Den tredje dagen gick jag till StarWorld för att prova deras spel. Det var onsdag kväll och endast ett bord var igång: ett 25-50. Fine, tänkte jag och slog mig ner. Jag kunde se på skaran att det fanns värde. Där satt tre ”äldre” herrar, det vill säga mellan 40 och 50 år gamla och en ung asiatisk tjej som uppenbarligen rånat bordet grundligt då hon satt med 30-40,000 framför sig. De asiatiska kvinnorna är bättre än de västerländska jag spelat mot. De har mer kulor och vågar mer och kan faktiskt tåga på rätt bra när de väl lägger sidan till. När jag satte mig lämnade två spelare bordet. De andra ville inte längre spela 25-50 och enades om att spela 10-25. Mitt val stod mellan att gå någon annanstans eller att spela. Less på att fäkta efter nya spelställen valde jag att köra på. Värdet var helt okej och efter en timme dök två arabiska herrar i sena 20-årsåldern upp. De var båda mycket vänliga och tystlåtna. Den ena av dem hade autopiloten inställd på check-syn. Han spelade enkom sina egna kort och jag stal tills jag skämdes från honom. De sa att de var från Dubai och att de brukade åka jorden runt för att spela, poker som hasard. Trots att jag vann stadigt var det en ganska tråkig sittning. 10-25 är inget man blir rik på, framförallt inte live.

Klockan halv tre på natten fick jag nog. Då hade jag spelat i fem timmar. Sittningen slutade 3,500 kronor upp. Inget häpnadsväckande, men åtminstone ett plusresultat.

Den fjärde dagen gick jag åter till Lisboa. Egentligen hade jag tänkt prova både Hardrock och Wynn. Men, alla jag pratat med hävdade bestämt att Wynn bara hade tighta grinders. Jag ödslade inte ens min tid med att motbevisa dem.

Trots stadens rikedom tycks inte många slantar läggas på att rusta upp staden. Rucklen står täta inne i stan och i flera fall står det fallfärdiga hak blotta metrar från de pampiga, kommersiella skrytbyggena.

Som vanligt var spelet tight, tråkigt och monotont före floppen. Mitt intryck från första dagen bestod. Något värde fanns där knappast. Eller, visst fanns det värde, men inte värde nog för att resa tolv timmar enkel resa, pynta för hotell, mat, transporter och groggar. En vistelse om tio dagar springer fort iväg till två tretusen kronor om dagen, allt inkluderat. Hotellen är inte galet billiga, framförallt inte för att vara en massiv spelstad. Åtminstone mjölkas man grundligt om man bokar med relativt kort varsel.

Under speldagens gång var jag ganska kortkall. Flopparna hade tvärtemot vilja mot mina kort. Den enda dramahand som utspelade sig var när jag trebetade med K-K pre från stora blinden efter att knappen höjt. Han synade och var inne för en femtedel av sin stack. Floppen kom Q-J-7, två klöver. Jag kontsatsade varpå han höjde ganska klent. Jag svarade förstås med att ställa. Handen var självspelande hela vägen från floppen. Han synade med ilfart och jag förstod direkt att jag var i trubbel. Turn kom en kung och jag visste att jag dragit ut på något vis. Att han skulle han 9-10 visste jag att han inte kunde (förutom en suited i klöver). River blankade och han vände upp J-J för floppat set. Han flinade när jag slängde upp mina kungar och det var no hard feelings. För att följa mitt egna exempel behöll jag en ödmjuk ton när potten skickades till mig. Han knackade i bordet och fyllde på med 4,000 till.

De sista timmarna kände jag mig sinad på motivation. Hungern var borta. Jag tror att det berodde på den besvikelse som Macaus cashgames inneburit. Macau må tills nyligen ha varit en Asiatisk sedelpress, men inte längre. Gamblingvilligheten lockar fler baccaratspelare än pokerspelare. Att det dessutom i Asien anses fint att vinna pengar på turspel gör att olika typer av spelare söker sig till skicklighets- kontra turspel. Asiater får väl i stort anses vara seriösa när det kommer till skicklighetsmoment. I en ”hungrig” och gränslöst expansiv världsdel är det ingen tillfällighet att poker vuxit fort. Att bli en hyfsad pokerspelare (även på lägre bord) kan generera tio, om inte hundrafaldigt, högre inkomster än vilket vanliga, hederliga, Asien-kneg någonsin kan.

Resan slutade på ett skamligt klent plus. Ett sviktat engagemang och tråktighta mjölkgrinders satte på min autopilot och dagdrömde mig bort.

Hongkong från utsiktsplatsen Victoria Peak.

De sista dagarna åkte jag till Hongkong, en stad som ganska på minuten en timmes båtresa ifrån. Hongkong kom att visa sig vara en av de häftigaste städer jag någonsin besökt. Dit kommer jag att återvända igen, det är bara en tidsfråga. Men nästa gång återvänder jag gärna som en rik man, för den staden är sannerligen en lekstuga för den förmögne. Vilka hotell! Vilka barer! Och vilka köpcenter. Att smälla några miljoner på rent kvalitetsslask är inga problem här. Här finns ett gott utbud av superlativ. Bland annat var jag på världens högsta skybar på Ritz Carlton – på nästan 500 meters höjd. Det du! På så hög höjd förstår man inte riktigt hur högt upp man är. Men, på en sådan altitud är det lätt att låta drömmarna stiga ännu högre. För vem kan motstå att tappa fotfästet i fantasin med Hongkongs skyline under fötterna. Där sipprade jag på deras signaturdrink: en lychémartini, och letade svar i botten av glaset.

Jag drömde om Macau till bredden fyllt med galenskap och pengar från skyn. Men, alla drömmar är inte avsedda att slå in. En dörr har stängts och nu väntar jag på att ett fönster ska öppnas. För vem vet, kanske finns det en fiskoas där ute; kanske redan runt hörnet.

Har du frågor, kommentarer eller funderingar kan du maila mig på dodarn@comeon.com