då vi båda var 200 big blinds djupa. Ett stycke senare fyrbetade jag kungar pre. Jag hade limpat UTG och en spelare slog om till 300. Jag svarade med att säga 1,400 varpå han synade utan en uns tvek. Floppen kom åttahög med två ruter och vi blev all-in för en 8,000-pott. Han slängde upp Ar-Jr och satte sin färg på river. När han vunnit potten ställde han sig upp och gastade och skrek. Älska folk som instinktivt måste gnugga in förnedringen när de drar ut. Som en suckerpunch i solarplexus; en för humöret och en för självförtroendet…

Sittningen slutade trots några olustiga händer 4,500 plus. En svala gör ingen sommar och jag hoppades att den dåliga actionen, såväl i antalet bord som i ”galenhet” berodde på att det var en helt vanlig, enkel måndageftermiddag.

/DÖDARN

Har du frågor, kommentarer eller funderingar kan du maila mig på dodarn@comeon.com